Siri Derkert © Foto: Anna Riwkin

Biografi Siri Derkert

Siri Derkert föds 1888 och växter upp i en sjubarnsfamilj i Stockholm. Modern Valborg hade varit sömmerska, fadern Edvard var först bokhållare men arbetar sig upp och blir affärsman inom textilindustrin i Norrköping. Siri Derkert lever med familjen i stora våningar i Stockholm och tillbringar ofta somrarna i Stockholms skärgård.

Förberedelser

Derkert bestämmer sig tidigt för att bli konstnär, och med familjens stöd inleder hon som sextonåring förberedande studier vid Caleb Althins målarskola. 1911 antas hon till Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Konsthögskolan har svårt att härbärgera de nya idéer inom konstens område som sprids över Europa och på olika sätt kommer till elevernas kännedom. Under hennes korta studietid där förekommer stora åsiktsskillnader mellan elever och lärare rörande undervisning och konstsyn.

Pojkar och flickor undervisas i skilda klasser, och Siri Derkert samordnar en protest mot att de kvinnliga eleverna inte får teckna nakna manliga modeller. Starka vänskapsband byggs med kvinnliga kollegor som bland andra Anna Petrus, Ninnan Santesson, Lisa Bergstrand, vilka kommer att bli betydelsefulla för dem långt fram i livet. När hon lämnar skolan sommaren 1913, finns knappt några kvinnliga elever kvar där.

Parisiskt avantgarde
I november 1913 kommer Siri Derkert till Paris och hyr en storslagen ateljé mitt i Montparnasse, finansierad av Anna Petrus. Ett rikt konstnärsliv pågår i dessa kvarter under perioden före krigsutbrottet med en stor mängd konstnärer från Ryssland och Europa. Där finns flera privata akademier och Siri Derkert besöker såväl Académie Russe som Académie de la Grande Chaumière.

Hon upptäcker Paris tillsammans med akademikamraterna Ninnan Santesson och Lisa Bergstrand, som studerar hos Antoine Bourdelle. De tre ser staden och dess museer, syr egna kläder enligt parisiskt mode, umgås i nordiska konstnärskretsar och ordnar gärna fester. De möter också ett nytt måleri vid Höstsalongen 1913 och på andra utställningar. Den unge finlandsvenske konstnären Ivan Lönnberg tar med dem till Picassos konsthandlare Wilhelm von Uhde, där de troligen ser spanjorens verk som ännu inte var allmänt utställt.

Siri Derkerts eget arbete är trevande. Hon strävar efter att hitta fram till ett måleriskt språk och tecknar mycket. Få verk finns bevarade från denna första paristid, men dit hör träsnittet Modellen. Efter en resa med Santesson och Bergstrand till Algeriet, följt av förälskelsen i Valle Rosenberg under våren 1914, lämnar hon Paris i juni samma år.

Algeriet
Siri Derkert, Lisa Bergstrand och Ninnan Santesson får ett erbjudande om att låna en villa i Alger av en svensk ingenjör, och bestämmer sig för att resa dit i februari 1914. Vistelsen varar i fem veckor, och får stor betydelse för Derkerts konstnärliga utveckling. Resan innebär ett omtumlande möte med människor, natur och en främmande kultur. Hon omvandlar det snart till måleri.

De tre vännerna sätter upp en ateljé i villan och anlitar modeller från trakten. I bilderna från Algeriet smälter ofta figurer och miljö samman i rika former och färgkombinationer. Några studier återger en exotiserande uppfattning av lokalbefolkningen. Derkert förlorar en betydande del av sitt stora arbete från Algeriet vid en stöld men en rad akvareller och även oljemålningar, troligen framställda i Paris, finns kvar.

Runt sekelskiftet sker ett omfattande resande från Europa till Nordafrika, i syfte att beträda en okänd och exotisk världsdel. Flera konstnärer reser också dit, medan de exotiska motiv som svenska konstnärer väljer vid tiden oftast är återskapade i deras ateljéer därhemma eller i Paris. Fotografier visar hur de tre väninnorna åtnjuter en ovanlig rörelsefrihet. Siri Derkerts Algerietvistelse är ett tidigt och betydande exempel på svenska kvinnliga konstnärers resande till Afrika.

Valle Rosenberg, Damporträtt (Siri Derkert), 2014 © Valle Rosenberg

Valle Rosenberg
Efter fem veckor i Algeriet återvänder Siri Derkert till Paris i mars 1914. Där träffar hon Valle Rosenberg, en konstnär från Borgå i Finland som figurerar i konstnärkretsarna i Montparnasse. Karismatisk och med kontakter i Paris konstliv försöker han leva på sitt måleri i Paris. Konstnärerna blir djupt förälskade.

