STOCKHOLM

Från och med juli och hela sommaren kommer Moderna Museet i Stockholm att visa filmer ur museets samling i en minibio. Det är ett filmprogram med start varje hel timme, som inleds med en halvtimmes samtida film- och videoverk ur samlingen. Andra halvtimmen visas Magnus Wiboms film om bygget av monumentalskulpturen ”HON”. Filmen är en dokumentär om tillblivelsen av den idag legendariska utställningen ”HON – en katedral” som visades på Moderna Museet 1966.

 

 

Följande filmer visas i minibion:

Minibion på Moderna Museet är förlagd på plan 2 i rum 4.

David Claerbout
Le Moment, 2003
Claerbout använder ofta spelfilmens berättartekniker för att sätta tidsuppfattning och identifikation ur spel. Han antyder en handling och dramaturgi men lämnar oss sedan i sticket. I den här korta filmen lånar han skräckfilmens välbekanta grepp, inte minst i musikvalet som är inspirerat av regissören David Lynch. Betraktaren får själv en huvudroll och förs rakt in i det okända.

Rosemarie Trockel
Mr Sun, 1991
Sedan 1980-talet har Trockel arbetat med köksspisen som metafor i sina undersökningar av kvinnans konstnärliga och sociala villkor. Spisen förekommer hos henne som skulpturer och senare som ett slags målningar, där lekfullt asymmetriska hällar hängs direkt på väggen. Här låter hon kameran smeka över ytorna på en spis av märket Heiliger (helig), till Birgitte Bardots betvingande och erotiskt laddade röst.

Christine Ödlund
Atlantis, 2009
I Ödlunds tysta, ödesmättade undervattensvärld möter vi vajande växtlighet och sjunken arkitektur. En översvämmad civilisation där endast ett fåtal tycks ha överlevt, förskansade i laboratorier och bunkrar djupt under ytan. Vi anar resultatet av en katastrof och påminns om högaktuella miljölarm. Men associationerna går också andra vägar – till surrealism, mysticism eller tidig science fiction, som hos Jules Verne.

Isaac Julien

Encore, 2002
Julien är känd för sina storskaliga videoinstall-ationer, där han ofta återkommer till frågor om en tillvaro i exil och behovet av att finna rötter i en ny värld. I Encore arbetar han i ett mindre format utan att kompromissa med de filmiska kvaliteterna. Till undersköna, dubblerade bilder från Karibien läser nobelpristagaren Derek Walcott ur sin Omeros (1990), en text om uppbrott och kluven identitet som även citeras i librettot. 

Jaki Irvine

Star, 1994
Den oskarpa bilden av en vajande kristallkrona, ackompanjerad av Prokofjevs suggestiva musik och en kvinnoröst med obestämbar brytning: ”This is a dry story with a lot of vodka” (Det här är en torr historia med mycket vodka). Stämningen påminner om den i efterkrigstidens film noir. Men hos Irvine blandas skamfilad glamour med diskbänksrealism i berättelsen om det udda paret som – nästan – möts på en bar. 

Klara Lidén
Paralyzed, 2003
Lidéns anarkistiska verk träffar ofta betraktaren som ett slag i mellangärdet. I installationer och filmer prövar hon gränserna för samhällets synliga och dolda strukturer. I sin performance Paralyzed – där konstnären tagit danslektioner inför inspelningen – sitter medpassagerarna som förstelnade inför Lidéns ursinnigt akrobatiska och antierotiska striptease.

Johanna Billing
You Don’t Love Me Yet, 2003
Filmen ingår i ett konstprojekt i turnéform där Billing låter en rad artister framföra samma 1980-talslåt. De många tolkningarna både förstärker och trivialiserar originalverket. Här genomförs en studioinspelning i sann We are the World-anda med profiler från Stockholms musikliv. Men i den närmast maniskt upprepade refrängen finns inget världsförbättrande budskap, utan en samtidigt rörande och patetisk vädjan om kärlek.

Magnus Wibom
Filmen om HON, 1966
/The film about HON [SHE], 1966

Dokumentären från tillblivelsen av den idag legendariska utställningen HON – en katedral på Moderna Museet 1966 är i det närmaste utan dialog, men visar ändå på ett tätt samarbete tre konstnärer emellan. Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och P O Ultvedt föresätter sig att göra något tillsammans, utan närmare planer. Det hela leder till ett krismöte hemma hos Ultvedt och en idé som ingen besökare på museet den sommaren kan glömma. HON var samtidigt en monumentalskulptur och ett kulturhus i miniformat. En kvinnofigur sjudande av liv – med biograf, utställningssal, akvarium och café. Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och P O Ultvedt är alla tre konstnärer nära förknippade med museets tidiga historia. Än idag är Paradiset (1966), Saint Phalles och Tinguelys skulpturgrupp utanför museet, ett av samlingens mest betydande och älskade verk.