Karl Isakson – perspektiv på manligt och kvinnligt

Text av Ylva Hillström och Annika Gunnarsson

I dagens konstdebatt har genusfrågorna stort utrymme. Vid tiden för Karl Isaksons verksamhet började fler kvinnor att ge sig ut på den arena som då ansågs förbehållen männen. Vi har därför valt att titta på Isakson och hans ställningstaganden i frågor om manligt och kvinnligt. Karl Isakson är motsägelsefull, han accepterar rådande norm samtidigt som han har en uttalad önskan om radikal förändring och utveckling. I de två monografier som finns skrivna om Isakson kan man få en relativt god uppfattning om synen på manligt och kvinnligt i såväl Isaksons samtid som de båda författarnas respektive samtid.

Konst och kvinnor Karl Isakson läste och inspirerades redan 1904 av Otto Weiningers Geslecht und Charakter (1903), i likhet med bland annat kulturpersonligheter som August Strindberg, Knut Hamsun, Edvard Munch och Ludvig Wittgenstein. Huvudtesen i Weiningers bok är att det inte finns något renodlat manligt eller kvinnligt, utan att båda komponenterna finns hos alla individer, i olika proportioner. Men det manliga och det kvinnliga är enligt Weininger på intet vis likvärdigt. Allt kvinnligt betecknas nämligen med minus och det manliga med plus. Otto Weininger hävdade att endast mannen kan skapa verkligt god konst. Ingen kvinna kunde nämligen ha lika mycket av de manliga skapande egenskaperna i sig som den allra kvinnligaste av män.

1904 skrev Karl Isakson till sin syster Ester om kvinnors möjligheter att verka som konstnärer:

”Du får medge att kvinnliga konstnärer är egentligen ett oting. Om det är en man av 1000 som blir något, är det inte mer än en av 1 million av kvinnor som blir något. Selma Lagerlöf och Ellen Key äro ej endast undantag hos oss utan över snart sagt hela Europa. Varken i Norge eller Danmark finns det någon kvinna som kunnat driva det så långt.”

I Isaksons ord anar man ett resonemang om manliga respektive kvinnliga sysslor som är typiskt för hans tid, men också en rak, saklig ärlighet och en broderlig omsorg. Han hade själv upplevt de hårda villkor som var förenade med ett yrke där målet att skapa var det allra främsta. Han rekommenderade Ester att bli mönsterriterska istället för målare. Det skulle ge henne en fast inkomst – liten, men mer säker. Isakson ville sannolikt bespara Ester de bekymmer ett liv som konstnär skulle kunna innebära. Han ville skydda både henne och deras moder Mathilda från mycken oro, vilket i förlängningen också skulle bespara honom själv ett och annat bekymmer. Rollen som familjens försörjare tillföll nämligen Isakson, i egenskap av man.

Ester Isakson valde ändå att gå på Konstakademin och så småningom reste hon till Paris. I Esters brev till Mathilda kan man anan en stor tillförsikt inför att skapa, men också en oförmåga att göra det. Karl skriver vidare till Ester:

”Jag vill dock avråda Ester att aldrig tänka på att resa hit, för att studera. De skandinaviska damerna sköta sig illa här i allmänhet och fransmännen tycka att de äro djärva i sitt uppträdande och det ha de nog rätt i. Ingen av de damer som varit här ha sedan visat att de haft någon nytta av vistelsen här. De bliva så hysteriska och vimmelkantiga i huvudet av bråket här, att de glömma att arbeta.”

Karl Isaksons skepsis inför Esters Paris-planer kan nog sägas vara befogad till viss del. De flesta av de konstnärer som vistades i Paris, både de manliga och kvinnliga, nådde aldrig någon större framgång.

Bland Isaksons konstnärsvänner fanns även en rad kvinnor. Några av dem var målarna Sigrid Schauman och Vera Nilsson och skulptören Astrid Noack, vars porträtt han målade 1918. Isakson verkar ha bedömt konstnärer efter deras vilja att underkasta sig konstens krav, inte efter deras kön. Även om han upplevde att kvinnor hade sämre förutsättningar att leva upp till kravet på ett hängivet engagemang för konsten, respekterade han de som faktiskt lyckades. Det kan vara värt att notera att varken Noack, Schauman eller Nilsson accepterade äktenskapet som social konstruktion.

Karl Isakson och Hilda Lundberg

Under sin studietid på Konstakademin träffade Karl Isakson Hilda Lundberg. Isaksons danska konstnärskollegor kände till att han hade en kvinnlig bekant i Sverige, men själv var han mycket förtegen när det gällde privatlivet. I Gustaf Engwalls avhandling från 1944 nämns inte Karls och Hildas relation på Hilda Lundbergs egen begäran. Isaksons förhållande till Hilda blev känt först i Brita Hvas bok från 1989.

