Om konstnären

Annika Elisabeth von Hausswolff var tidigt inspirerad av en postmodern, feministisk medvetenhet om hur bilder kan cementera könsroller. Kameran började ses som en förlängning av den rådande manliga, aktiva blicken på kvinnor som passiva objekt. Flera av von Hausswolffs verk från tidigt 1990-tal och framåt gestaltar denna problematik, och underminerar samtidigt den manliga blicken. ”Utan titel (En studie i politik)” (1993) skapade hon utifrån autentiska fotografier av misshandlade kvinnor, inlånade från Statens rättsläkarstation i Solna, skurna i en oval form som liknar familjefotografiets ram. Konstnären drog senare in bilderna.

Nu, 29 år senare, har hon återuppväckt verket i en ny version utifrån de gamla negativen. Att själv vara både framför och bakom kameran är ett annat sätt att ta kontroll. I ”Alone with Bubble” (1996) befinner sig von Hausswolff ensam i ateljén med ansiktet delvis dolt av en stor tuggummibubbla. Konstnären fungerar i flera av sina verk som sin egen modell, även om det inte alltid är helt självklart eller avslöjat genom titeln.

När Annika Elisabeth von Hausswolff 1999 representerade Sverige vid konstbiennalen i Venedig med ett antal stora blanka färgfotografier tycktes de vara som gjorda för den ljusa, modernistiska nordiska paviljongen. Men skenet bedrog. Fotografiernas komposition är lika tydlig som byggnadens arkitektur men motiven är dunkla, drömlika, fyllda av begär. Ytan kontrasterar mot de oglamorösa miljöer som utgör rum och scen i verken.

De verk som ställdes ut i Venedig befäste och vidareutvecklade von Hausswolffs idéer. Här visades nya suggestiva bilder, vissa med psykoanalytiska teman, däribland ”Allting hänger ihop ha, ha, ha” (1999) som baseras på ett barndomsminne av moderns nylonstrumpbyxor blötlagda i handfatet. Det humoristiska blev ett inslag. En inspiration från surrealistisk fotografi kunde också skönjas nu; von Hausswolff var bland annat intresserad av den tyske fotografen Hans Bellmers arbeten från 1930-talet då han fotograferade dockor utan huvud i sexuella situationer och andra surrealistiska motiv.

Många av von Hausswolffs verk har en direkt koppling till hennes liv och minnen. ”SPÖKE” (2000) uppstod ur en konkret situation. Installationen visar konstnärens barndomshem. Föräldrarna var på väg att flytta, lägenheten tömd, och det var sista chansen att ta bilder i rummen. Motivet är en atmosfär, snarare än rummen i sig. Stämningen ligger nära det freudianska begreppet unheimlich, det vill säga att något vardagligt och välbekant framstår som kusligt och obehagligt. Den personliga ingången blir allmängiltig.

Objekten i bilderna är rekvisita som använts i flera andra verk. Ett par herrskor eller en kvarglömd behå på en galge får symbolisk laddning som ställföreträdare för en faders- respektive modersfigur. ”I Am the Runway of Your Thoughts” (2008) är en serie om 25 fotografier som kan associeras till en landningsbana. I bilderna syns en kvinna som interagerar med ett modellflygplan nära ansiktet och den öppna munnen.

När von Hausswolff kom till Stockholm i början 1990-talet studerade hon fotografi på Konstfack. Hon blev del av ett sammanhang där undervisningen, i spåren av postmodernismens inträde, var mer teoretiskt och filosofiskt inriktad. Studenterna laborerade med skulptur, textil och installationer i en process där fotografier kunde lämna väggen och ta form i rummet. Den tidigare uppdelningen i olika fack för studenterna inom fotografi, skulptur och måleri luckrades upp och ersattes senare av en gränsöverskridande institution för fri konst.

I utställningen finns flera fysiska objekt och installationer. Några föremål och material har förekommit i tidigare fotografier, så som en stol, en gardin och ett par röda persienner. I Moderna Museets samling finns ”Esoteric Forensic” (2007), ett av fem ”skåp”. Titeln för tanken till det kriminaltekniska men också till det som förblir dolt och till mystiska läror. Skåpet är låst och på insidan av den glasade skåpdörren finns ett draperi som döljer innehållet.

