1990 läste jag om ett brutalt tortyrliknande mord på ett barn i Sverige. I mig väcktes tankar om vårt behov av att läsa om dödandet av barn i deckarlitteraturen, där det ofta känns spännande, ja rent av underhållande. Men hur samma sak upplevs som näst intill omöjligt att ta till sig i verkligheten.

Till saken hör att jag arbetat fjorton år inom psykiatrin, varav nio år på BUP, Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Göteborg, och tagit del av fruktansvärda öden som samhället vänt ryggen.

Här har jag ett projekt, tänkte jag, och skaffade domen, som är offentlig handling, från Piteå Tingsrätt. Började läsa men det blev obehagligt t o m för mig som ändå har vana vid sjukhusjournaler. Så pärmen med domen hamnade högst upp i bokhyllan i min ateljé. Under storröjning i ateljén i våras kom den i dagen igen. Började läsa men det blev för smärtsamt, jag ville inte veta. Kände mig frustrerad över min egen reaktion. Här var en 4-årig pojke mördad, en pojke som idag skulle varit 25 år (som ett av mina barn) och jag kunde inte ens läsa om hans död.

Skamsen cyklade jag hem, men i en uppförsbacke som nästan sög musten ur mig, kom jag på en lösning. Idén var att låta Carl Johan De Geer som jag är gift med (han har en fin berättarröst) läsa in hela domen i ljudstudio. Han är den som sitter kvar i fåtöljen och tittar på läskiga filmer, när jag själv står i hallen och skriker: Vad gör han nu? Vad gör han nu? Jag skulle regissera honom, se till att han höll en objektiv läsart och på så sätt hålla känslorna lite på avstånd.

Efter att ha gjort en del ljudinstallationer har jag kommit att lära känna en ljuddesigner, Jan Alvermark (den förste som fick Guldbagge för bästa ljud). Sagt och gjort. Inspelning tog mycket längre tid än vi anade, eftersom alla inblandade blev så berörda att vi var tvungna att ta flera längre pauser.

Nästa steg blev att hitta en filmfotograf som kunde leta upp den plats i ödemarken där familjen slagit läger och slutligen genom tortyr avlivat pojken.

På nätet hittade jag Stefan Holm. Han visade sig vara från Arvidsjaurtrakten och hade arbetat på SVT i många år och är nu frilansare. Efter några samtal kring fallet, som han tydligt mindes, åtog han sig jobbet. Hans uppdrag: att hitta och filma platsen under pojken Michaels dödsdag. Helt överraskande lyckades han hitta stället i ödemarken vid sjön Tjegelvas i Arjeplogs kommun, genom Anna-Maria Kuhmunen, renägare från trakten.

Den 29 juni, på Michaels dödsdag, åkte Stefan med Anna-Maria upp till den sedan 25 år orörda platsen. Till viss del övervuxen, men eldstad, trädet där pojken bundits, vindskyddets stänger; allt fanns kvar. Efter att spontant inlett arbetet med en tyst minut för Michael Welke, startades inspelningen.

Eftersom konsten ger mig det privilegiet vill jag inte samtala om filmen varken före visning eller efteråt och inte heller svara på frågor. Jag hoppas att Michaels öde ger material nog för egna tankar om åskådarens förhållande till det som just bevittnats. Utan den lindring som en diskussion med konstnären skänker.

Marianne Lindberg De Geer