Untitled, New York, NY

Ming Smith, Untitled, New York, NY, ca 1981 © Ming Smith

Några ytterst preliminära tankar om Frida Orupabos, Missylanyus och Ming Smiths verk

Här kan du läsa Arthur Jafas egna ord om de konstnärer han bjudit in till utställningen. Frida Orupabos, Missylanyus och Ming Smiths konstnärskap förkroppsligar på olika sätt det som Jafa eftersträvar: ”skönhet, komplexitet, en formell konkretisering av svartheten”. Texten finns också publicerad i utställningskatalogen som finns att köpa i Butiken och Webshopen.

Text: Arthur Jafa

Sanningen att säga talar dessa verk mer än väl för sig själva. ”Gå och se” är egentligen allt jag skulle vilja säga (vilket innebär en uppmaning att gå och sätta sig framför verken). Därmed kringgår jag såklart den självklara frågan var dessa verk finns att beskåda.

I Frida Orupabos och Missylanyus fall blir svaret på nätet. Där framtiden har legat och kurat i öppen dager i nästan tio år nu. Vad det gäller Ming föreställer man sig att man skulle kunna se henne i en konsthall eller ett museum av något slag. Alla har skapat verk av stor svart genialitet (vilket är något mer än bara genialitet), verk som i denna egenskap har befunnit sig där det har funnits utrymme att befinna sig, eller ligga eller ruva, oftast i eller i närheten av symboliska sophögar eller andra deterritorialiserade zoner i marginalen.

Valet av Ming, Frida och Missylanyus som samverkande faktorer (som medkonspiratörer i ”En serie ytterst osannolika, men extraordinära överlämnanden) just därför att de förkroppsligar det som jag eftersträvar – skönhet, komplexitet, en formell konkretisering av svartheten – är ingen enkel sak med tanke på att svarthet (uttryckandet av svarthet) förutsätter en viss formlöshet, eller kanske bara ett otåligt förhållande till en form, lite grann av mitt ofta nämnda men alltjämt vaga begrepp abnormativitet (det genomusla), förekomsten av en nyansering och en omedelbarhet i förening med en decentrering av subjektet (med det menar jag ett undvikande av självet och/i olika kombinationer med en viss abstrakt relation till självets presenterade och/eller postulerade utsida, det aktuella ämnet för deras särskilda uttryck). Jag vägleds (till och med drivs) av de exempel som de alla utgör. Därför är det på sin plats med några få, ytterst preliminära tankar om deras verk.

Jag kom i kontakt med dessa konstnärer utan någon som helst tillrättalagd introduktion. Missylanyus och Frida upptäckte jag (om något sådant är möjligt) på internet: Missylanyus på YouTube, Frida på Instagram.

Att se i tungor

Första gången jag såg Mings verk var faktiskt i ”The Black Photographers Annual” 1973, och jag blev enormt imponerad. Många år senare berättade hon att bilderna i den boken var hennes första seriösa försök (hon var den enda kvinnliga medlemmen i Kamoinge Workshop). Men jag ”såg” inte dessa verk på riktigt förrän många år senare, då i form av en strid ström av omslag som hon gjorde åt sitt ex, jazzmusikern David Murray (alltså omslagen till de lp-skivor han spelade in). Dessa omslag (bilder) hade en genomgripande inverkan på den bildmakare som jag var i färd med att bli.

Untitled (Self-Portrait with Camera), New York, NY
Ming Smith, Untitled (Self-Portrait with Camera), New York, NY, ca 1975 © Ming Smith

På den tiden satte jag inte dessa bilder i samband med de bilder jag sett tidigare. Dessa nya verk var mästerliga, avvikande och katalytiska uppvisningar av styrka, skönhet och formell komplexitet (”kraft, skönhet och alienation”) som gick långt utöver allt jag dittills sett i något som ”bara” varit en bild. Här fick jag vara med om något som vi sedan dess har kallat UFOri (den njutning man erfar när man exponeras för en främmande, och således obekant, variant av en uttrycksmodalitet som fastän den har kastats om fortfarande är djupt förbuden med fundamentalt svarta och således förvånansvärt välbekanta uttrycksmodaliteter). Till och med nu (och detta tror jag fortfarande är snudd på ofattbart för Ming) är hon min mästare, min ”herre” (om det nu finns något sådan som en herre-slav-dialektik).

