Installationsvy, Moderna Museet 2015.

Gabriel Orozco, Dark Wave, 2006 © Gabriel Orozco and Kunsthaus Bregenz. Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery, New York. Installationsvy, Moderna Museet 2015. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Verk i utställningen

Black Kites

Arbetet med Black Kites (1997) utförde Orozco under en period då han återhämtade sig i hemmet efter en svår sjukdom. Att utföra den metodiska teckningen av ett schackrutigt mönster över en riktig dödskalle var en intensiv upplevelse, berättar Orozco som utförde det precisionskrävande arbetet mycket långsamt. Tiden han umgicks med dödskallen, resterna av en levande människa, blev central i verket. Mycket av Orozcos arbete handlar just om tid och i det här verket blir det extra påtagligt att livet är ändligt. Dödskallen är ett klassiskt motiv i konsthistorien med syfte att påminna om vår dödlighet och Black Kites blir till ett koncentrat av tillvarons stora frågor. Det abstrakta konstgjorda mönster som täcker kraniets ojämna yta står i skarp kontrast till den organiska sårbarhet och tidsbundenhet kraniet utstrålar. Om skallens egenskap som ready-made har Orozco med humor kommenterat att den är “the readyborn, the ready-dead”.

Dark Wave

När Orozcos nästan femton meter långa rekonstruktion av ett valskelett, gjord av kalciumkarbonat och harts, för första gången visades i London för snart sju år sedan väckte den stor uppmärksamhet. En strandad val på Spaniens sydvästkust hade inspirerat till skulpturen. Konstnären har täckt det konstgjorda skelettet med ett invecklat geometriskt grafitmönster som härstammar ur effekten av ringar som sprids på vatten. På så sätt upprättas en dialog mellan konsten och valens naturbundna, animaliska aura. Detta verk framhäver tydligt Orozcos intresse för traditionella sedvanor, riter och kulturer som står nära naturen. Men det kan samtidigt betraktas som ett sorts ready-made, ett begrepp som är centralt i den moderna konsten och som Orozco på ett paradoxalt sätt har gjort aktuellt genom att anknyta till traditioner i ett avlägset förflutet.

La DS Cornaline, installation view Moderna Museet  2013
Gabriel Orozco, La DS Cornaline, 2013 © Gabriel Orozco. Courtesy of the artist and Marian Goodman Gallery, New York. Foto: Moderna Museet/Åsa Lundén. Installationsbild från Moderna Museet.

La DS Cornaline

La DS Cornaline (2013) är en nytillverkad replik av ett verk från 1993. En djupröd Citroën DS från 1960-talet har delats på längden i tre lika stora skivor. Därefter har mittpartiet avlägsnats, varpå de yttre delarna satts ihop igen. Resultatet är en bil med en mer sammandragen dynamisk form, men utan motor som kan sätta bilen i rörelse. Gabriel Orozco har alltid haft en fascination för hastighet och racing. Som barn trodde han att om man gjorde en vanlig bil tunnare skulle den automatiskt gå lika fort som en racerbil, då den såg så mycket mer aerodynamisk ut. I La DS har konstnären gjort verklighet av denna fantasi. Om man sitter inuti den trånga kupén får man en känsla av fart. Orozco tar gärna välkända föremål och ger oss nya upplevelser av dem genom att göra förskjutningar av olika slag. På så vis får han oss att se föremålen omkring oss på nytt.

Gabriel Orozco , From Roof to Roof | Från tak till tak | De techo a techo, 1993 © Gabriel Orozco. Courtesy of the artist and
Marian Goodman Gallery, New York.

Fotografier

Orozco har ofta lämnat ateljén som bas för sitt konstnärliga skapande och valt tekniker som han kan utveckla på resande fot. Fotografin är en av dessa nomadiska praktiker, ready-mades en annan. Ofta sammanfaller dessa arbetssätt då han dokumenterar ready-mades fotografiskt. Som fotograf låter Orozco kameran bevittna hans personliga förhållande till de föremål han hittar: ”När jag cyklar genom vattenpölar är jag ensam. När jag släpper ut min andedräkt på ett piano är jag ensam. Jag har ingen publik. Fotot är ett vittnesbörd om denna närhet.” Flera av Orozcos bilder fångar något som är under utveckling eller i upplösning. Det kan vara ringar som sprids i vattnet på ett tak eller andedräkt som dunstar på ett piano. Genom fotografiet gör Orozco naturens övergående rörelser och spår av liv i upplösning beständiga. Serien Tills du hittar ännu en gul Schwalbe (1995) består av fyrtio fotografier av gula motorcyklar som står parkerade två och två. När Orozco bodde i Berlin hade han en gul Schwalbe. Det fanns flera av dem i staden. Att hitta dem blev ett sätt att lära känna staden som system. När han fann en till gul Schwalbe ställde han sin egen bredvid och tog en bild.