Långt senare skulle Siri Derkert säga: ”Man behövde inte då ha hört rykten om vilken högt begåvad målare han var – för att bli intresserad av V. R. Han var den första man träffat som intresserade sig för och till och med beundrade sina kvinnliga kamrater som yrkesutövare. Den första man som inte i diskussionen om konst litteratur samhällsfrågor kom med de eviga schablonerna.”

1914 sitter Derkert modell för Rosenbergs Damporträtt. Sommaren samma år tillbringar de ett par lyckliga veckor tillsammans i Harrogate i England. De målar och skapar maskeradkläder innan de vid krigsutbrottet på skilda vägar reser till Stockholm. När paret runt jultid förstår att de väntar barn lämnar de Stockholm och reser under våren 1915 i södra Italien. Siri Derkert målar här sina första kubiserande studier, en svit med italienska landskap. I juli 1915 föds sonen Carl Valdemar (Carlo) i Neapel. Familj och vänner hålls ovetandes om tilldragelsen.

Intima teatern, Bertil Lybeck
Ett år efter Carlos födelse är Derkerts och Rosenbergs pengar slut. De lämnar sonen i en italiensk familj och reser till Stockholm med avsikt att ställa ut målningar. Rosenberg, en finsk medborgare med ryskt pass, kommer dock inte längre än till Paris. En intensiv brevkorrespondens följer. I Stockholm återknyter Derkert med sin familj och de kvinnliga kamraterna. Nu målas troligen de episka, kubistiska målningar som idag endast är kända genom fotografier.

Anna Petrus, Märta Kuylenstierna och Siri Derkert sätter i maj 1917 upp en dansföreställning vid Intima teatern i Stockholm. Till Svenska Dagbladet säger de: ”Vi vilja ha dansen som ett konstverk, som man kan njuta af, och likväl som vi söka ge uttryck åt någonting i måleri eller skulptur vilja vi söka göra det i dans.” Kritikerna uppmärksammar särskilt kostymerna som är formgivna av Derkert med hjälp av Valle Rosenbergs skisser skickade från Italien. Parets återförening känns dock med tiden alltmer omöjlig och avlägsen. Rosenbergs liv i Italien från senhösten 1917 och knappt två år framåt, är till stora delar okänt för Derkert och för eftervärlden.

Under sommaren 1917 träffar Derkert konstnären Bertil Lybeck, som hon lärt känna i Paris. Deras dotter Liv föds i april 1918 i Köpenhamn, i hemlighet för familj och vänner, och i mars 1920 föds Livs syster Sara i samma stad. I akvareller och oljemålningar från Danmark fortsätter bildexperimenten, några av dem tycks återspegla konstnärens utsatta livssituation.

Mode
Siri Derkerts kostymer för Intima teatern 1917 uppmärksammas av Birgitta Glantzberg, direktris för modehuset Birgittaskolan i Stockholm. Derkert anlitas att under de kommande åren rita flera vinter- och sommarkollektioner åt modehuset och hon reser regelbundet till Paris för modehusets räkning. Ett trettiotal modeteckningar i akvarell finns bevarade och med tidsmedveten elegans visar de hennes känsla för färg och proportioner. Snitt och modeller är influerade av Valle Rosenbergs idéer beskrivna i brev och skisser. 1921 går Birgittaskolan i konkurs och Siri Derkert gör ekonomiska förluster.

Rosenberg som i perioder lever med sonen Carlo i Italien är utblottad. Hösten 1919 utvisas alla med ryskt medborgarskap från Italien och Valle skickas, svårt sjuk i malaria och tuberkulos, iväg i en utkyld godsvagn. När han passerar Stockholm möter han Derkert som långt senare berättar: ”Då jag träffar honom vid ankomsten till Stockholm är han vid gott mod men sjuk. Tänker bara på att få äta, vila, bli frisk. Så han kan börja arbeta igen, med vad som helst som kan ge pengar. Någon gång sedan, skall han kanske få börja måla igen. Han är mycket förtegen om sin tid i Rom.” Valle Rosenberg fortsätter hem till Borgå i Finland, där han avlider på sanatorium i december 1919.

Danmark, 1920-talet
Ambitionen att ställa ut de kubistiska målningarna förverkligas först 1919 då de visas på Den fri udstilling i Köpenhamn och senare samma år även i Lund. 1921 ställs de ut vid April-utställningen på Liljevalchs konsthall i Stockholm och trots ett fint mottagande av pressen får hennes kubistiska verk först decennier senare en verklig plats på den svenska konstscenen.