En sak som är uppenbar i Mings verk (tillsammans med ett helhjärtat engagemang i skildrandet av svartas liv) är hennes oöverträffade skicklighet när det gäller fotografering med långsam slutarhastighet. I ”African Art in Motion” (1974) förklarar Robert Farris Thompson hur afrikanska konstföremål fungerade i sitt ursprungliga sammanhang och kontrasterar det mot hur de fungerade i de västerländska konstutställningslokaler där de kom att visas.

Han påpekar att de afrikanska konstföremålen i väst placerades på socklar som framställde dem som objekt, föremål utan verkande kraft och rörlighet. Betraktaren, däremot, som i egenskap av subjekt var både rörlig och självständig, förflyttade sig runt det utställda (och ”fjättrade”) föremålet och kunde uppleva det ur olika vinklar.

Strukturen i denna interaktion var helt och hållet förbunden med en lång rad eurocentriska idéer som subjekt/bakgrund, flyktpunkten i centralperspektivet, centrum ställt mot marginalen, herre/slav-dynamiken och så vidare. Thompson förklarar att de afrikanska föremålen i sina ursprungliga sammanhang lika gärna kunde röra sig runt ”betraktaren” som vice versa. Följaktligen ställs vi inför en radikalt annorlunda uppfattning av subjekt/objekt-relationer. Det betyder, i fråga om fotografi, att fotografen (vårt subjekt) konfronteras med ett objekt som inte ”stillats” utan i själva verket är dynamiskt (inte tyglat utan fritt). Och denna motverkande kraft, denna samtidiga rörlighet hos både subjekt och objekt, kommer som en följd därav att i fotografin ge upphov till den effekt av felinställning som vi kallar suddighet.

Ming är suddighetens absoluta mästare. Hon har en unik förmåga att ta bilder som uppvisar både precision och obestämbarhet, och allt är genomträngt av hennes tidigare nämnda engagemang i skildrandet av svartas liv. Hennes användning av denna teknik utgår från att avsaknaden – om inte det rena undvikandet – av enkel indexikalitet är en grundläggande omformulering av det fotografiska imperativ vi levt med. Denna omformulering åstadkommer hon genom en perfekt avvägning mellan utrustningen och de svarta estetiska kardinalvärdena förstulenhet, tystnad och flyktighet.

Frida Orupabo, Keeping It Together I, 2016-2017 © Frida Orupabo

Seriell, sammanlänkad, sublim

Det första jag såg av det som Frida gjort, för lite mer än tre år sedan, var hennes Instagramflöde, där hon går under namnet Nemiepeba. Det är fortfarande, som det var då, oförsonligt, glödande. Utan tvekan det mest avancerade, ständigt förnyade genomförandet av hennes praktik. Jag postade följande där:

”Bemästrande är inte en term som jag utan vidare strör omkring mig. Särskilt inte i ett medium som är så nystartat att det just har börjat få vad som kan kallas stabila parametrar. Instagram är en plattform som kan stödja många olika slags utbyten. Några av dem triviala, andra någorlunda intressanta, vissa extremt privata, andra ohöljt affärsmässiga. Tänk på det som ett golv. En rad olika saker kan hända på det. Folk kan stå på det, de kan gå över det, vissa kanske sitter eller till och med ligger på det. Folk kan slåss på det, skita på det, knulla på det, ja, det kan verkligen vara underlag för en oändlig mängd olika aktiviteter. Men att dansa på eller tvärs över ett golv skulle de flesta uppfatta som en mycket specifik, oändligt omväxlande men ändå unikt ”upphöjd” form av aktivitet. Det är kanske den aktivitet framför alla andra som omvandlar den mest fundamentala mänskliga modaliteten, ståendet och/eller gåendet, från dess funktionella grund (och tillvarons materiella eller fysiska struktur) till någonting mer. Vi kallar någonting dans när det normala, det alldagligt prosaiska, blir poetiskt uttrycksfullt eller går utöver det normala. Nemiepeba är dansare. Kolla hennes flöde och se hur hon för oss – framåt.”

