Fascination, förtjusning – och försiktighet … De tillstånd man förnimmer blir märkligt kroppsliga när man första gången möter Anthony McCalls membran av ljus, och liksom osmosiskt rör sig mellan de förunderligt föränderliga rum i rummet han skapar. Så fort ögonen vant sig vid mörkret blir man varse något nytt: Solid Light – ett materiellt ljus, en sorts strålande, komplext veckade membran eller väggar, som gör ens rörelser varsamma och tvekande.
De membranlika ljusväggarna strålar från en ensam projektionspunkt i rummets bortre ände – det är gärna dit blicken först söker sig när man börjar navigera genom skikten av ljus. Men när man, väl omsluten av en tredimensionell strålande form, vänder bort blicken från denna fast punkt inser man snart att inget är stilla. Allt är i rörelse. Inte bara jag själv och de andra besökarna, som likt astralkroppar rör sig mellan skikten av ljus – utan också det materialiserade ljuset i sig: På väggen kan vi följa en tecknings vita linjer långsamt röra sig och liksom dra med sig hela väggar av ljus. Långsamt, långsamt, men samtidigt tillräckligt fort för att vi skall kunna uppfatta rörelsen.
Vad är det vi ser? Vilka kategorier och begrepp skall vi använda oss av för att hantera den upplevelse vi har? En upplevelse som vi nog inte haft förut … I grunden känner vi igen den från hur filmprojektionens ljuskägla skär genom biografmörkret. Eller av andrahandsupplevelsen av den i alla fall, så som den ter sig på bilder eller i filmer från förr, när röken låg tät i biografsalongerna … Men den är också, trots sin lätta immaterialitet, nära besläktad med den samtidigt starkt fysiska och filmiska upplevelse man har när man rör sig i en av Richard Serras stora skulpturala verk från de senaste 15 åren – till exempel de s.k. Torqued Ellipses. Men det vi ser är ju också en teckning – och nog finns där starka drag av performance, med dig, mig och de andra betraktarna som medaktörer?
Allt sedan hans tidiga arbeten från tiden runt 1970 har Anthony McCall skapat verk som har varit intensivt sinnliga – ägnade att upplevas – samtidigt som de haft en otvivelaktigt filosofisk dimension. Uttryckt i ismernas lite trötta kategorier kan man säga att han alltid har agerat i rummet mellan minimalism och konceptkonst.
Anthony McCalls konstnärliga bana är på många sätt ganska typisk för en konstnär i hans generation – om än med ett viktigt undantag. Uppvuxen och utbildad i London lämnar han konstskolan, där han mest varit inriktad på fotografi, mitt i turbulensen kring studentrevoltens 1968. Han rör sig från fotografi till performance och till det som brukar kallas Structural Cinema, med filmare som Michael Snow och Hollis Frampton – det sammanhang som McCalls Solid Light filmer kommer till i. Han rör sig också från London till New York, dit han flyttar 1973.
Den första av de nu legendariska Solid Light-filmerna, Line Describing a Cone hade faktiskt sin premiär på Fylkingen i Stockholm den 30 augusti 1973. Under en halvtimmes tid förvandlas sakta men säkert ett smalt spjut av ljus, som projiceras genom rummet från en 16mm projektor, först till ett valv, för att till slut skära ut en stor kon av ljus i det mörka rummet. I grunden samma upplevelse som man i dag kan få av McCalls installationer, men då projicerad som en 16mm filmanima- tion. Några dagar senare gör Anthony McCall också en performance med eldar, Fire Cycles II på Gärdet (också i Fylkingens regi) och året därpå visar Malmö konsthall i en grupputställning alla de fyra filmer McCall gjort med konen som tema, medan Jean Sellem på Galleri St Petri i Lund visar Long Film for Ambient Light, en ”film” där varken film, kamera, projektor eller filmduk förekommer. Filmen var helt enkelt omvärldens ljus, filtrerat in i rummet. Light in space.
Om det över huvud taget kan finnas något ”typiskt” i ett extraordinärt konstnärskap, så kanske man kan säga att de första tio åren i Anthony McCalls verksamhet är det. Han befinner sig mitt i kretsen av en lång rad av tidens viktigaste konstnärer – Richard Serra, Carolee Schneemann, Michael Snow, Joseph Kosuth för att nämna några – och adresserar, om än på ett självständigt och egensinnigt sätt, många av de frågeställningar som de också upptogs av. ”Undantaget” är att han, i slutet av 1970-talet, strax efter att han visat sitt projekt Solid Light på Documenta VI, 1977, allt mer börjar distansera sig från konstvärlden och kanske rent av konsten.
Faktum är att tjugofem år hinner gå innan konstvärlden hinner ikapp McCalls verk från 1970-talet och börjar visa dem i utställningar på Centre Pompidou, Whitneymuseet och Tate Modern. På Whitneybiennalen 2004 slår så Anthony McCall publiken med häpnad med ett helt nytt verk: Doubling Back. Verket återknyter till den trettio år äldre Line Describing a Cone, men ny teknik ger möjlighet till en högre visualitet och framför allt komplexitet, såväl för animation som projektion och inte minst – nu när de rökiga och dammiga loftens tid definitivt är förbi – för att skapa den nödvändiga ”dimman” i rummet som ljuset kan materialiseras i. Med Doubling Back, som just har förvärvats till Moderna Museets samling, inleds det andra kapitlet i ett konstnärskap som allt mer kommit att inta en absolut central plats i slutet av 2000- talets första decennium.
Lars Nittve