Hilda Lundberg har beskrivit hur Karl vid ett tillfälle nämnde att han läst Otto Weiningers Geslecht und Charakter, vilket väckte hennes nyfikenhet. Hon införskaffade boken och läste den, och i sina hågkomster från relationen med Karl Isakson antecknade hon:

”’Vad som bidrog till att Weininger gjorde ett starkt intryck på mig var, att jag trodde mig samtidigt uppfatta, att för Karl var hans konstnärliga arbete n:o 1 och att han ville att jag skulle ha samma inställning. Men det kunde jag inte. För mig var känslan för honom n:o 1. Alltså hade jag för mycket av det rena W. eller det rena K. och var följaktligen oduglig för konstnärligt arbete. Det var de manliga egenskaperna som voro de konstnärligt skapande”.

Hilda såg sig diskvalificerad från konstnärligt skapande både i Isaksons och också i sina egna ögon. Hon slutade skapa efter detta. Istället intog Hilda rollen som hela familjen Isaksons ekonomiska understödjare. Isakson tog emot pengarna, men poängterade sannskyldigast att han såg det som lån att betalas tillbaka när han fick några av sina målningar sålda. Hilda köpte verk genom bulvan och vid sin bortgång 1962 testamenterade hon sin samling av Isaksonmålningar till olika kulturinstitutioner, däribland Nationalmuseum.

Man kan ana att Isakson också kan ha sett en möjlighet att slippa ur relationen med Hilda genom att nämna Weiningers bok för henne. I ett brev till sin moder, Mathilda Isakson, som svar på hennes upprepade önskan att han borde gifta sig, flytta hem och försörja dem alla, skriver Karl att två nervösa själar (han och Hilda) aldrig skulle kunna bli en bra kombination. Han var nog medveten om hur ledsamt detta faktum var för Hilda och hoppades för hennes skull att hon skulle finna någon annan. Men Hilda Lundberg förblev ensam.

Många kvinnor läste Otto Weiningers teorier, men många läste även Ellen Keys olika skrifter, däribland Barnets århundrade (1900). För att samhället skulle fungera behövde någon ägna sig åt barnauppfostran. Ellen Key ville uppvärdera denna syssla och ge den ett värde i sig. Men omsorgen om familjen fortblev ett område förbehållet kvinnorna. Ellen Key uppmanade kvinnor att hänge sig åt hemmets sysslor. Med tanke på tidens strömningar var det inte konstigt att Karl avrådde sin syster och Hilda från det konstnärliga skapandet. Det är därför inte heller så konstigt att Hilda avstod från sitt konstnärliga skapande, trots att hon genom ett modersarv var ekonomiskt oberoende.

Isaksons kvinnosyn
Kvinnorna i Isaksons närmaste omgivning (många var hustrur till hans konstnärskollegor) hade en särskild förståelse och sympati för hans personlighet. Bertha Brandstrup blev en av Karl Isaksons närmsta förtrogna. Isakson fann hos Bertha ett lugn och en trygghet som under hans tvivlande perioder gav honom stöd och hopp.

Isakson målade Berthas porträtt vid flera olika tillfällen. Motivet och färgen stred om hans uppmärksamhet. I flertalet målningar har Berthas personlighet fått träda tillbaka. Det finns dock ett porträtt från Statens Museum for Kunst i Köpenhamn (replik på Moderna Museet) som med skärpa fångar hennes yttre egenskaper, trots färgens mer diffusa linjespel.

I en serie målningar och teckningar av Ebba Nielsen kan vi följa en tidsmässig utveckling. Ebba var gravid och Isakson målade av henne under hela hennes graviditet. Enligt utsago var han orolig över att hon skulle nedkomma före utsatt tid. Då skulle han nämligen inte hinna bli klar, inte hinna lyckas lösa färg- och formproblematiken.

När man ser på Isaksons kvinnostudier är det intressant att påminna sig att Karl Isakson sagt att han ville måla det han tycker om – nämligen det nakna! Han målar inte sensuella kroppar, hud och värme. Han målar kompositioner där ljusets spel över kroppens runda volym blir ljusa och mörka ytor som kontrasterar mot varandra. De nakna kropparna skildras på samma sätt som han målar frukter och krukor. Allt som har med sinnena att göra tycks mer eller mindre oavslutat, som om det vore ointressant. Händerna är som vantar. Ansiktena är ofta opersonliga och maskliknande, ibland med streck som betecknar ögon, näsa och mun.

Slutord
Det finns flera beskrivningar av Isakson som en person med en obändig önskan att förändra och ställa saker till rätta. Inte sällan hamnade han i blåsväder för sina ställningstaganden. I följande Isakson-citat från 1918 blir man varse hans mer radikala sidor:

”Jo, jag var verkligen med på Gröntorvet och såg männen på spårvagnstaket med den röda fanan, det såg förresten praktfullt ut. Enda chansen här för revolution är att det blir i Sverige först. Här har ju alla både män och kvinnor rösträtt. Vore det bara så i Sverige också”

Tidigare har han avvisat Esters och Hildas konstnärliga ambitioner och här förespråkar han rösträtt för alla. Han är komplex och inte alltid konsekvent. Man skulle kunna tolka Isaksons olika uttalanden om kvinnors ställning i konst och samhälle både som resultat av stämningar i tiden och som utslag av hans egen komplicerade personlighet. Han var rädd för beroende men var annars kollegialt hjälpsam, uppmuntrande och hade stor förståelse för andras konstnärskap.