Önskemuseet

Vintern 1963 öppnade Moderna Museets utställning Önskemuseet, initierat av Moderna Museets Vänner, drivet av främst Ulf Linde och Pontus Hultén. Det som visades var konst tillgänglig på marknaden, med några undantag, och det som man/männen tyckte borde finnas på museet för att tillhandahålla en representativ samling av modernistiska konstnärer.

Men av de 176 verken som visades var endast tre gjorda av kvinnliga konstnärer – Marie Laurencins Jeune Femmes (1910), som tillhörde Rolf de Maré och donerades till museet 1966, och Sophie Taeuber-Arps Komposition med cirklar och halvcirklar (1935). Verk av Germaine Richier visades, men hon ingick sedan 1955 med en skulptur, L’hydre från 1954, i samlingen. Av de t trettiotalet verk man förvärvade med de statliga medel som ställdes till förfogande, var inte ett enda gjort av en kvinna. I stället var det verk av manliga ”ikoner” som Schwitters, Rauschenberg, Picasso, Giacometti, Dalí och de Chirico. De som idag lyfts fram som Moderna Museets kärna och som för det mesta visas i samlingshängningen.

Det andra önskemuseet

Denna obalans mellan könen skulle ändras genom projektet Det andra önskemuseet som lanserades offentligt år 2006. Målsättningen var att förvärva konstverk av kvinnliga konstnärer för att komplettera samlingen och möjliggöra en varierad och annorlunda bild av konsthistorien. Projektet har fallit väl ut och tjugosex konstverk av 14 konstnärer har införlivats i samlingen.