Proust - Benjamin/Om fotografin

Ett stycke i På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust beskriver hur berättaren för första gången talar med sin älskade mormor på telefon och drabbas av insikten att hon är en människa, vars tid på jorden är utmätt. När han genast far på besök till mormor för att kasta sig i hennes famn, och betraktar henne utan att själv bli sedd, tycks hon plötsligt främmande, nästan spöklik. Berättaren ser sin mormor som genom ett kameraröga.

Sara Danius har återgivit avsnittet i en text och sitter med korrekturet. I samma stund får hon syn på en välbekant passage hos Walter Benjamin där han introducerar idén om ”det optiskt-omedvetna” – att kameran likt psykoanalysen skulle mana fram något dittills fördolt om till exempel hur en människa går, hur hon tar sig ut i varje kamera-ögonblick.

Likheterna mellan Prousts och Benjamins tankegångar blir för Sara Danius utgångspunkten till en undersökning om konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder, om mänsklig varseblivning och den ”dödsbringande kraften” i kamerans mekaniska blick som placerar in också Marcel Proust i fotografins teorihistoria.

Proust-Benjamin. Om fotografin av Sara Danius utkom hösten 2011, i samband med öppnandet av den tredje och sista fasen i utställningen En annan historia, ett försök att teckna det fotografiska mediets utveckling från 1840-talet fram till idag på Moderna Museet i Stockholm.