Erik Chambert
Konstnär och möbelskapare
av Ylva Hillström

Smaka på orden ”sinnlig konkretism”. Det är en ovanlig kombination, ett omaka ordpar som passar märkvärdigt väl in på Erik Chamberts (1902-1988) konst. För ögat förefaller hans bilder vara helt abstrakta med sitt spel mellan linjer och ytor, mellan ljus och skugga, hårt och mjukt. Men Chambert utgick från livet självt i sina verk. Under arbetets gång förvandlade han sina personliga upplevelser och tankar kring livet till ren form.

Utställningen presenterar i sitt mindre format inte Erik Chamberts konstnärskap i sin helhet, utan valda delar ur hans produktion. I den lilla scenografin visas några möbler, bland annat hans eleganta, lätta stol Poem från 1953. Möblerna exponeras som i ett skyltfönster tillsammans med ett par av de tyger han formgav på 1950-talet. Bildkonsten representeras framförallt av verk från det sena 1960-talet och fram till 1980-talet. Chambert förblev enormt produktiv in i det sista.

Erik Chambert var bildkonstnär, men i lika hög grad formgivare. Ända fram till stängningen vid 1970-talets slut var han verksam i familjeföretaget AB Chamberts möbelfabrik i Norrköping. Staden förblev han trogen under hela sitt liv. Också som formgivare utgick han från verkligheten och hans design har träffande beskrivits som en ”mänsklig funktionalism”. Han arbetade, likt många av dagens unga konstnärer och designers, gränsöverskridande. Gemensamt för hans konst och formgivning är att de genomsyras av en omutlig känsla för det gedigna hantverket.

Debuten skedde på Stockholmsutställningen 1930 med en inredning för Norrköpings stadsarkitekt Kurt von Schmalensee, ett uppdrag som fick ett mycket positivt mottagande i pressen. Chambert tog sina inredningsuppdrag på största allvar. Han kunde ägna timmar åt enskilda kunder i företagets möbelbutik och hembesöken varade ibland till sent inpå natten. ”Begrepp som tid och möda existerar inte när det gäller att diskutera pinnstolar, möbeltyger, eller beslag till byråer”, har sonen Christian intygat. När han gjorde fönsterskyltningar för butiken eller arbetade med olika inredningar presenterade han gärna sina målningar tillsammans med egna möbler för att skapa en genomtänkt miljö.

Erik Chambert fick sin utbildning på Högre Konstindustriella Skolan, dagens Konstfack, där han tog examen 1925 som en av de första inredningsarkitekterna. Hans formspråk kännetecknas av en funktionalism med en lätt ljus känsla och mjuka och följsamma linjer. Grundtonen varieras med tiden och på 1950-talet har den fått en tidstypisk folkhemskaraktär. Detta är tydligt inte minst i hans karamelliga tygmönster som han gärna använde i sina inredningar. För Chambert var möbelskapande och bildkonst en helhet och båda präglas av förenkling och lätthet. I möbeldesignen var funktion och bekvämlighet också centralt.

”Den Mondrianska leken” – stagen mellan stolarnas ben, bordens bärande delar, skåpets underrede – rutmönstren som uppstår, den visuella leken är väsentlig, men aldrig självändamål. Konstruktionen är grundvalen. Vissa detaljer kommer igen: rulljalusierna, de välavvägda sargerna, de spänstiga benkonstruktionerna med rytmiskt balanserade stag. Det är Chambertstil.
Helena Dahlbäck Lutteman, f.d. chefsintendent på Avdelningen för konsthantverk, Nationalmuseum

Som bildkonstnär började Erik Chambert i en lätt surrealistisk stil med små berättande målningar som för tankarna till Halmstadgruppen. Efter kriget inspirerade den nya tidens konst honom till en stramare användning av färg och form. Man kan se likheter mellan Chamberts abstrakta kompositioner och den konkretism som kännetecknade 1947-års män. Mot slutet av 1950-talet utvecklade han en nordisk form av den art concret som visades i kretsen kring Denise Renés avantgardegalleri i Paris. Men oavsett jämförelser med konstnärskap i tiden finns det alltid något omisskännligt chambertskt över hans verk.

