50 år sedan Rörelse i konsten

Performance och happenings var en central del av Rörelse i konsten och under konferensen An experimental conference on art and science to challange the mid summer sun den 18 juni gör Otto Piene också ett återuppförande av performanceverket Proliferation of the Sun.

Bakom utställningen 1961 låg Moderna Museets direktör Pontus Hultén som samarbetade tätt med Daniel Spoerri och Carlo Derkert. Kärnan i deras projekt var att påvisa rörelse som en revolutionär kraft i 1900-talets konst och skissera dess historia, från futurismen fram till samtida konstnärer som visade helt nya verk. Hultén menade att den tidsliga dimensionen i de rörliga verken innebar en total förnekelse av den äldre konstens heliga värden, som han formulerade som ”slutgiltig skönhet och evig ordning”. Därmed blev rörelse också den perfekta metaforen för total frihet och anarki.

Debatten i det svenska konstlivet och medieklimatet lät inte vänta på sig. Entusiastiska hyllningar varvades med kritiska röster som inte var sena att komma med sarkastiska uttalanden, som att Gröna Lund hade öppnat filial på museet. Även flera konstnärer drog sina lansar. En ung Öyvind Fahlström skrev entusiastiskt. Sven Erixson var däremot rasande och hamnade i bråk med sin forne vän Bror Hjorth som gick till utställningens försvar. Tydligt är att Rörelse i konsten gjorde ordentligt avtryck och inte liknade något annat.

Ett mer dystert faktum är att det var en väldigt manlig angelägenhet. Av utställningens 83 konstnärer och 233 verk så var bara 8 gjorda av kvinnor. Cecilia Widenheim skriver om detta i artikeln Framtiden som vi minns den (publicerad i katalogen Jean Tinguely, The Future As We Remember It, Henie Onstad Kunstsenter 2009) och frågar retoriskt ”Är det så att enbart manliga konstnärer, undantaget Niki de Saint Phalle, lockades av rörelsetemat? Eller var området helt enkelt så dominerat av manliga teoretiker, tekniker, kritiker och konstnärer att kvinnliga konstnärer inte släpptes in?”.

Under alla omständigheter kom idén om rörelse att förbli central genom hela Pontus Hulténs arbetsliv. Redan innan Rörelse i konsten så var han involverad i utställningen Le Mouvement på galleri Denise René i Paris och publicerade texter om bland andra Jean Tinguely, som han också gjorde en utställning med på Samlaren i Stockholm 1955. Efterhistorien är full av relaterande projekt och 1968 gjorde han den historiskt encyklopediska utställningen The Machine. As seen at the end of the mechanical age på MoMA i New York. Där fördjupar han tankar om människans relation till teknologi och betonar konstnärernas roll i att – i en tid av masstillverkning, konsumtion och utarmning av jordens resurser – återta initiativet i förhållande till maskinen. Det mekaniskt rörliga

Visningsmagasin som tillkom på Moderna Museet i samband med att Hultén donerade sin samling hit 2005 kan ses som en logisk slutpunkt på hans arbete.

Rörelse i konsten kan utan överdrift sägas ha varit av avgörande betydelse för både konsthistorien och Moderna Museet. Förutom de verk som hamnade i vår samling och befinner sig här intill så har flera funnit sig tillrätta i andra sammanhang i museet. Alexander Calders stora utomhusverk De fyra elementen tillkom exempelvis för utställningen, likaså museets berömda kopia av Marcel

Duchamps stora glas som tillsammans med Man Rays mobil av galgar presenteras i ett surrealistiskt sammanhang några salar längre fram. Men bortom troféer som vi kan visa upp, varav många i dag dessvärre har svårt att leva upp till sin idé om rörelse, så förtjänar koncepten och idéerna bakom utställningen att beaktas i ljuset av vår tid. Rörelse i konsten inspirerar och uppmanar till tankar och idéer om vad ett museum kan vara, om konstens potential, konstnärens roll och frihet, konsumtions- och civilisationskritik, samarbeten och kollektiva arbetssätt, med mera. För vidare läsning rekommenderas bland annat den nämnda texten av Cecilia Widenheim, Hans Haydens och Marianne Hultmans texter i Moderna Museets Historieboken samt boken om E.A.T och Billy Klüver: Teknologi för livet. Om Experiments in Art and Technology.

Minnespresentationen finns på plats i samlingen fram till och med november därefter fortsätter uppmärsammandet av den 50-åriga Rörelse i konsten på tekniska museet där verk sätts i relief mot en annan jubilar: Christopher Polhem. I det mötet sätts särkilt fokus just på människans förhållande till mekaniken, från fullständig hängivenhet till djupaste pessimism.