back

När är jag?  

Text: Magdalena Malm, John Peter Nilsson

 

Att hitta sin samtid är förmodligen omöjligt. Eller rättare sagt att hitta en samtid. Det pågår flera samtider – samtidigt. Och är det inte först när man fått ett litet längre tidsperspektiv som ett samtidsskede kan utkristalliseras? Historien skrivs ju ständigt om, och därför är det vanskligt att självklart peka ut det ena eller det andra som mer eller mindre samtida än något annat. Ofta är det just historien som gör det – i efterhand.

Därför är det problematiskt att kasta sig rakt in i samtiden. Naturligtvis är det spännande och utmanande. Men vid närmare eftertanke kan det också vara svårt att, så att säga, se träden för bara skog. Att hitta sina egna och andras stigar. Att våghalsigt trampa på oupptäckt mark. Det är lätt att gå vilse och man behöver någonting att navigera med.

Samtidsbeskrivningens komplexitet

När vi – Pia Kristoffersson (endast med i urvalskommittén), Magdalena Malm och John Peter Nilsson – fick uppdraget att göra urvalet till Modernautställningen 2006 blev vi naturligtvis smickrade. Men var skulle vi börja?


Begreppet samtidskonst – eller nutida konst, som man säger ibland – har en specifik upprinnelse. I början av 1960-talet började man i konstlivet att ifrågasättta begreppet ”modern konst”. Att vara modern innebär visserligen att befinna sig i nuet, men begreppet hade fått andra innebörder i samband med modernismen. Modern konst ingick i ett kulturellt och samhälleligt avantgarde – en förtrupp – som skulle bana vägen för en ny, skönare och bättre värld. Man låg före i tiden och före folkmassorna.

 
Under 1960-talet ändrades konstens förutsättningar genom nya sociala och politiska strömningar, men också genom i synnerhet kommunikationsteknologins framväxt. En hel del konst ville avbilda, förstå och undersöka denna nya verklighet. Man ville vara i samtiden och verka parallellt i den. Det gäller fortfarande i dag.


Därför var det naturligt att urvalet till utställningen skulle omfatta konstnärer som fått sina genombrott på 1960-talet och framåt. Vi ville också få en bred överblick över utställningslivet i Sverige. Som en del av förarbetet skickade vi en förfrågan till i princip samtliga museer, konsthallar, gallerier, konstnärssammanslutningar och fristående curators i hela landet och bad att få uppgifter om vilka utställningar de organiserat under de senaste fem åren.


Resultatet blev överväldigande. Sverige har ett väldigt rikt konstliv. Men snart slog det oss att det också är ett heterogent konstliv. Det är omöjligt att påstå att det finns någon enstaka riktning som har dominerat 2000-talet.


Men i samtal, research och möten med konstnärer framstod efter hand en del tydliga linjer. En viktig utgångspunkt var konsthändelsen New Reality Mix i Stockholm 1994, då en rad nya begrepp introducerades. Vi ville undersöka hur dagens konstnärer förhåller sig till verklighetsbegreppet, sampling och konstens utvidgning i det sociala rummet. Om korsbefruktningen mellan olika estetiska fält tidigare ofta var ett påstående i sig självt är den nu snarare en metod. En hel del konst under i synnerhet 1980- och 1990-talen var också inriktad på att avslöja, diskutera och dekonstruera samhälleliga och kulturella strukturer. Det är den fortfarande. Men om till exempel en kvinnlig konstnär idag diskuterar sin identitet gör hon det ofta utan att bära hela kvinnligheten på sina axlar. Det finns ofta ett mer personligt anslag. Man diskuterar omvärlden utifrån sina egna erfarenheter. Konsten har helt enkelt blivit mer personlig.
Men inte på det viset som till exempel Ulf Linde och Konstnärsbolaget menade under framförallt 1970-talet. Då ville man radera bort allt som kunde kategoriseras som opersonligt. Kvalitetskriteriet var att man skulle kunna se konstnärens tumavtryck i dennes verk.


I urvalet till Modernautställningen 2006 har vi tagit fasta på relationen mellan jaget och omvärlden. Idag är den komplicerad. Den är varken strukturellt opersonlig eller egocentriskt personlig, utan både-och. Man kan se på till exempel dokusåpornas exemplariska framgång. Deltagarna är sig själva och spelar roller på en och samma gång. Den personliga identiteten blir en fiktiv figur och teveseriernas manus skrivs efter hand av sig själva i takt med att figurerna utvecklas.