Rullstenar

De här flodstenarna har fått sina rundade former av naturens rörelser. Orozco fann dem upplagda på klippor och utbjudna till försäljning vid kanten av en motorväg längs Guerrerokusten i Mexiko. Han försåg var och en av stenarna med en teckning genom vilken han försökte ge uttryck för dess särdrag. I en lokal stenhuggarverkstad graverades konstnärens teckningar och mönster in i stenarna. När Orozco fick tillbaka dem lade han ett nytt lager av teckning på dem, som framhävde andra aspekter och iakttagelser. Denna procedur upprepades ungefär fem gånger för varje sten. Resultatet blev skulpturer med former som härrör ur rotation, cirkulation, rörlighet, cykler och erosion – teman som Orozco ständigt återkommer till. Men tankarna går även till modernistisk skulptur av konstnärer som Constantin Brancusi och Hans Arp, fossiler och rituella föremål.

Terrakottaföremål

Att arbeta med keramik beskriver Orozco som en kroppslig och sinnlig upplevelse, ett slags umgänge med leran. Formerna åstadkoms genom att han bearbetar våt lera med sina fingrar, handflator, underarmar och ett träklot mot en plan bordsyta. Han använder kroppen som ett slags mekaniskt verktyg och sätter upp system och regler för hur föremålen skall tillverkas. När Orozco hittat ett sätt att bearbeta leran på som han gillar, upprepas proceduren flera gångar. Därför bildar föremålen naturligt olika grupper. Men lergodsföremål är av naturen oförutsägbara. När man bränner dem kan de spricka och leran beter sig inte alltid på det sätt man väntar sig. Färgen blir heller aldrig likadan. De handgjorda föremålen påminner om kroppsliga fragment och förstenade varelser av okänt ursprung. Man kan se skulpturerna i ett sammanhang av orsak och verkan, men de vittnar också om hur den globaliserade kulturella ekonomin påverkar vår förståelse och upplevelse av föremålen i vår omgivning då relationen mellan tillverkning och brukande i stor utsträckning gått förlorad.

Gabriel Orozco, Heráldico IV
Gabriel Orozco Heráldico IV, 2013 © Gabriel Orozco. Courtesy of the artist and kurimanzutto, Mexico City. Foto: Estudio Michel Zabé

Målningar

”Abstraktionen är en av 1900-talskonstens stora uppfinningar”, säger Orozco, ”eller det faktum att du kan befinna dig framför ett vitt tomrum och börja skapa utan någon referens till verkligheten. Men det finns alltid en referens till verkligheten, för vi är verkliga och det är verkligt”, fortsätter han. Gabriel Orozcos abstrakta målningar är konstruerade efter olika regelverk. Han skapar begränsningar genom storlek, färger, och grundkomposition. Sedan utforskar han möjligheterna inom de regelverk han satt upp och skapar därur en mångfald variationer. Han låter gärna en dator beräkna vilka kompositioner som är möjliga innan dukarna målas för hand. Att reglerna en gång satts hindrar inte att konstnären själv skapar nya parametrar i systemet under arbetets gång, såsom att använda en ny färg eller ett nytt format på arbetsytan. ”Genom att sätta upp regler kunde jag bygga en struktur som beter sig som en skulptur”, säger Orozco, ”som en platt mobil eller ett roterande diagram”.

Nya verk i samlingen

I samband med utställningen har Moderna Museet förvärvat tre verk på papper och två målningar på acetat av Gabriel Orozco. På de båda transparenta målningarna har Orozco placerat ett antal cirklar. Den matta färgen kontrasterar mot det glatta underlaget. De målade rundlarna är fulla av sprickor och brister, som om de kommit tillkorta i sin obestämbara rymd. Verken kan hängas likt flaggor eller placeras mot en vägg så att cirklarna kastar skuggor. Placerade i aluminiumramar mitt i ett rum, fångar de snarare ljuset. Det är som om verken inte är gjorda för att ses på utan igenom, snarare som en teckning hängd i ett ingenting än en målning. De två ”glasen” är nyckelverk i förståelsen av konstnärens processinriktade arbete, de tillkom för två decennier sedan när han bland annat intresserade sig för Marcel Duchamps verk, och samtidigt för en så olikartad konstnär som Piet Mondrian. I likhet med Duchamp fångar Orozco ögonblicket mellan två tillstånd och intresserar sig hellre för handlingen än föremålet i sig, och likt Mondrian sätter han horisontaler och vertikaler i spel, i ständig visuell rörelse. Två olika visuella register samexisterar.

Mer om utställningen