Venedigbiennalen 2011

Sverige presenterar: Fia Backström & Andreas Eriksson

För att läsa pdf-filer behöver du Acrobat Reader

Andreas Eriksson och Fia Backström hör till de absolut intressantaste och viktigaste svenska konstnärerna i sin generation. De arbetar båda med konceptuella utgångspunkter men med olika metoder och medier och med vitt skilda uttryck. Gemensamt för deras separata projekt är att de båda starkt associerar till Venedig och biennalen. Fia Backströms projekt relaterar till nationell representation inom Venedigbiennalens struktur. Andreas Erikssons verk relaterar i sin tur till den Nordiska paviljongen som med två glasväggar och med träd som växer inomhus, spelar med ute och inne, natur och arkitektur.

Fia Backström (f 1970) har under senare år rönt en allt större internationell uppmärksamhet. Sedan drygt tio år bor och arbetar hon mellan Stockholm och New York, där hon har deltagit i en rad utställningar och projekt som Whitney biennalen 2008 och MoMa 2010. 
 
Fia Backström producerar evenemang, uppbyggda miljöer och projekt som ifrågasätter våra invanda föreställningar om vad en utställning kan bestå av – dess institutionella sammanhang, dialogen med publiken och även konstverken som presenteras. Ibland använder hon andra konstnärers arbeten som en del av sina verk. Hon arbetar med strukturer kring politik, upphovsmannaskap och bilders meningsskapande förmåga, och väljer arbetsmetoder och medier utifrån sammanhang och ämnesområde.

Biografi Fia Backström

Andreas Eriksson (f 1975) arbetar i en rad olika tekniker och medier som måleri, skulptur, fotografi, installation och nu även film. Han arbetar konceptuellt men samtidigt med en visuell känslighet. 2007 tilldelades han Art Balois-priset vid Art Basel Statement. Han har haft en större separatutställning på MUMOK (Museum Moderner Kunst Stiftung Ludwig) i Wien 2008 samt deltagit i en rad grupputställningar.

Hans konst har de senaste åren varit intimt knuten till platsen där den tillkommer – landskapet kring ateljén på Västergötlands landsbygd. I slutet av 90-talet levde och arbetade Andreas Eriksson i Berlin, och stod mitt i en intensiv fas av en internationell karriär med flera stora utställningar, då han drabbades av elöverkänslighet. Han tvingades flytta långt från stadsmiljö, folktäthet och den elektriska strålning som följer med ett urbant liv. Andreas Erikssons konst har alltid haft en stark koppling till det sammanhang den skapas i; hans liv och omvärld. Den radikala förändringen i hans tillvaro speglas därför också i hans konst. Små händelser och observationer från vardagen och naturen blir utgångspunkt för metaforiska och existentiella reflektioner.

Biografi Andreas Eriksson