När jag nu läser om detta slås jag av min enträgna uppmaning till läsaren att kolla upp det hela. Kolla upp det. Det är inte någon biblioteksbok, men i sin tillgänglighet, i sin invecklat demokratiska, jazziga dyslexi, i sitt sätt att veckla ut sig själv och omordna sitt tilltal till läsaren, sin förening av småskalighet och storvulenhet, är den lika frigörande som den slumpmässiga tillgång till djupa känslor och tankar som man får i den anspråkslösa ”biblioteksboken”. Inte möjlig att äga men tillgången till den är fri. Jag kommer att tänka på Walt Whitman här, men med en Emily Dickinsons överdeterminerade avskildhet. Även på Cecil (Taylor), en stum tsunami av ontologisk hävdelsekraft.

Tillgänglig, enträgen, oförsonlig

Enligt uppgift en samling bilder presenterade i ordningsföljd, en del ”upphittade”, andra konstruerade, frammanade eller fritt formade. Det man ställs inför är ingenting mindre än en procession av genomreflekterade bildsekvenser (mest stillbilder men ofta i rörelse) som svävar ovanför en obskyrt artikulerad subjektsposition utan att någonsin stabiliseras till något enkelt påstående, kanske inte ens en formulering.

Genom den sävliga men ändå flyktiga presentationen av ”bilder” (materiella exemplar av bilder) träder man in (så känns det åtminstone för mig) i ett känslofält som är lika svart och nytt i sitt slag som allt som hittills producerats inom området, som tydligtvis är någon form av proto-film. Något slags kulturellt påbjuden, alternativ väg som ännu inte valts. Kanske ett exempel på Fred Motens ”anacinema”.

Hur som helst är det som jag bär med mig efter att fortlöpande ha tagit del av Fridas Instagramflöde under de senaste åren ingenting mindre än en mobil guldgruva, en litania av rester, en slösande rik ström av svart kontinuitet, pyramiddiagram lika tättpackade som vilken dödsbok som helst, mindre ett arkiv än en ark, ett självskrivet vittne till den singulära företeelse som svartheten utgör.

Frida Orupabo, Untitled, 2016–2017 © Frida Orupabo

Efter att under det gångna året ha slagit mig ihop med Gavin Brown’s Enterprise tänker jag att ”man vill ju inte vara producenten som tackade nej till Billie Holiday. Ni kan sälja hennes vackra föremål under tiden. Men den där tråden, den måste vi klura ut hur vi (utan att sabba den) kan göra pengar på, det är ju den mest geniala, glödheta grejen man kan hitta därute.” En svart grej som bara finns på internet, en grymt häftig, limbisk motorväg till vår nyligen uppnådda svarta gemenskapskänsla (hur kan man göra ned den nyvunna förmågan att göra ned något när man väl har tillägnat sig den?), villkoren (och kostnaden) måste fastställas (som för järnvägen eller, återigen, internet).

Det är en ny grej som har sina rötter i allt det vi fick under förra seklet: film, tv, brevväxling, algoritmprocessorer, olika jazzstilar (och andra suspekta inspirationskällor som kubism, rock & roll och mer nyligen hiphop och techno, som alla är exempel på svart estetik). Det är en omordnande, topologisk, synkretistisk åter-indexikalisering av normativa uppsättningar (hegemoni/ordning). Det är framtiden (och tills vidare gratis), och det är svart så det förslår.

Problemmedvetenhet

Missylanyus är en helt annan femma. Jag snubblade över hans (ja, demoniska) verk när jag finkammade YouTube en sen natt eller tidig morgon. Jag letade inte efter ”konst”.  Jag befann mig i ett Funkadelic-rus och hade grävt ned mig djupt i jakten på liveframföranden av ”Maggot Brain”. Och vad får mitt norra öga skåda? Jag har plötsligt Missylanyus ”Maggot Brain”-video framför mig. Ni måste verkligen se den. Då kommer ni att fatta.

