Karl Isakson här och nu

Text av Ylva Hillström och Annika Gunnarsson

I en artikel om Karl Isakson på hemsidan konstaterade vi att Isakson tycks ha fallit i glömska efter 1960-talet. Hur det kom sig och hur vi ser på hans konstnärskap idag tittar vi närmare på i det följande.

I slutet av juni, sex veckor in i utställningen, uppgick antalet besökare till Karl Isakson 1878-1922 till närmare 120 000. Siffrorna antyder att Isaksons konstnärskap fortfarande är känt. Den tidigare nämnda glömskan kanske helt enkelt handlade om att hans verk inte varit synliga för allmänheten.

Endast en separatutställning med Karl Isaksons verk gjordes under 1960-talet, den visades i Oslo, Köpenhamn, Odense och Göteborg. Sedan uppstod en lucka på närmare 20 år innan Isaksons namn åter aktualiserades. 1978 sammanställde Nationalmuseums teckning- och gravyrsal en utställning, huvudsakligen med teckningar, i samband med 100-årsminnet av Isaksons födelse. På Galerie Holm i Malmö visades tio målningar av Isakson 1982. Ytterligare två Isakson-presentationer ägde rum under 1980-talet; en på Prins Eugens Waldemarsudde 1987 med anledning av danska drottning Margrethes statsbesök, och en på Lilla Konsthallen i Växjö 1988. Brita Hvas bok Karl Isakson: Ett liv i konst utkom 1989. Därefter blev det relativt tyst om Isakson.

Skiftande intressen
Karl Isakson vistades själv i Paris under perioden 1905-1907 samt under 1911. I Paris sjöd konstlivet av olika konstnärliga strömningar där idéinnehållet spelade en central roll (kubism, dadaism, surrealism och futurism). Under 1920-talet uppstod den så kallade nya sakligheten i Tyskland där ett realistiskt måleri dominerade, ibland med en naiv underton. Ett stort antal av de tongivande svenska konstnärerna besökte under 1920-talet caféerna Le Dôme och La Rotonde i Montparnasse i Paris. De båda etablissemangen utgjorde ett nav för den tidens intellektuella diskussioner. Åter i Sverige slöt sig Parissvenskarna samman i olika grupperingar.

1932 bildades det konstnärsägda galleriet Färg och Form, där konstnärer som Bror Hjorth, Hilding Linnqvist och Sven X-et Erixson var delaktiga. Det måleri som visades på galleriet var inte i någon större utsträckning influerat av de modernistiska strömningarna från Paris. Istället fascinerades man i likhet med Karl Isakson av färgens och formens uttryck och kvaliteter. Många svenska konstnärer från 1920-talet och framåt inspirerades av Isaksons konst. De tog till sig vissa av hans uttryck i sitt eget måleri utan att egentligen dela Isaksons uppfattning om färgen som konstens början och slut. Begreppen färg och form blev ett användbart samlingsnamn, ett skal för den konst som presenterades på galleri Färg och Form. Först i och med Ragnar Sandberg, Åke Göransson, Inge Schiöler, Nils Nilsson och Ivan Ivarson på 1930- och 40-talen blir själva kärnan i Isaksons måleri åter aktualiserad. Det går således att skönja en viss fördröjning Isaksons inflytande över det svenska konstlivet, ett slags konstens jet lag.

Nationalitet
Karl Isakson menade att all stor konst stod över frågor om nationalitet och ursprung. Han uppskattade sina danska kollegors sinnelag och öppenhet och tyckte sig i Danmark finna en annan ro i konsten, som gjorde honom gott. Han upplevde att där fanns mycket att lära – ”bara man inte blir dansk”, som han själv uttryckte det. Carl Larsson å andra sidan tyckte inte att Isaksons måleri var tillräckligt svenskt.

Både Carl Larsson och Svenska Dagbladets kritiker August Brunius besökte Den Frie Udstilling år 1909 i Köpenhamn där Karl Isakson ställde ut. Carl Larsson var kritisk till det han såg och tyckte att Isakson blivit allt för förfinad i sin konst. August Brunius ansåg att Isaksons självporträtt visserligen var utfört av en begåvad konstnär, men han förnam en dragning åt det ”sentimentalt sjukliga”. Efter dessa nedslående omdömen skrev Isakson hem till sin mor:

”Jag är glad att jag kan sända den tidskrift jag talade om [Kunstbladet] så Mamma får se, att här nere se de mig inte så sjuklig som August Brunius i Svenska Dagbladet. Även om det var något i hans kritik, när det gällde självporträttet, kunde han gärna ha talt om blommorna, som hängde bredvid. De vore åtminstone ej sjukliga. Men blommor räknas ju inte hemma. [.] Jag hör inte till blåmålarna, är heller inte svensk nationell i min färg och skulle endast förstöra mig själv, om jag för tiden bytte plats att arbeta på.”

