Rhythm 5

Marina Abramović, Rhythm 5, 1974 Performance 90 minuter. Student Cultural Center, Belgrad 1974
© Marina Abramović / Bildupphovsrätt 2016

Vad är performance?

Performancekonst kan förklaras som ett utförande av en handling som ska upplevas här och nu. Under 1950- och 1960-talen blev performance ett ställningstagande mot konst i form av fasta objekt, som målningar och skulpturer. Performancekonstnärer kunde på det här sättet förhindra att någon köpte deras konst och sedan använde den i syften som de inte hade tänkt sig.

Varken dans eller teater

Performance utvecklades ur bildkonsten men har också kopplingar till kroppsliga uttrycksmedel som teater och dans. Gränsen dem emellan kan ibland vara hårfin. Ett performance är mer som ett genomförande eller en händelse än en teaterföreställning, som oftast har en början och ett slut, och dans handlar i större utsträckning om rytm, rörelse och koreografi. Många av de tidiga performancekonstnärerna var inte bara bildkonstnärer utan även dansare och musiker, men mer sällan skådespelare.

Vad är ett re-performance?

Ett re-performance är ett återuppfört performance. Det kan göras av den konstnär som ursprungligen gjorde och uppförde verket men även av andra konstnärer. I utställningen The Cleaner framförs ett antal re-performances av verk som skapats och tidigare framförts av Marina Abramović. De görs nu av andra så kallade performers eller performancekonstnärer, som inför utställningen blivit tränade och utbildade enligt Abramović-metoden.

Marina Abramović och performance

När Marina Abramović i början av 1970-talet finner performancekonsten lämnar hon andra konstformer bakom sig. Hon inspireras av performancepionjärer som Chris Burden och Hermann Nitsch, som liksom Abramović själv, utsatte sig för risk eller rituell smärta för att öppna sinnesupplevelser. Precis som body art-konstnärer använder hon sig av nakenhet och chockverkan.

Abramović skapar en rad verk tillsammans med sin dåvarande partner, den tyske konstnären Ulay, med den övergripande titeln Relation Works. De skriver manifestet Art Vital som blir riktlinjen för deras gemensamma konst.

The Artist is Present på Museum of Modern Art (MoMA) i New York 2010 är hennes hittills mest kända verk. Varje dag under museets öppettider, och utan att någon gång lämna sin plats, satt Abramović för att möta blicken hos varje ny besökare som satte sig mittemot henne. Det ömsesidiga mötet som hon under några år utvecklade tillsammans med Ulay utvecklades här i en större skala och mötte en stor publik utanför den traditionella konstvärlden.

Abramović-metoden

Marina Abramović Institute (MAI) grundades 2010 för att hålla egna och andras performanceverk levande. Abramović har arbetat fram former för hur performanceverk kan återuppföras av andra konstnärer som re-performances. Abramović-metoden fokuserar på uthållighet, omvärdering av tidsuppfattning och beredskap att släppa förutfattade värderingar om sina egna förmågor för att ge sig hän i fysiskt och mentalt krävande verk.

Performance – en kort historik

Sedan början av 1900-talet har performancekonsten växt fram i olika riktningar, här kan du läsa om några nedslag i historien.

Performance i början av 1900-talet

Det som vi idag kallar performance har sin förhistoria bland dadaister, konstruktivister och futurister i början av 1900-talet. Ett tidigt exempel är när Hugo Ball den 28 juli 1916 framträder klädd i geometriska former och överdrivet dramatiskt läser upp dadamanifestet.

Begreppet ”performance” myntas på 1950-talet

I synnerhet under 1950-talet börjar flera konstnärer i både USA och Europa att experimentera med konstnärliga uttrycksmedel bortom objektet. 1952 gjorde John Cage framträdandet The First Be-In tillsammans med elever och lärare på Black Mountain College i USA.

Under 1960–1970-talet och framåt använder flera konstnärer sina egna kroppar på ett utlämnande sätt inom performance. Några exempel är Carolee Schneemann, Barbara T. Smith, Chris Burden, Vito Acconci och Hermann Nitsch som tar upp politiska frågor genom att våldsamt utsätta sig för smärta eller utsatthet. Yoko Ono, Joan Jonas och Joseph Beuys gestaltar existentiella frågeställningar genom performance under samma tid, när frågor om genus och politik står i centrum. Även konstnärer som Wolf Vostell och Allan Kaprow kan räknas som pionjärer.

Kroppskonst, multimediemontage och happening

Inom performance ryms även begreppet ”kroppskonst” [body art] där just kroppen i princip är det enda uttrycksmedlet. Performance har också utvecklats till ett slags ”multimediemontage” med en blandning av olika medier men fortfarande som en föreställning. I Sverige var experimentella tonsättare i föreningen Fylkingen föregångare och gjorde flera multimedieperformances under 1950-talet och framåt.

Begreppet ”happening” kan ibland vara svårt att skilja från performance. Man kan dock säga att en happening, till skillnad mot ett performance, är en till synes oförberedd serie händelser ofta i syfte att få åskådarna att delta. När konstnären Kjartan Slettermark framträdde utklädd som pudel under 1970-talet rörde han sig i gränslandet mellan happening och performance. Elin Wikström gjorde ett platsspecifikt performanceliknande projekt 1993, när hon under tre veckor bäddade ner sig i en säng bland mathyllorna i en ICA-butik i Malmö. ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?” frågade hon i sin titel av verket. Elin Wikström ser sig inte som en utpräglad performancekonstnär. För henne handlar det snarare om att hennes konst är en omprövning av värderingar som görs i möten mellan människor.

I Malmö finns numera Sveriges enda renodlade performancescen: Lilith Performance Studio.

Mer om utställningen