I den stora oljan Etretat från 1964 är en öppen, oval form framträdande. I just denna målning representerar den säkerligen den speciella klippformationen i byn Etretat vid den franska atlantkusten, där havet passerar genom ett jättelikt nålsöga av kalksten. Chambert hade besökt den platsen under en av sina många resor. Men den spänstiga, dynamiska formen återkommer också i komposition efter komposition genom åren, stående eller liggande, spegelvänd eller uppochner.

Ofta handlar konstnärens verk om att låta plus och minus i tillvaron väga mot varandra, om en konflikt eller dialog, sammandrabbning eller spel mellan destruktiva, omoraliska sidor i livet och positiva, livsbejakande, mellan mörkt och ljust, mellan liv och död och under de senare åren mellan genomskinligt och opakt.

Christian Chambert, konstnärens son och konstkritiker
Erik Chamberts resor var viktiga inspirationskällor till hans bildvärld. Ofta återkom han till Paris, dit han gärna reste med bil. Där visade han sin konst på galleri Colette Allendy och på Salon des Réalités Nouvelles, utställningar som fick god kritik i pressen. Verkens titlar ger besked om de platser han besökte på sina resor: Notre Dame, Collioure, Stilhorn, Sevilla… Orden ger möjliga vägar in i bilderna, men utan att veta vad en viss titel refererar till är det svårt att se något föreställande alls i kompositionerna.

I de många skissböcker som finns bevarade blandas små skisser, nedtecknade minnen, telefonnummer och kassaboksanteckningar. På en av sidorna i en sådan bok finns ett utkast till en troligen aldrig förverkligad komposition, där de föreställande elementen fortfarande är synliga. En kropp, en soptunna, skuggor. Stödlinjerna och de nedtecknade orden skapar sammanhanget. Men i ett tänkt nästa stadium, där inga förtydligande linjer eller ord finns kvar, skulle det vara mycket svårt att se några likheter med verkligheten. Men den finns alltid där, som resonansbotten för det abstrakta.

Från och med slutet av 1960-talet är plexiglaskompositioner dominerande i Chamberts konstnärskap. Arbetet med plexi tog fart när han ombads göra multiplar till Konstfrämjandets satsning Multikonst 1967. Till skillnad från de allra flesta av Multikonst-konstnärerna lämnade Chambert inte bort tillverkningen av de 100 exemplaren till någon annan. Han gjorde alla Damen med hunden själv, även om han rationaliserade processen så långt det gick. Hantverket ville han aldrig kompromissa med.

I plexilådorna fokuseras uppmärksamheten på innehållet. Nyfikenheten väcks och blicken leds runt som inuti ett akvarium eller dockskåp. Ljus och skuggor pulserar, leker tafatt med varandra. Formerna är ständigt föränderliga för ögat, beroende på dagsljus och kroppens rörelser framför verket. Många av lådorna innesluter flera lager av plexiskivor. På somliga har han målat, på andra har han ristat in olika mönster eller sågat ut och klistrat in olika plexistavar. Och mitt i all den strama, konstruktivistiska formbyggnaden överrumplas man av hans lustfyllda och lekfulla färgval – cerise, guld, kornblått – som får verken att skimra som juveler. I serien Ett liv, som består av ett tiotal plexilådor i stort format, är den vita färgen fond. Ljuset som bryts i de olika plexilagren skapar sedan former och mönster genom skuggverkan.

Ur lådorna stiger verkligheten.
I raka och runda former
naturen, människor.
Skuggorna. Ljusets lek.
Det konstruktiva med den
fria linjen.
Har försökt att… skapa en
harmonisk miljö.
Att med olika grupper och
färgupplevelser ge liv åt
det hela.
Ett vackert rum skall vara som
ett landskap fullt med blommor
och vara neutralt så det passar
till varierande kläder och till
ett strålande intellekt. Liv.

Erik Chambert