Group 2
Kanalväljare

Ulla Wiggen, Kanalväljare, 1967 © Ulla Wiggen/BUS 2013

Maskiner och apparater

På Moderna Museet intog maskiner och apparater tidigt en central plats. Redan på slutet av 1950-talet började Fylkingen, en förening som förde fram ny elektronisk musik och intermediakonst, att arrangera konserter på museet.

1961 öppnade Pontus Hultén utställningen Rörelse i konsten där en bärande idé var maskinen som revolutionär kraft i 1900-talets konst. För att ge konstnärer tillgång till teknisk kunskap grundade ingenjören Billy Klüver E.A.T. Experiments in Art and Technology som bland annat arrangerade 9 Evenings: Theatre and Engineering i New York 1966, där ett av projekten var Öyvind Fahlströms multimediaperformance Kisses Sweeter than Wine.

Mitt bland dessa händelser befann sig Ulla Wiggen. Hon färdigställde sina första målningar 1963-1964 i Stockholm: tre små gouacher på gasväv föreställande elektroniska komponenter, kretskort och innanmätet på en förstärkare. Höstarna 1965 och 1966 målade hon för Fahlström i hans ateljé i New York och deltog i nämnda performance. Efter kontakten med den amerikanska konstscenen övergick Wiggen till akrylfärg och började måla i större format. Motivkretsen förblev dock densamma fram till 1968 då en gradvis övergång påbörjades från de närgångna studierna av apparaters inre landskap till porträtt på människor, via rumsliga avbildningar av teknisk utrustning mot blå himlar, som radarmasten i Radar (1968). Mellan 1963-1969 gjorde Wiggen ungefär 30 målningar, utställningen visar ett urval från den här tiden.

Vilket förhållande har då Wiggens verk till den teknikrika omgivningen? I katalogen till Rörelse i konsten uppvisar Pontus Hultén ett romantiskt förhållande till tekniken som en potentiellt utopisk eller dystopisk kraft: ”Om vi tror på livet eller konsten så är det tydligt att vi måste tillskansa oss total dominans över maskiner, underlåta dem vår vilja och styra dem så att de tjänar livet på det mest effektiva sätt. I planeringen av en sådan värld, och för att hjälpa till att få den till stånd, är konstnärer viktigare än politiker och till och med tekniker.” Detta tidstypiska tänkande på tekniken som ett redskap i en ny värld förefaller inte lika centralt hos Ulla Wiggen. Hon framstår som både sakligare och öppnare och mer distanserad från de ideologiska frågorna. Tekniken används inte heller i utövningen, den iakttas och representeras istället med klassiska medel.

Det finns också en skillnad mellan Wiggen och den allmänna vurmen för mekanik med dess konnotationer till produktion, arbete och sexualitet – hennes uppmärksamhet är framförallt riktad mot elektronik och en begynnande digital värld av mer immateriell och kommunikativ natur. Fascinationen för dessa ”anatomiska” elektroniklandskap förefaller ha sin utgångspunkt i två faktorer som kan knuffa tolkningen av hennes verk i olika riktningar, samtidigt som de delvis överlappar varandra. Å ena sidan ett starkt intresse för vad motivet kan representera (kommunikativa signaler, ömsesidiga beroenden, samband i de tekniska kopplingarna, att varje liten detalj utföra något vitalt i ett stort system) och å andra sidan koncentrationen på de formella kvaliteterna såsom funna former motsvarande ett landskap eller stilleben (färg, form, taktilitet, komposition, skönhet), distinkt återgivna i själva måleriet.

När man studerar hur Ulla Wiggens konst blivit mottagen så är det därför inte konstigt att det är en heterogen bild som framstår. Tolkningarna spänner från teknikromantik till teknikkritik; från att det är fråga om absolut saklig realism till symbolisk mysticism. Analyser som utgår från studier av 1960-talets cybernetik och strukturell lingvistik varvas med referenser till klassisk existentialism och konstnärer som Chardin och Cézanne. Det intressanta är att allt detta, även när det gäller de största motsägelserna, på något sätt förefaller rimligt och giltigt. Gemensamt för de flesta läsningar är att verken, trots att de saknar figurativa personer, står i direkt relation till oss som människor, antingen som ett förmänskligande av apparaterna, eller som behandlande den komplexa relationen mellan människa och maskin.

Ulla Wiggens mycket speciella konstnärskap tangerar många av de koordinater som ofta tillhandahålls för att ”begripa” konsthistorien – maskintemat, pop, minimalism, nysaklighet, fotorealism – ändå bekräftar Wiggen inte någon av dessa konstruktioner. Detta är säkert ett av skälen till att hon under lång tid flugit under historieskrivningens radar, men det är samtidigt anledningen till att hennes verk aldrig känns just historiska – till skillnad från den klassiska popkonsten och många av de maskiner och apparater som ställdes ut på Rörelse i konsten är Ulla Wiggens verk vitalt närvarande i nuet 2013.

Curator: Fredrik Liew

Mer om utställningen