År 2008 upphörde det amerikanska företaget Polaroid att tillverka direktfilm. Polaroidkameran hade dittills varit ett av von Hausswolffs redskap för att pröva idéer, färg, form och ljus i de iscensatta bilderna. Det ledde till en nyorientering där hon bland annat började att arbeta dokumentärt. Ett samarbete med historikern Jan Jörnmark resulterade i boken ”Avgrunden” (2011). Här undersöks IT-branschens kris och bostadssektorns sammanbrott i USA och andra länder, och de spår som efterlämnades i det geografiska landskapet.

Utifrån fotografier som hon tagit med en digitalkamera, skapade konstnären ett antal verk. ”Untitled (For Sale by Owner)” (2011) återspeglar i ett rutnät ödevillor i Detroit, rester av ett samhälle där bilindustrier lagts ner och arbetstillfällen försvunnit. På liknande sätt samlade von Hausswolff bilder av övergivna skolor, domstolar och nattklubbar. Med det fick hon möjlighet att återknyta till den dokumentära traditionen och till den mer klassiska fotografin som hon älskar och har varit så beroende av.

Den analoga teknikens död och att behöva arbeta utanför mörkrummet gav von Hausswolffs arbete nya riktningar. Övergången bearbetades som en förlust i flera verk. I en serie dokumenterades några av de redskap som användes i den fotografiska framkallningsprocessen: färgfilter, linser och negativhållare. Även föremålen i sig ställdes ut, som i verket ”Crop Memory Machine” (2013), bestående av så kallade avmaskningsramar presenterade under glashuvar. Verken ger uttryck för nostalgi över förlusten av den analoga tekniken, men också över mystiken kring kemin och ljuset som först fick bilder att fastna på ett fotopapper. Nu började von Hausswolff att mer systematiskt bearbeta bilder ur det rika arkiv hon byggt upp av tidningsbilder, reklam, film och egna verk. Exempelvis en serie verk där bilder skannades och överfördes till emalj i bleka gröna, röda och beigerosa toner.

Serien ”The Hole is a Noun” (2020) som konstnären lagt till för utställningen i Malmö innehåller bilder av hål. Motiven användes även i verket ”Utdrag ur alternativ sekretess” (2021) skapat för foajén på museet i Stockholm. När von Hausswolff efter 2008 började samla bilder mer regelbundet från nätet blev ”hål” ett tema. Associationerna är många. Ett hål kan vara ett sår, en brunn eller en grav. Konstnären har också inspirerats av punklåten ”Har vi inte grävt för många hål?” (1985) av Stry Terrarie. Punken var en startpunkt för von Hausswolff och hon sjöng på 1980-talet i bandet Cortex.

”The Body of Anthropocene” (2020) är ett gigantiskt fotografi av en tilltufsad teddybjörn. Psykoanalytikern Donald Winnicott lanserade begreppet övergångsobjekt för ett föremål som laddas med tröst och trygghet och är viktigt i ett barns psykologiska utveckling. Liknande associationer till passager mellan olika tillstånd eller faser i livet finns i de draperier, fönster och dörrar som förekommer i von Hausswolffs arbeten. Titeln anknyter till begreppet antropocen, en geologisk epok präglad av människans påverkan på jorden sedan industrialismen.

I ett radioinslag under Coronapandemin berättar barn till mödrar som sitter i fängelse att de inte kan besöka dem som innan virusutbrottet. De är ledsna men i vissa fall också lättade, en delvis förbjuden känsla. Den som förväntas stå för stabilitet och trygghet har inte levererat. En mor har istället för att ge omvårdnad kanske begått allvarliga brott.

Serien ”Oh Mother, What Have You Done” (2019–20) bygger på dokumentära bilder som von Hausswolff samlat under lång tid. Till skillnad från 1990-talets bilder med kvinnliga offer i naturen är dessa inte iscensatta. Offren verkar också ha bytt plats med förövaren. Kvinnorna är frihetsberövade. Identiteten är dold genom att personerna är avbildade bakifrån eller på annat sätt anonymiserade. Bilderna är framställda genom att de dokumentära fotografierna har skannats, rastrerats och förts över till plexiglas med UV-bläck, konstnären har sedan målat med oljefärg på baksidan. De har förvandlats till unika objekt.