Under 1920-talet hinner den bistra verkligheten ifatt henne. Hon har svårt att etablera sig på konstscenen och relationen med Lybeck tar slut. De var dock gifta från 1921 till 1923 för att ge döttrarna legitimitet. Hennes tre barn bor vid tiden i fosterhem i Italien respektive Danmark. Carlo och hans två systrar hämtas dock i olika omgångar hem och Derkert står i praktiken ensam som försörjare.

Under den här perioden arbetar hon för Birgittaskolan till dess konkurs 1921, hon reser till Paris som tidningen Iduns moderepresentant, publicerar modeteckningar till artiklar i Bonniers veckotidning och författar kåserier i Dagens Nyheter under signaturen ”Den blonda frun” som humoristiskt avslöjar kvinnors utsatta position i kulturen. Hon lär sig också miniatyrteknik och visar miniatyrporträtt vid Stockholmsutställningen 1930. Hon saknar egen bostad och hon och barnen bor växelvis inneboende hos hennes systrar, hos barnens morföräldrar och senare vintertid i sommarhus i Stockholms skärgård.

Den otroliga verkligheten
1931 får Siri Derkert sin första permanenta bostad, då modern Valborg köper ”Lillstugan” på Lidingö. Här i den före detta bagarstugan och dess trädgård skapas hennes sena verk. Derkert utforskar det hon kallat ”den otroliga verkligheten”, vardagslivet och människor i den närmaste omgivningen. Modeller är de egna barnen, statarbarn vid en närliggande gård, och lekande barn från somrarnas vistelser i Norra Roslagen. I hennes självporträtt återges ofta starka rumsliga och existentiella stämningar.

I samband med att barnporträtten visas vid hennes första separatutställning vid Svensk-franska konstgalleriet i Stockholm 1932, skriver en kritiker att hon tillhör: ”obetingat fulhetens förkunnare i den moderna konsten”. Det stora genombrottet kommer först 1944 i och med separatutställningen på gallerierna Gösta Stenman och Stenmans dotter i Stockholm. I huvudsak samma barnmotiv recenseras i dagspressen: ”Siri Derkerts stora utställning väller som den heta lavan från en vulkan i fullt utbrott genom de två våningarna.[…] Jag undrar om barnet i svensk konst överhuvud målats med en sådan förtärande hetta i inlevelsen.[…] Måleri som är expressionism i ordets rätta bemärkelse.”

Dottern Liv utvecklar också ett säreget konstnärskap, och i november 1936 reser de tillsammans till Paris för att studera fram till april 1937. I maj samma år insjuknar Liv i tuberkulos. Hon avlider i november 1938.

Fogelstad
Sorgen efter dottern Livs död 1938 tynger Siri Derkert under flera år. Hon följer kurser vid Fredshögskolan och från sommaren 1943 besöker hon årligen Fogelstad kvinnliga medborgarskola i Sörmland. Båda skolorna erbjöd lektioner i historia och psykologi. Därutöver kunde man på Fogelstad också studera statsvetenskap och praktisk medborgarkunskap. Studierna innebär en kreativ islossning och ger henne tillbaka gnistan och livsmodet.

I ett stort antal teckningar porträtteras de ledande kvinnorna på Fogelstad, däribland Honorine Hermelin, Elisabeth Tamm, Elin Wägner och Emilia Fogelklou. De hade alla varit involverade i den tidiga rösträttsrörelsen. Trots att de politiskt ofta var mer liberala än Siri Derkert, innebar Fogelstadvistelserna att hon tydligare ser de samband som skapar kvinnors utsatthet. Porträtten är på samma gång djupt privata och politiska. Processen som nu inletts leder fram till de sena, offentliga verken. Derkert tecknar också Fogelstadkören, kursdeltagarnas gemensamma sångstunder. Där smälter kvinnorna samman till en kropp med tusen ben i en bild av det kvinnliga kollektivet.

Siri Derkert engagerar sig alltmer politiskt. Hon är knuten till den vänstersocialistiska organisationen Clarté och från 1950 ordförande i Svenska kvinnors vänsterförbunds Stockholmssektion. I artikeln ”Kvinna – medel eller mål?” publicerad 1948 i tidningen Ny Dag, levererar Siri Derkert svidande kritik mot de reaktionära värderingar kring kvinnans roll i hemmet som hon menade genomsyrade den statliga utredningen Betänkande angående familjeliv och hemarbete från samma år.

