Lee Lozano. Måleri, teckningar och sociala undersökningar.

Lee Lozano var en tekniskt fullfjädrad målare och tecknare. Hon hade också livet igenom ett tydligt intresse för vetenskap, och hennes verk kännetecknas av en stor noggrannhet. Detta framträder även i dagböcker där hon dokumenterar sitt både kaotiska och strikt ordnade liv, och registrerar allt från professionella och privata erövringar till sin vardag i ateljén – inte olikt många serietecknare och bloggare idag.

Lozano var mycket mångfacetterad, och genomgick en rad olika konstnärliga faser. Ett sextiotal målningar och ett hundratal verk på papper samt hennes textbaserade verk, från 1960 till 1972 – den mycket exakta perioden för hennes karriär – visas i utställningen, som är producerad av Moderna Museet och tar plats i stora salen. Här visas de tidiga ”surrealistiska” målningarna, sexuellt laddade med både humor och aggressivitet, hennes så kallade verktygsmålningar som är gigantiska i format, vissa upp till sex meter långa, samt Wave Series. Också Lozanos konceptuella ’language pieces’, som indikerar hennes utveckling i en immateriell riktning, ryms inom denna presentation.

Dessa Language Pieces, som Lee Lozano började arbeta med 1968-69, var undersökningar med självpålagda regler och bestämda start- och slutpunkter. General Strike Piece var en form av bearbetning av reträtten från New Yorks konstvärld, för en ’total personal and public revolution’. Här registrerar Lee Lozano sina sista besök på vernissager och museer, som hon kallade ’uptown functions’. Fler än Lozano ifrågasatte vid denna tid kommersialiseringen av konsten men hon gick längre, och förespråkade (samt genomförde för egen del) en avveckling av konstnärsegot med sikte på ’sharing’. Inte minst i detta avseende föregrep Lozano både konsthistorien och samhällsutvecklingen. Det är lätt att associera till begrepp som varit centrala under 2000-talet, som relationell konst och fildelning.

Den isolering som General Strike Piece medförde kompenserar Lee Lozano med Dialogue Piece, till vilken hon bjuder personer från konstscenen till samtal i sin ateljé, bland dem Claes Oldenburg, Dan Graham och galleristen Dick Bellamy. I dialogen är bägge parter jämlika deltagare och energin flödar i bägge riktningar. Att dela, inte hävda sig själv, är idén.

Hennes falliska bildvärldar, som återkommer både i teckningar och verktygsmålningarna, är mångtydbara; de handlar om potens som en symbol för kraft och ännu orealiserade möjligheter, men samtidigt skildras hur den kan slå över i sin motsats och blir dominant, som det patriarkala samhälle hon levde i.

Med Dropout Piece från 1972 gjorde Lee Lozano sorti ur New Yorks konstliv.

Sedan några år tillbaka har intresset för hennes unika konstnärskap återväckts, och djupen och bredden i det har börjat belysas. Efter sin död har Lee Lozano ställts ut i ett antal separat- och grupputställningar i USA och Europa, bland annat på P.S.1 Contemporary Art Center i New York 2004 – en utställning som var tänkt att pågå i 3 månader men blev en succé och förlängdes till 9 månader – och på documenta 12 i Kassel.

Katalogskribenter: Jo Applin, Lucy Lippard, Benjamin Meyer-Krahmer och utställningens intendent: Iris Müller-Westermann.
Scenografi: chezweitz & roseapple, Berlin
Den rikt illustrerade utställningskatalogen är formgiven av Patric Leo och producerad i samarbete med Hatje Cantz Verlag.

Ett omfattande program från Moderna Museet Förmedling ordnas i samband med Lee Lozano-utställningen, bland annat ett samtal om Makten över historien, en Salong med konstnären Kristina Jansson, ett Ljuset på-arrangemang med den brittiska konsthistorikern Briony Fer, och ett Zon Moderna-projekt för gymnasieungdomar med konstnären Hans Isaksson. Mer info på Program.

Pressvisning torsdag 11 februari 2010, kl 11-13.