Den stora depressionen som inleddes med börsras i USA och Kreugerkraschen i Sverige bildade fond för ett konfliktfyllt 1930-tal. Såväl ideologi, politik, estetik och territorium blev föremål för strid. Vem som ägde makten över kulturen blev en angelägen fråga för både politiker och kulturutövare. Det ledde till censur från statsmakter och stilkrig inom konsten.

I Sverige kämpade arkitekter och konstnärer fortfarande mot nationalromantikens dominans, inte minst genom Stockholmsutställningen 1930. Där introducerades till sist postkubistiska konstnärer som Léger, Moholy-Nagy och Mondrian samt arkitekten Le Corbusiers idéer om en funktionalistisk stad för den ”nya människan”.

Men modernismen var ingen enhetlig rörelse. Många misstrodde utopiska system. Bland abstrakt måleri och minimala arkitekturmodeller på Stockholmsutställningen frågade sig flera konstnärer var den ”nya människan” egentligen hade tagit vägen. Vera Nilsson, Sven Erixson, Albin Amelin, Siri Derkert med flera satte sin tilltro till individen och placerade mänsklighet i centrum för sina konstnärskap.

Med porträtt och samhällsengagerade situationsbilder opponerade de sig mot vad de tyckte var en ny akademisk konst. Protesten understryks i den öppna stilen, en gör det själv-estetik som även återfinns i senare proteströrelser. Som punken. Nästan alla konstnärer i detta rum ställde ut på det konstnärsdrivna galleriet Färg och Form. Idag beskrivs de ibland slarvigt som en fortsättning på 20-talets idylliska naivism, men deras verk var varken naiva eller oskyldiga.