Yael Bartana

och Europa kommer att häpna

Yael Bartanas filmer har beskrivits som ödesmättade betraktelser av det israeliska samhällets identitetsbefästande ritualer. I senare produktioner gestaltar hon sitt hemlands belägenhet i en rörelse som tar oss både bakåt i historien och in i en imaginär framtid. Som konstnär utmanar hon sitt kollektivs historieskrivning och självbild, och som betraktare utmanas även vi i konfrontationen med hennes symbolladdade bilder, mättade med konfliktfyllda associationsmöjligheter.

I ett oroligt gränsland mellan verklighet, fiktion och propaganda flätar Yael Bartana samman motstridiga rörelser som tillsammans bidrog till Israels tillblivelse – den europeiska antisemitismen, kolonialismen, socialismen och sionismen. Sionismens ursprung och utveckling granskas mot Israels politik gentemot palestinierna och 1930- och 40-talens starkt socialistiskt influerade sionism konfronteras med nutida vänsteraktivisters motstånd mot staten Israel. Dokumentation förs samman med propaganda och så småningom förflyttas vi från Israel/Palestina till Polen där en fiktiv rörelse för en judisk renässans, framträder mellan historiska lager och speglingar.

Filmerna visas i var sin byggnadskropp som knyter an till en arkitektonisk estetik som återfinns i filmerna. De enkla, barackliknande huskropparna kan leda tankarna till judiska pionjärers bosättningar i det tidiga 1900-talets Palestina. Det kan också väcka associationer till Israeliska utposter på dagens ockuperade Västbanken eller till aktivisters temporära återuppbygganden av demolerade palestinska bostadshus.

I entrén till utställningen möts vi vidare av något som påminner om lobbyn till en biograf. Affischer för de olika filmerna pryder väggarna och signalerar att vi rör oss i ett flytande bildlandskap, där dokumentation, iscensättning, retorik och idealisering gestaltar både verkliga och imaginära skeenden.

Vildfrön / Wild Seeds
Mot en klarblå himmel, i ett magiskt vackert och vidsträckt bergslandskap, framträder en grupp ungdomar som lättjefullt leker på gräsbeklädda kullar. En sakral stämma ljuder över berg och slätter och befäster en andlig relation till landskapet. Scenen utspelar sig på det av Israel ockuperade Västbanken och ungdomarna vi ser är israeliska vänsteraktivister som leker ”Evakueringen av Gilad”, inspirerad av sammandrabbningar mellan israeliska säkerhetsstyrkor och illegala judiska bosättare. Huvuddelen av ungdomarna har ankrat sig fast i varandra till en sammanhängande kropp medan ett mindre antal försöker separera sammanlåsta armar och ben, för att splittra den och dra bort den ifrån platsen. Den idylliska bilden får snart obehagliga undertoner och atmosfären börjar pendla oroligt mellan det lekfullt befriande, det hotfulla och det ödesmättade. 

Sommarläger / Summer Camp

Summer Camp dokumenterar ICAHDs (the Israeli Comittee Against House Demolition) sommarläger i östra Jerusalems utkanter. Aktivister från olika länder samlas för att tillsammans med israeler och palestinier bygga upp ett demolerat palestinskt bostadshus. Återuppbyggandet sker utan tillstånd och huset kommer troligtvis inte att stå kvar särskilt länge. Aktionen har snarare ett symboliskt värde som fysiskt motstånd mot ockupationen, utfört i form av en konstruktiv handling.

De solidariskt arbetande aktivisterna framträder i det soldränkta landskapet på ett sätt som påminner om bilder av judiska pionjärer i färd med att bygga bosättningar i det tidiga 1900-talets Palestina. Denna visuella koppling förstärks ytterligare genom att Bartana låter gruppens hamrande och spikande dela ljudspår med Helmar Lerskis sionistiska propagandafilm från 1935, Awodah, som också visas på andra sidan väggen. Awodah producerades i en tid av växande antisemitism och judeförföljelse med ambitionen att uppmuntra fler judar att emigrera för att delta i uppbyggandet av ett tryggt hemland för det judiska folket. Kroppsarbetet betraktades här som ett medel för andlig och existentiell frälsning samtidigt som den moraliska rätten till det heliga landet ansågs nära förbunden med brukandet av jorden och uppbyggandet av ett modernt samhälle. I Summer Camp återuppstår denna moraliska koppling till kroppsarbete och byggande, men här i form av ett fysiskt motstånd som både israeler och palestinier riktar mot den israeliska staten.

En förklaring / A Declaration

Den israeliska flaggan vajar mot en klarblå himmel uppe på toppen av en klippa och när kameran zoomar ut ser vi en man ro en roddbåt i riktning mot klippan. Han har ett olivträd med sig i båten och väl framme vid klippan rullar han varsamt ihop den israeliska flaggan och planterar olivträdet i dess ställe.

Vi befinner oss utanför Jaffas hamn, en plats varifrån många palestinier flydde i samband med de stridigheter som utbröt när staten Israel inrättades och som idag har en blandad befolkning med både araber och judar. Klippan är uppkallad efter den mytologiska gestalten Andromeda, som skulle offras för att sona sin moders skrytsamhet och på så sätt rädda sitt land undan ett fruktansvärt havsodjur.