Konst och politik
Från 1950-talet återfinns tydliga politiska kommentarer i Siri Derkerts verk. I takt med att hon själv blir en allt mer offentlig och medial person, börjar tidningsurklipp med rapporter om miljöförstörelse och andra nutidshändelser dyka upp i bilderna. De nya collagen anknyter till ungdomens kubism, men med skillnaden att nu får själva textinnehållet en allt större del i uttrycket. Siri Derkert utför även flera bilder i plakatform, antingen som affischförlagor som i målningen Amnesty International eller som litografier där bildmotiv och slagord samspelar.

I den här gruppen av verk ingår också porträtt, tecknade skisser av kamrater som den radikale konstskribenten P.O. Zennström, eller collaget i blandteknik som porträtterar växtfysiologen och professorn Georg Borgström, som tidigt slog larm om hur jordens resurser missbrukas. Självporträttet fortsätter att vara ett återkommande motiv.

Siri Derkert utvecklar under de här åren en stor experimentlusta. Utöver traditionella tekniker som teckning och måleri, använder hon spraymålning, bandjärn och olika papper och plaster i collage. I objektet Matriarkatets död finns ytterligare ett material: ett skelett av en abborre över en kvinnokropp i terrakotta.

Det offentliga rummet
Siri Derkerts första verk för offentlig miljö är Kvinnopelaren som 1958 invigs på T-centralen i Stockholm. I ristningar utförda i våt betong återges på två av pelarens sidor ”Bilder ur idékampen”. Det är porträtt av Fogelstadkvinnor samt författarna Thomas Thorild, Jonas Love Almqvist och August Strindberg. På de två resterande sidorna återges bilder ur kvinnors vardag, lekande barn, konduktriser, tegelbärerskor och roddarmadammer.

1959 vinner Derkert en tävling om konstnärlig gestaltning av en vägg i Anundsjöbygdens realskolas elevhem i Bredbyn. Ett mångårigt arbete med skisser i collageform inleds på temat Senapsträdet och himlens fåglar. Det färdiga verket som består av 21 färgade betongplattor placeras aldrig på skolan, men kan idag ses i Skövde Kulturhus.

Siri Derkerts Ristningar i naturbetong på Östermalmstorgs tunnelbanestation, är genom sin storlek och komplexitet ett av efterkrigstidens mest nyskapande verk i det offentliga rummet. Här fortsätter det personliga att sammanflätas med det politiska genom 145 meter långa kompositioner av figurteckningar, porträtt, textrader och notskrifter. Verkets tema är fredsoch miljöfrågor, dansen, musiken och rytmen. Notskrifter ur Marseljäsen och Internationalen samt verkets placering i en av Stockholms mest välbeställda stadsdelar gjorde att det vid invigningen 1965 väckte, och fortfarande väcker, debatt.

Siri Derkert arbetade även i textil genom ett samarbete med Handarbetets vänner. Den stora gobelängen Vad sjunger fåglarna???? från 1965, är utförd för sessionssalen i Höganäs stadshus.

Det nya avantgardet
Under hela sitt vuxna liv deltar Siri Derkert på olika sätt i det mediala och politiska samtalet. I början av 1960-talet inträder hon i ytterligare en intressant sfär: det nya avantgardet. Hennes kubism fick inte något genomslag på 1910-talet men ”kubisten” Siri Derkert lanseras nu stort i samband med hennes retrospektiv på Moderna Museet 1960. Museets dåvarande chef Pontus Hultén, kritikern Ulf Linde och inte minst intendenten Carlo Derkert, hennes son, samlas kring konstnären och lyfter fram hennes verk. I Derkerts livaktiga samtida konstnärskap med rötter i tiotalets parisiska avantgarde, finner man en god representant för den modernitet och modernism museet gärna förknippas med.

Vid den första utställningen i den nybyggda Nordiska paviljongen vid Biennalen i Venedig 1962, utses Siri Derkert 74 år gammal att representera Sverige. Här visas både tidigt kubistiskt måleri men framförallt de stora collagen, med ursprung i skissarbetet för den offentliga konstnärliga gestaltningen Senapsträdet och himlens fåglar. Flera av collagen är i dag förstörda. Här visas fragment med änglamotiv, stjärnor, fåglar, i närmast eteriska kompositioner där Derkerts miljötematik förenas med och förstärker en närmast andlig tematik. Derkerts utställning vid biennalen rönte stor uppskattning och återförde hennes verk tillbaka in i det avantgarde, där det en gång uppkommit men inte givits en plats.

Mer om utställningen