Så jävla egendomlig och ändå bekant (”det främmande som görs bekant”) den här grejen var. Den består av en oavbruten performance i realtid där Missylanyus hör och blir djupt berörd av Funkadelics imponerande första inspelning av ”Maggot Brain”. Det finns ingenting annat som riktigt liknar den (och i kraft av sin blotta natur, sin radikala tekniska enkelhet, understryker den hur djupt bekymmersam denna brist är). Den är i grunden svart kabuki (getoh). Och jag har märkt att när man upplever dessa konfrontationer som på sätt och vis inte är iscensatta utan egentligen är visiter där det läggs fram nya uttrycksfulla förslag, så måste man vara alldeles blickstilla. Det är en mycket, mycket bräcklig händelsehorisont som kräver att man inte så mycket rider på vågen men låter den knuffa en framåt (griper tillfället) i sin omfamning. Tills man hamnat i vattnet är det helt och hållet inre bilder som gäller. Saker som det aldrig var meningen att herrarna skulle se.

Missylanyus är/var både musiker och videomakare.

Det är verkets höga AQ (alienationskvot) som gör att det förtjänar att studeras och, skulle jag säga, i många fall hyllas. Kraften, strängheten och freestylingen är föredömliga och har i några fall även en förvandlande förmåga.

I vissa avseenden skulle man kunna beskriva en stor del av verket som hiphop-musikvideor med en exempellös komplexitet där all den mildrande polityren (allt bling) har skalats bort (utformningen kan inte bli mer grym och skoningslös). Det man ställs inför (eller kanske får i knäet) är konstprodukter (videor) som fungerar som grova surrogat för en mycket ursprunglig (och, skulle jag hävda, mycket svart och frigörande) drift att förverkliga sig själv trots de förtryckande krafterna (den vita övermakten).

Och detta finns, till lika delar, sida vid sida med grova, sexistiska och kvinnofientliga performuleringar som inte ber om ursäkt för sig (men lyckligtvis är nästan befriade från den ohejdade konsumism och okritiska uppskattning av en rovgirig och självkannibaliserande knarkhandel som kännetecknar mycket av den mest populära hiphopen). Men med tanke på detta, varför skulle man mena att detta verk förtjänar uppmärksamhet? Jo, för att det (och detsamma gäller bluesen och särskilt hiphopen) formellt sett inte finns något annat som är riktigt som detta (och det inte bara trots utan förutom den höga uselhetskvoten).

Detta är ett verk sprunget ur de lägre djupen, med vilka de flesta svarta är mer än väl förtrogna. Det är ett verk med en mättad stank från den tunna (inte vår naturliga miljö) där vi förbittrade krabbor bor. Man skulle i vissa avseenden kunna jämföra det med Kenneth Angers filmer, men det är en jämförelse som inte håller i längden. Missylanyus mörka sida är helt och hållet oauktoriserad (till skillnad från Angers, eftersom han åtnjöt Aleister Crowleys beskydd).

Självständigheten och strandsattheten, både formellt och tematiskt, är det som jag finner mest intressant i det han gör. Visst är det problematiska verk, men bara i den mån som de kräver en urkoppling av alltför naiva, linjära sätt att närma sig dem.  Med andra ord är det demoniskt, ja, men det är också fågelfritt. Verket utmanar vår förmåga att se våldsamt osammanhängande verk (och konstnärskap) för vad de är, konstellationer av etiskt och filosofiskt obestämbara fenomen. Fenomen som kräver att betraktaren/observatören konfronterar verkets etiska utsagor (eller bristen på sådana) en i taget (eller som Dave Chappelle så resolut uttryckte det i sitt specialsända Netflixprogram: ”Bill Cosby uträttade verkligen ett fantastiskt arbete som representant för svarta människor, och han var en serievåldtäktsman.”) Med andra ord: Ta itu med världens komplexitet.

En del av detta är helt beroende av vår förmåga (kanske en superkraft på utdöende) att hantera verk och fenomen som är stöpta i både gott och ont, fasa och skönhet, elände och sublimitet. Vår förmåga att både se och vårda skönheten trots att det frånstötande är lika närvarande. Med tanke på att den svarta misären (och dess primära affekt, det frånstötande) präglas av överdeterminering är detta avgörande. För hur ska vi kunna uppskatta det vi gör om vi inte står ut med närvaron av den frånstötande uselhet som hör ihop med oss (och våra konstprodukter) lika säkert som färgen på vår hud? Missylanyus verk rör sig i denna sfär.

Mer om utställningen