I filmen tycks denna mytologiska historia knytas samman med ett destruktivt manifesterande av nationalism, men innebörden blir tvetydig. Att byta ut den israeliska flaggan mot ett olivträd kan innebära att en nationell symbol offras för att ge plats åt en symbol för fred. Men olivträdet är samtidigt en laddad symbol inom palestinsk nationalism, vilket gör att gesten lika gärna kan läsas som att en nationell symbol byts ut mot en annan. Som integrerad del i det israeliska nationella emblemet skulle olivträdet även kunna representera två nationer, eller två folk i en nation.

Mary Koszmary (Mardrömar)

Vi ser en ung man beträda Olympiastadion i Warszawa. Iklädd vit skjorta och röd slips stiger han upp på ett litet podium och riktar allvarsamt blicken mot läktarna. I ett poetiskt men samtidigt kraftfullt retoriskt tal uppmanar han tre miljoner judar att återvända till Polen. Kameran sveper över de folktomma läktarna. Gräset och buskarna som nu växer där gestaltar på ett kusligt sätt en mänsklig frånvaro, men kan också läsas som ett spirande hopp om en framtida närvaro.

Mannen på podiet heter i verkligheten Sławomir Sierakowski och är vänsteraktivist och chefsredaktör för den polska tidningen Krytyka Polityczna. I sitt tal berör han en skuldbelagd historia men vänder sig också mot främlingsfientligheten och antisemitismen i dagens polska samhälle. Han talar specifikt om Polen och om relationen mellan polacker och judar, men hans uppmaning att omfamna den Andre tycks i lika stor utsträckning rikta sig till israeler och palestinier.

Talet är ett upprop till försoning och det genomsyras av stor optimism. Inte desto mindre väcker det obehagliga känslor, som om det gamla ordspråket om historiens tendens att upprepa sig, förebådande viskades fram mellan raderna. Olympiastadion – Stadion Dziesięciolecia – var kulissen för de flesta parti- och statscermonierna i det kommunistiska Polen och kan idag leda våra associationer både till Sovjets stalinistiska propaganda och till Leni Riefenstahls glorifierande filmatisering av Tredje riket.

Mur i Wieża (Mur och torn)

En grupp män och kvinnor tycks ha hörsammat Sierakowskis inbjudan och är nu
i färd med att bygga Polens första kibbutz. Klädda som judiska pionjärer bygger de kibbutzen som en Homa Umigdal – en typ av prefabricerad bosättning som utvecklades under den arabiska revolten 1936–1939 för att möjliggöra för judar att ta kontroll över palestinska landområden. Homa Umigdal kan på svenska översättas till mur och torn (eller stängsel och vakttorn). Systemet bestod av ett dubbelt träplank, uppfört som en gjutform, vilken fylldes med grus för att skapa en skyddande mur. Muren inhägnade vanligtvis en rektangulär yta om ca 35x35 meter, innanför vilket ett prefabricerat vakttorn restes och fyra baracker byggdes för att kunna husera en grupp om ca fyrtio bosättare.

I ett modernt Warszawa framträder konstruktionen som en besynnerlig anakronism. Rest på torgytan intill monumentet för Warszawagettots hjältar ter den sig som ett främmande byggnadselement samtidigt som den väcker obehagliga associationer till platsens historia som del av Warsawagettot och de fruktansvärda scener som utspelades här mellan åren 1940 till 1943. När kibbutzen är färdigbyggd hissas en röd flagga med en hybrid av de polska och judiska emblemen. Som för att signalera ett omkastande av ett historiskt skeende ackompanjeras scenen av den israeliska nationalsången spelad baklänges. De unga männen och kvinnorna tycks alla harmoniska och lyckliga. Ändå viras taggtråden som ett extra skydd runt det resta planket. Kommer välkomnandet av en sedan länge försvunnen granne bli lika varmt som Sławomir Sierakowski lovat?

- - -

Nyhet 2010-05-20: Yael Bartana tilldelas Artes Mundipriset

Yael Bartana, vars utställning ”och Europa kommer att häpna” öppnar på Moderna Museet Malmö den 22 maj, har tilldelats det prestigefyllda fjärde Artes Mundipriset – ett av Storbritanniens största konstpriser.

Yael Bartana har tilldelats det fjärde Artes Mundipriset för sitt konstnärskap, som enligt juryn stimulerar vårt tänkande och vår förståelse kring vad det innebär att vara människa. Detta tillkännagavs vid en ceremoni på National Museum Cardiff i går. Artes Mundipriset, som instiftades 2003, är ett av Storbritanniens största konstpriser och syftar till att ge en plattform för samtida konstnärer som etablerats i sina hemländer men som tidigare varit relativt ouppmärksammade i Storbritannien. Prissumman ligger på 40 000 pund.  

- - -  

Pressvisning onsdag 19 maj kl. 10-11.30 på Moderna Museet Malmö i närvaro av Yael Bartana, Joa Ljungberg och Magnus Jensner. OSA med eventuella intervjuönskemål senast 18 maj till: s.alsterhag@modernamuseet.se