back

Efterord

Text: Pontus Hultén

Från katalogen Robert Rauschenberg: Combines

 

När jag tänker på Robert Rauschenberg tänker jag alltid på hans mästerliga sätt att hantera färg. Jag minns att Jean Tinguely gjorde en skulptur med titeln Narva (1961) i Stockholm, och att jag berömde honom för hans sätt att använda färg i det verket. Han skrattade högt och sade: ”Det där är Bobs färger.” Så det var i själva verket ett dubbelt beröm, för Rauschenberg är en färgernas trollkarl. Han använder färg med en auktoritet som tycks höra hemma i ett annat århundrade, han har en sann målares förhållningssätt till färg på samma sätt som vissa musiker har absolut gehör. Ändå kan han arbeta i monokroma skalor och få samma rikedom i uttrycket.

Jag tycker att hans combines utstrålar poesi. Kanske kommer den poetiska känslan från Rauschenbergs färgekonomi i vissa verk. Den tjänar till att förstärka en enkel poesi, inte komplicera den utan låta den förbli mycket ren formellt sett. Det gäller också i associativt hänseende, för uppenbarligen är de skilda föremålen element som hämtats från nödvändighetens värld, den värld som kallas verklighet, och förts in i konstens värld. Rep, tyg, fotografier och plåtstycken bär på associationer, och dessa associationer är en viktig del av den poetiska kraft som hans skulpturer besitter. Han undviker ofta att lägga till färg för att hålla poesin ren. Det ser man också i hans teckningar, där renheten i svart på vitt papper har samma starka effekt – enkla medel används för att förmedla mycket starka känslor. Naturligtvis får en del av skulpturerna sin egen färg från de upphittade föremål som bygger upp dem, på samma sätt som John Chamberlains verk, men i många skulpturer har ingen färg lagts till och deras skala är mer monokrom.

Det finns ett drag av improvisation i Rauschenbergs verk som möjliggörs av disciplin och erfarenhet. Han vet exakt när något stämmer. Jag undrar hur pass hårt styrd konstskapandets process är för honom – om han fattar medvetna beslut eller om skapandet äger rum i ett transliknande tillstånd av skenbart medvetande. Det tycks mig som om man ibland inte kan resonera sig fram, man kan inte hitta denna balans mellan elementen med förnuftet, det måste ske i trans.

Han väljer det värsta skräp han kan hitta för att få det att säga ”klick”, för att uppnå ögonblicket då skrot förvandlas från materia till poesi. Om det inte säger klick händer ingenting – då är allt dött, sämre än skräp. Det skulle vara en förfelad handling. Men för Rauschenberg säger det klick, och resultatet blir egentligen mer betydelsefullt ju skräpigare de ingående elementen är. Han tar de delar av vår omgivning som vi förkastat allra mest och gör dem till de vackraste. Det är ett slags trolleri. Det måste ligga en utmaning i att föremålen är så motbjudande innan förvandlingen sker.

När man funderar vidare på hur Rauschenberg använder färg inser man vilken roll skuggorna spelar. Skuggor är en viktig del av hans skulpturvärld, som står i ett intressant förhållande till hans svartvita fotografier. Ibland när vi säger monokromt betyder det inte nödvändigtvis svart och vitt. Jag minns när pappskulpturerna kom till, de chockade folk med sina rena färgförhållanden och de enkla material som denne färgens mästare använde.

Rauschenbergs sätt att använda de enklaste saker, bortslängda och förnekade saker som folk inte vill se, fascinerar mig mycket. Det är nästan som om han hade ett socialt eller filosofiskt program. Där finns ett visst religiöst inslag. Jag har en känsla av att det är någonting som är viktigt för honom. I vår generation (vilket jag kan säga eftersom vi tillhör samma generation) tror jag att det var en avgörande erfarenhet eller upptäckt att de saker som är viktiga ofta är de minst uppmärksammade, på alla nivåer av livet. Människor sökte inte alltid vad som var bäst för dem, och de stora sakerna i livet är ibland de enklaste, men de hölls dolda – dolda bakom konventioner. Vi hade blivit uppfostrade enligt vissa värderingar, och det behövdes personer som Rauschenberg för att visa hur ihåliga dessa konventioner är.

Han visar det med sina skulpturer, genom den enkla arbetsprocessen, med enkel magi. Ett stycke skrot blev med okonventionella grepp plötsligt något obeskrivligt, det blev poesi. Konstnärer i den föregående generationen, man kan tänka på Piet Mondrian eller till och med Jackson Pollock, ansträngde sig så mycket. De var så otroligt ambitiösa och hade så sträng moral att de sköt över målet. Jag tror att vad Rauschenberg kom med var ett enklare sätt att säga saker, han gjorde dem mer omedelbara. Man kan påstå att Kurt Schwitters också försökte göra det på ett enkelt sätt. Det har naturligtvis talats mycket om skillnaden mellan Rauschenbergs och Schwitters verk. Jag tycker att en skillnad är lättheten hos Rauschenberg – för honom verkar det inte krävas någon ansträngning.

Fast Schwitters var en stor konstnär finns det i hans verk en ton av självmedvetenhet, ambition och, givetvis, politik. Rauschenbergs verk är otvungna, de lyfter och flyger iväg i poetisk bemärkelse, och det beror på att man inte ser spår av någon kamp i dem. De är lika enkla som ord, som att prata, som stycken av en mening, och det leder till stor skönhet. Detta är något amerikanskt, tror jag, i den betydelsen att i Amerika finns tillräcklig frihet från tyngande tradition. Rumsuppfattningen är också mycket annorlunda i Amerika och i amerikansk konst – den obegränsade rymden spelar en viktig roll där, det faktum att det finns så mycket fritt utrymme och att skalan är så stor. På sitt sätt hade Pollock redan upptäckt det, fast märkligt nog finns det i all den fantastiska frihet som hans droppmåleri uppvisar fortfarande ett slags drift att skapa stor konst, att imponera på folk. Rauschenberg å andra sidan har raka motsatsen till ambitioner. Allt är glädje och fullkomlig lätthet. Hans verk tycks bli till utan kamp och släpar inte på något bagage; inget tynger dem.

Rauschenbergs plågade metallbitar och övergivna föremål är vanskötta stycken av en verklighet vars tvång har gjort dem till offer för sina liv. Deras utstrålning, att de utstrålar liv, är en del av det känslomässiga intryck de gör. Det sätt på vilket de skapats, använts, förstörts och sedan räddats berättar föremålets livshistoria för oss. De är fragment av något mänskligt, det finns ett element av humanism i skulpturerna: det är aldrig för sent. Det finns en stor optimism i dem.

När Rauschenbergs arbeten först visades i Europa kom de som en chock för många. Jag såg den första utställningen i Paris 1961. Det var något vi hade väntat på. Det var på ett sätt en uppenbarelse, och på ett annat sätt en bekräftelse. Till slut fick vi se något som var så starkt, så kraftfullt. Jag kan inte säga att det var en överraskning för mig, mer en känsla av att äntligen hade någon gjort rätt.

 

Robert Rauschenberg

Satellite, 1955

© Robert Rauschenberg/Untitled Press, Inc./BUS 2007

 

Whitney Museum of American Art, New York