Bakgrunden till Det andra önskemuseet

Det andra önskemuseet var ett projekt som syftade till att öka andelen verk av kvinnliga konstnärer i den äldre delen av museets samling. Liksom föregångaren, Önskemuseet (1963–64), var Det andra önskemuseet (2006–2008) ett upprop riktat till den svenska staten. Medan Önskemuseet var en utställning med en rad ”önskeverk” som fortfarande fanns tillgängliga på marknaden var Det andra önskemuseet en satsning som rörde museets inköpspolitik. Båda var de strategier för att öka anslagen till inköp av verk till samlingen. På en väsentlig punkt skilde de sig dock åt, medan Önskemuseet resulterade i inköp av manliga konstnärers verk fokuserade Det andra önskemuseet uteslutande på kvinnliga konstnärers verk.

Utställningen Önskemuseet var ett initiativ av Moderna Museets vänförening. Föreningen bildades 1953 ur föreningen Nutida Konst som sedan 1925 haft i uppdrag att stödja inköp av svensk konst till Nationalmuseums samlingar. Då Moderna Museets vänförening bildades överlämnade man ett tjugotal målningar av Karl Isaksson, vilka i utställningskatalogen beskrivs som ”stommen” i Moderna Museets samling. I och med namnbytet och omorganiseringen kom vänföreningen att skifta fokus – från svensk konst till internationell. Utställningen Önskemuseet syftade till att komplettera samlingen. I katalogens ”Företal” skriver Gerard Bonnier att: ”De stora stilbildarna var otillräckligt representerade och det synes oss därför särskilt angeläget att fylla dessa luckor”. Utställningen kom att bestå av verk ur museets samling placerade vid sidan av verk som lånats in från gallerier och privata samlare världen över. Den svenska staten beviljade ett engångsanslag på fem miljoner kronor för inköp av verk ur utställningen, en ansenlig summa räknat i dåtidens penningvärde, vilket möjliggjorde inköp av en rad verk som idag betraktas som centrala i samlingen. Verk av Kurt Schwitters, Robert Rauschenberg, Pablo Picasso, Alberto Giacometti, Salvador Dalí och Giorgio de Chirico köptes in.

I Önskemuseets utställningskatalog sorterade Ulf Linde in verken under välkända rubriker som Fauvism och Expressionism, Kubism, Futurism, Dada, Abstrakt konst – Supermatism, Konstruktivism, De Stilj, Klassicism och Saklighet, Surrealism och slutligen en något brokigare kategori som rubricerats Efter Kriget. Utställningen presenterade den moderna konstens kanon, en manlig sådan. Av de 176 verk som visades var endast tre gjorda av kvinnliga konstnärer – Marie Laurencine ”Jeune Femmes” (1910), Sophie Taeuber-Arps ”Komposition med cirklar och halvcirklar” (1935) och Germanie Richiers ”L’hydre” (1954). Men av de trettiotal verk som slutligen förvärvades var samtliga gjorda av manliga konstnärer.

Det andra önskemuseet, som lanserades 2006 och avslutades i och med museets femtioårsjubileum 2008 var återigen ett försök att ”fylla luckor”, men satsningen var också ett försök att problematisera den konsthistoria som utställningar som bland andra Önskemuseet bidragit till. Det andra önskemuseet var resultatet av diskussioner som pågått på museet under flera år men fick sitt startskott i och med den debattartikel som museets dåvarande chef, Lars Nittve publicerade i Dagens Nyheter våren 2006. Nittve pläderade där för att staten skulle skjuta till ett engångsanslag på femtio miljoner kronor för inköp av kvinnliga konstnärers verk i samband med museets femtioårsjubileum. Fokus låg på den äldre delen av samlingen. Man fick fem miljoner i statligt anslag, men satsningen blev uppmärksammad och privata donatorer strömmade till. Då projektet avslutades 2008 hade man fått in totalt fyrtiotvå miljoner kronor och köpt tjugosex verk av fjorton konstnärer: Louise Bourgeois, Judy Chicago, Susan Hiller, Tora Vega Holmström, Anna Kagan, Mary Kelly, Hilma af Klint, Barbara Kruger, Lee Lozano, Alice Neel, Ljubov Popova, Carolee Schneeman, Monica Sjöö och Dorothea Tanning.

Det andra önskemuseet genererade en rad diskussioner, såväl i den allmänna debatten som på museet. Delar av denna sammanfattades i boken Det andra önskemuseet utgiven 2010 av Moderna Museet och på Steidl. Forskningsprojektet I skuggan av och seminarieserien Ljuset på var även sprungna ur satsningen. Moderna Museet har fortsatt sitt arbete med genusfrågor, bland annat i forskningsprojektet Representation och regionalitet.

Lars Nittve ”Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap”, Dagens Nyheter 2006-04-18