Att konstruera ”fiktionen svenskhet” var högaktuellt under det sena 1800-talet och tidigt 1900-tal. Den svenska nationalismen blomstrade och med den nationalromantiken i konst och litteratur. I tider då det svenska riket förlorade något av sin maktställning i Norden var det extra viktigt att lyfta fram nationens förtjänster och Sveriges stolta historia – nationalsången och den svenska flaggan fick ett starkt symbolvärde. Inom konsten premierades historiemåleriet. Gustaf Cederström, en av Karl Isaksons lärare på akademin, uppmärksammades exempelvis för sin målning Karl XIIs likfärd. De konstnärer som vid 1880-talets början vistades i Grez-sur-Loing i Frankrike återvände på 1890-talet till Sverige, och åtog sig att skildra skilda delar av Sverige och det svenska landskapet – Varberg (Karl Nordström), sjön Racken i Värmland (Gustaf och Maja Fjaestad), Dalarna (Anders Zorn) och Stockholm (Eugen Jansson). 1899 publicerades Carl Larssons Ett hem, med interiörskildringar från Carl och Karin Larssons hem i Sundborn. Boken fick, och har fortfarande, inflytande över det svenska inredningsidealet.

I förordet i utställningskatalogen till Svenska Hjärtan skriver Lars Nittve: ”I Svenska Hjärtan manifesteras just den rikedom på skillnad, och den skamlösa glädje som finns inför skillnaden i den samtida konst som görs i – eller med anknytning till – Sverige idag. Men här uppdagas också en hel del av de uteslutningsmekanismer som är i spel i dagens konstliv – inte minst de som är resultat av medvetna och omedvetna försök att upprätthålla den fiktion vi brukar kalla svenskhet”.

Nationalromantikens förhållningssätt till Sverige och det svenska känns påfallande likt dagens vidmakthållande av fiktionen svenskhet. Idag arbetar konstnärer i dialog och/eller polemik med den konstruerade svenskheten och med det sena 1800-talets nationalromantik. Under Karl Isaksons verksamhetstid fanns dock inte samma möjlighet till ifrågasättande av den rådande konventionen; den skamlösa glädjen inför olikheten fick inte samma utrymme i konstvärlden då som idag.

Aktualitet
Under 1970-talets mer politiskt orienterade måleri försköts färgens och formens betydelse till konstskolornas grundutbildningar. För att komma in på de akademiska konsthögskoleutbildningarna idag har man sannolikt tagit sig igenom någon av dessa grundutbildningar. Där har man, antingen man vill det eller inte, fått stifta bekantskap med Isaksons måleri. Isakson har påverkat det svenska måleriet lika tyst och försynt som han själv verkade, utan åthävor och relativt osynligt. Ändå är han klart närvarande.

Många av den yngre generationens konstnärer har däremot inte stannat kvar i Isaksons (med fleras) måleritradition och har därför ingen närmare relation till hans måleri. Detta var något som framkom under samtalet med de konstnärer som deltog i seminariet Att rama in en nation i samband med utställningarna Svenska Hjärtan och Karl Isakson.

Isaksons måleri med modernistiska förtecken passar inte riktigt in i 1980- och 90-talets postmoderna diskussion. Under slutet av 1990-talet och i början av vårt årtusende talas det om Return of the Real – verklighetens återkomst – i konsten. Man skulle kunna se utställningen av Karl Isaksons konst som ett utslag av en längtan efter ”det riktiga/verkliga” måleriet. Att upptäcka eller återupptäcka Karl Isaksons konst är att möta det moderna måleriet i dess linda. Det kan vara en skönhetsupplevelse som visar på en genuin strävan efter det oförvanskade. Det finns en trubbig ärlighet i Isaksons konst som, oavsett estetiska preferenser, skulle kunna fascinera nya generationer.

Slutord
Många idag verksamma konstnärer arbetar med frågor kring identitet – nationell såväl som individuell. Karl Isakson sökte en identitet i och genom konsten. Ställda mot varandra ger utställningarna Karl Isakson och Svenska Hjärtan intressanta möjligheter till reflexion över svenskhet och identitet. Men det är knappast nationalitetsfrågan som gjort Karl Isakson-utställningen efterlängtad, snarare själva måleriet.