Felix Gmelin

Flatbed, the Blue Curtain visar fem målare i färd med att kopiera Pablo Picassos Guernica från 1937. Verket är filmat i negativ vilket skapar en övervakningsestetik som för tankarna till monitorbilderna från flygplatsernas bagagekontroller. Den nästan fyra timmar långa videon översätter en verklig aktion där fredsdemonstranter kopierade Picassos berömda verk som en protest mot president Bush och kriget i Irak. Händelsen föregicks av att FN:s vävda reproduktion av Picassos berömda anti-krigsmålning täcktes bakom ett draperi 2003, inför Colin Powells tal om nödvändigheten av en invasion.

I sitt senaste projekt använder sig Gmelin av en svensk informationsfilm om sexualundervisning från 1970, där en pedagog vägleder en grupp blinda skolelever att undersöka två ungdomars kön. Filmen tycks förebåda objektifieringen av kroppen i dagens mediesamhälle och väcker frågor om sexuell frigörelse och jämlikhet. Men också om integritet. Vem är egentligen blind i dramat?

Några frågor…

Vad driver dig som konstnär?

Autonomin, att själv kunna bestämma över min verksamhet.

Nämn en konstnär från konsthistorien som du tycker har relevans idag och varför.

Sherrie Levine, eftersom hon tidigt insåg att en kopia, en re-make kan säga mer än ett original.

Vilket var det dominerande samtalsämnet, diskussionen under din utbildning? Med lärare och mellan elever.

Kan det ha varit vem som var snyggast i klassen?

Berätta något om ditt verk som du visar på Moderna Museet. Berätta precis vad du vill om det.

Såhär skrev min vän Kim West i en text till berlinbiennale 4 medan arbetet med ”Sound and Vision” pågick som bäst: ”Även detta projekt handlar om det sena sextiotalets sociala och politiska skeenden, denna gång rör det sig om ambivalenserna och paradoxerna i tidens strävan efter sexuell frigörelse. Felixs utgångspunkt är här en scen ur en svensk informationsfilm om sexualundervisning från 1970, som trots att den är häpnadsväckande på ett ganska dråpligt sätt väcker en serie viktiga frågor. Filmscenen visar hur en skolklass, ivrigt vägledd av en lite äldre kvinnlig pedagog, noggrant och helt känslokallt undersöker ett par ungdomars könsorgan genom att klämma på dem. Man kan fråga sig varför det inte räcker med att titta – svaret gör det hela än mer anmärkningsvärt: skolbarnen är blinda. Resonemanget går inte att klandra: alla har rätt till en fri och ansvarsfull sexualitet, vilket förutsätter att alla har tillgång till sexualundervisning; blinda kan inte följa den vanliga, ”visuella” sexualundervisningen, alltså har de rätt till en alternativ, ”taktil” sexualundervisning. Den rena objektiveringen och det genomförda förnekandet av undersökningsobjektens integritet och sexualitet i detta filmklipp – de nakna ungdomarna behandlas med ungefär samma grad av empati som två lik på ett obduktionsbord – tycks bekräfta våra samtida cynikers argument: strävan efter ”sexuell frigörelse” på de glada 60- och 70-talen förebådar direkt den rena objektiveringen av sexualiteten och (kvinno)kroppen i dagens hyperkapitalistiska mediesamhälle.”

När Kim skrev dessa rader hade jag slutgiltigen bestämt mig för att använda scenen med de blinda, men arbetet var långt ifrån färdigt. Jag ville ställa scenen mot något annat som gav den ett nytt sammanhang och en ny läsning. Men skulle den vara en med- eller mot-bild, för att använda filmiska termer? Jag tvingade alla som kom förbi ateljén att associera och argumentera, och där dök plötsligt nyckelordet upp: synestesi; vilket betyder sinnesanalogi, medförnimmelse, förhållandet att en viss sinnesförnimmelse väcker en föreställning på ett annat område, t.ex. att en färg upplevs som kall. Bland min fars efterlämnade saker hittade jag så småningom, nästan av en slump en video där han, lätt mästrande, försöker lära mig filma. I den håller han fram olika objekt mot kameran: en ljusstake, en apelsin, ett fotografi, allt medan han ljudsätter dem ”synestetiskt” genom att säga puiiiiiii, krtkrtkrt eller grrrrrrr. Sedan uppfordrar han mig att tala: ”Säg nånting!”, medan jag sitter tyst och förlägen. Jag slogs genast av att pappas video var gjord i samma anda som scenen med de blindas sexualundervisning. I båda skapar välvilliga pedagoger förlägenhet bland sina adepter i sin iver att befria oss från våra hämningar, och vi står där rådlösa med dubbla känslor… Nu, när likheten filmerna emellan väl var etablerad i arbetet, framstod det för mig som fullkomligt logiskt att ljudspåret från pappas video blev till soundtrack för bilderna av den blinda skolklassen. Hans puiiiiiii, krtkrtkrt och grrrrrrrr (som är ett ljud av en bild), blir när vi ser de blindas ”taktila seende” någonting tredje: en ljudsyn som motsvarar blindskriften kanske? Jag undrar fortfarande

Felix Gmelin

Född 1962 i Heidelberg. Bor och arbetar i Stockholm.

Utbildning

1983–1988
Kungl. Konsthögskolan, Stockholm

Separatutställningar i urval

2005
Felix Gmelin: Revolution II, Portikus, Frankfurt [DE], Malmö Konstmuseum, Malmö.

2004
Milliken, Stockholm och Maccarone Inc., New York [US]

Grupputställningar i urval

2006
Berlin Biennale 4, Berlin [DE]

2003
Delays and Revolutions, Italian Pavilion, 50th Venice Biennale, Venedig [IT]

2002
Iconoclash, Beyond the Image Wars in Science, Religion and Art, ZKM, Karlsruhe [DE]

Bibliografi i urval

David Rimanelli, Daniel Birnbaum och Ronald Jones, Felix Gmelin. The Aging Revolution, (utst.kat.), Robert Stasinski (red.) Portikus, Frankfurt am Main, Malmö Konstmuseum, 2005.

Sophie Allgårdh/Estelle af Malmborg, Svensk konst nu. 85 konstnärer födda efter 1960, SAK/Wahlström & Widstrand, 2004.

Holland Cotter, “Politics That Makes Peace With the Beauty of Objects”, New York Times, 2004-06-18.