På samma sätt är gränsen mellan privat och offentligt ägande och inflytande i samhället diffus. Statliga företag åläggs att marknadsanpassa sina verksamheter i samma utsträckning som privata företag åläggs att anpassa sig till statliga normer. Resultatet blir att politiker kan framstå som företagsledare och företagsledare som politiska ideologer. Men när är jag medborgare? När är jag konsument?


Modernautställningen 2006 är uppbyggd som en passage mellan olika tolkningar och översättningar av en omvärld som alltmer tränger sig på. Den följer en rutt där öar av konstnärskap, i synnerhet konstverk, presenteras som kapitel i en berättelse om vår samtid. Naturligtvis skulle vi ha kunnat välja ett helt annat tillvägagångssätt och till exempel lyfta fram de konstnärer som faller oss bäst i smaken, utan att beakta deras inbördes relationer. Men vi valde dessa 49 konstnärer mellan 28 och 99 år därför att de kompletterar varandra i denna berättelse – en av många möjliga – om samtiden.


För att understryka hur komplicerat det är att beskriva sin samtid bad vi tidskriften Gläntas redaktion att tolka begreppet ”samtid”. Vad är samtid? Och för att ge utställningen ett konsthistoriskt sammanhang bad vi Annika Öhrner att tolka nuet mellan 2000 och 2005 med avstamp i sent 1980-tal. Deras bidrag visar att man inte entydigt kan nagla fast ett pågående skeende. Tack och lov.

 

Modernautställningen 2006

Den 27 juni 1983 rapporterar Andy Warhol per telefon till Pat Hackett: "But then, since the sixties, after years and years and more 'people' in the news, you still don't know anything more about people. Maybe you know more, but you don't know better. Like you live with someone and not have any idea, either. So what good does all this information do you?" (1)

Tio år senare svarar den spanske filosofen Rafael Argullol sin kollega Eugenio Trías i dialogboken Det utmattade Västerlandet på frågan varför det är så svårt att möta andra människor: ”Passivitet är utmärkande för nutidsmänniskan. Och det är klart: om människan görs till åskådare och hon berövas möjligheten att påverka, ger man plats för en passiv varelse. Men allt detta sker förstås under sken av motsatsen. Under ständig aktivitet utförs allehanda skenhandlingar. En aktivitet som förstärker det passiva, en obruten rörelse som försvinner i orörlighet. Vi talar om jäktet och stressen i vårt samhälle, men man får ofta inttrycket att man jagar tomheten.” (2)


Warhol och Argullol ger synpunkter som fortfarande är giltiga idag. Även för oss i Sverige. I synnerhet kommunikationsteknologins utbredning har förändrat synen på såväl omvärlden som oss själva. Det gäller i Sverige i samma utsträckning som i andra länder (åtminstone i de rika delarna av världen). Den globala byn har både krympt världen och gjort den större. Genom teknologin kommer vi nära tidigare periferier, något som i den moderna konsten i princip inneburit alla platser utom Paris och New York.


Globaliseringen är oskiljaktig från dagens medierade upplevelse av omvärlden där nyheter, fiktiva berättelser och privata vittnesmål tränger på från olika delar av världen. Geografin är sönderbruten. Därför handlar det om att finna verktyg för att orientera sig i denna nya verklighet. Ett verktyg att använda sig av är de egna personliga erfarenheterna, men dessa får man kontinuerligt och ibland slumpmässigt längs livets väg. De kommer inte enbart från bestämda definitioner om vem man är eller varifrån man kommer. Frågan är därför inte längre ”Vem är jag?”. Istället vill vi föreslå: ”När är jag?”



(1)) The Andy Warhol Diaries, edited by Pat Hackett, Simon & Schuster, London, 1989, s. 509.
(2) Rafael Argullol, Eugenio Trías, Det utmatttade Västerlandet, Bokförlaget Nya Doxa, Nora, 1993, s. 39.


Spansk originalutgåva: Rafael Argullol, Eugenio Trías, El cansancio de Occidente, Destino, Barcelona, 1993.