Bildmaskiner

Redan i Fahlströms tidigaste verk från 1950-talet återfinns det en hållning som kan knytas till temat rörlighet och till frågor om världsåskådning och historieberättande. Han experimenterade med hur enskilda delar kan sättas samman på olika sätt och generera ny mening. Som ett exempel kan nämnas hans sätt att hantera språk, meningar och bokstäver som ”konkret” materia i sin poesi. Ett annat exempel är målningarna Ade-Ledic-Nander I och II (1955–57) där tecken och abstrakta enheter bildar ”karaktärsformer” som interagerar med varandra i ett slags samhällen på ett för betraktaren öppet och organiskt sätt.

Den detaljrika målningen Sitting… (1962) är det äldsta verket i den här presentationen. Det var det första större verk som Fahlström gjorde efter ankomsten till New York. Här ekar arbetet med karaktärsformer från Ade-Ledic-Nander men Fahlström introducerar också föreställande element från seriernas värld och lånar serietidningens struktur med rutor för att återge tid, rörelse och skeenden. Liksom i tidigare verk finns det inte något uppenbart sätt att ”läsa” Sitting… på utan Fahlström betonar att det alltid finns flera, i princip oändliga, sätt att sätta samman och förstå givna element i relation till varandra.

Ett halvår senare har Fahlströms experiment med dessa idéer lett till att serierutornas funktion har ersatts av rörliga element som med hjälp av magneter kan flyttas runt på bildytan. Denna metod kom att bli central för den senare delen av Fahlströms konstnärskap. Sitting… Six months later (1962) är Fahlströms första så kallade variabla verk. Life-span no 3 (Marilyn Monroe) (1967) är ett senare exempel. Betydelsen av detta steg i konstnärskapet blir tydligt om man beaktar att samtliga Fahlströms målningar efter 1962, med undantag för World Map (1972), är variabla verk.

Konstnären skriver själv i tidskriften Art and Literature 1964 att det han syftar till i dessa verk är en aktiv betraktare som kan föreställa sig flera kombinationer eller relationer inom ramen för en bild. Det är en uppmaning till var och en att manipulera världen, som Fahlström uttryckte det i sitt manifest med samma namn, istället för att acceptera den. Han liknar det vid ett spel. Man kan också likna det vid ett eget tänkande, till skillnad från ett passivt konsumerande av information som kunskap.

Spelet som idé återfinns på ett konkret sätt i Minneslista (Till Dr. Schweitzers sista uppdrag) (1964). Detta verk tillkom i samband med att Fahlström skapade sin stora rumsinstallation Dr Schweitzer’s Last Mission (1964-66). I en intervju i Dagens Nyheter 1973 berättar Fahlström att han såg världen som korrupt och att han hade namngett sitt verk efter missionären Albert Schweitzer på grund av att det representerade en gammalmodig, patriarkal kolonialism. I Minneslista (Till Dr. Schweitzers sista uppdrag) förfogar varje spelare över en av fyra zoner eller maktblock (USA, Neutrala, Ryssland, Kina) och 40 ord som skall infiltrera motspelarnas ”fientliga” zoner ”så att motsvarande del av lösenordet täcker största möjliga antal samma bokstäver (i samma ordning) i orden på den främmande zonen och samtidigt den mest tilltalande nya frasen erhålls”.

Minneslistan är ett av de första verken av Fahlström där han uttalat refererar geografiska territorier och maktblock i världen. Detta kommer senare att bli ett centralt tema i verk som Världsbanken (1971), hans Monopolspel (nio stycken gjorda under 1970-71) och World Map (1972). World Map betraktade Fahlström som en historisk världskarta från ca 1970 där ländernas form definieras av information istället för av geografi. Informationen i verket handlar huvudsakligen om förtryck, ekonomisk exploatering och frihetsrörelser i tredje världen och om ekonomisk recession i USA. Informationsmaterialet som definierar Europa utgörs av ett utdrag från svenska statens manual för diplomatfruar, närmare bestämt kapitlet I händelse av revolution. I museets nuvarande presentation visas det grafiska versionen av målningen: Sketch for World Map från 1973.

Den tätare kopplingen mellan Öyvind Fahlströms konst och världen tog sitt kanske mest konkreta uttryck i videoverket Mao-Hope March (1966) där han inte bara representerar världen i konstens rum utan direkt interagerar med den. Det vi ser är en demonstration som Fahlström organiserade i New York med sju plakat; sex av dem föreställde den folkkäre amerikanske komikern Bob Hope och det sjunde Mao Tse Tung. Utan någon ytterligare tillkännagivelse vandrade det lilla demonstrationståget ned längs Femte avenyn. Med hjälp av den kända radioreportern Bob Fass dokumenterade Fahlström förbipasserandes reaktioner på den oväntade sammankopplingen. Fass frågade också de han träffade om de var lyckliga. Filmmaterialet ingick ursprungligen i Fahlströms teaterverk Kisses Sweeter than Wine (1966) men presenterades 1973 som ett verk i egen rätt.

Curator: Fredrik Liew