Konstens byggstenar

Tuschmåleriet kommer ursprungligen från Kina och har funnits i flera tusen år. Numera är tekniken spridd över hela Ostasien och har också inspirerat västerländskt måleri sedan 1800-talet. Influenserna syns inom exempelvis impressionismen, den abstrakta expressionismen och det informella måleriet i både Europa och USA.

Exempel på tuschmåleri i Moderna Museets samling är bland annat Jan Håfström, Vera Nilsson och Carl Fredrik Reuterswärd.

Tusch är svart och ljusäkta, det vill säga, det bleks inte av solljus och det kan blandas med vatten till ett oändligt antal gråtoner. Genom att göra laveringar i många lager skapas perspektiv och djup i en tuschmålning.

Tuschfärg består av svart sot från tall och bindemedel, vanligtvis ett animaliskt lim. För att blanda tusch river man en tuschstång med lite vatten och processen upprepas flera gånger så man får rätt mängd färg.

Olika underlag ger skilda uttryck och förutsättningar inom tuschmåleriet, liksom de penslar som används. Vanligtvis målas tusch på rispapper, mullbärspapper eller siden, men det fäster även på andra material. Penslarna görs av djurhår från till exempel get eller häst. Håren fästs i ett bambuskaft och lindas hårt med ett smalt snöre.

De allra flesta konstnärer arbetar med akvarellfärg någon gång. I Moderna Museets samling finns akvareller av konstnärer som Glenn Sorensen och Wassily Kandinsky.

Akvarellfärg är en vattenlöslig färg som finns i både i tuber och kakform. Färgen består av ett fint rivet pigment som hålls ihop av bindemedlet gummi arabicum, ett harts som tillverkas ur mjölksaften från akacieträd. Färgernas fina rivning och höga transparens är utmärkande för akvarelltekniken.

Färgerna kan blandas med varandra och målningen byggs upp av tunna lager färg. När vattnet avdunstar torkar färgen på pappret. Traditionellt sett används inte vit akvarellfärg. I stället används det vita i papperet för att få fram ljusa partier i bilden.

Akvarell målas oftast på papper av god kvalitet för att inte pappret ska gulna med tiden och därmed förändra målningen. När man målar med vattenlösliga färger på papper, suger pappret upp vattnet och blir skrynkligt eller buckligt. För att undvika det brukar man tejpa fast pappret med papperstejp så att det hålls sträckt när det torkar.

Akvarellpenslar har god uppsugningsförmåga och kan vara gjorda av hår från till exempel ekorre och mård eller tillverkas av syntetisk borst.

Oljefärger har använts sedan 1400-talet och har varit dominerande i konsten från 1600-talet fram till idag. Många verk i Moderna Museets samling är målade med just oljefärger, till exempel Salvador Dalí ”Wilhelm Tells gåta”, Henri Matisses ”Marockanskt landskap” och Sigrid Hjerténs ”Ateljéinteriör”.

Oljefärg består av pigment blandat med olja och torkmedel. Vanligen används linolja men man kan också använda andra oljor, till exempel valnötsolja. Oljefärger torkar långsamt. Färgerna är pastosa, alltså tjocka och krämiga de kan spädas ut med olja och/eller lösningsmedel.

Tempera är en av de äldsta tekniker vi känner till och var länge den dominerande färgtypen i Europa, tills oljefärgen började användas mer och mer under 1400-talet. Bland konstnärer verksamma under 1900-talet som använt temperatekniken märks till exempel Ivan Aguéli, Hilma af Klint, Marc Chagall, Paul Klee, Giorgio de Chirico och Otto Dix.

Temperafärg består av pigment blandat med bindemedel och en så kallad emulgator. Tempera är en emulsionsfärg, vilket innebär att en av ingredienserna, själva emulgatorn, är med för att de andra skall blanda sig med varandra. Ordet ”tempera” kommer från latinets ”blanda” och ”röra ihop”.

I många traditionella temperafärger användes bindemedel som fanns tillgängliga i hemmet, till exempel olika oljor, ägg, vax eller kasein (ett protein som finns i mjölk). De vanligaste temperafärgerna är dock de som innehåller ägg. Ägget fungerar som både bindemedel och emulgator. Pigment, vatten, olja och ägg blandas till en enkel temperafärg.

Äggtempera späds med vatten, vilket gör att den är praktisk att måla med i de flesta miljöer. Färgen påförs i tunna skikt för att undvika krackeleringar. Oljan och ägget oxiderar av luftens syre, vilket gör att den härdar. Eftersom tempera torkar snabbt är det omöjligt att måla ”vått-i-vått”, så fina schatteringar och övergångar måste skapas genom flera tunna lager.

Tempera kan användas på de allra flesta underlag och ytan kan bli mycket hård och slitstark. Glansen är ofta ganska matt, men det går att polera upp ytan till högre glans när den är genomtorr.

Akrylfärg är vanlig i samtida konst, och det finns många akrylmålningar i Moderna Museets samling. Till exempel Kjell Strandqvists ”Untitled” från 1988 eller Inger Ekdals obetitlade målning från 1977.

Akrylfärgen utvecklades under 1940-talet och den första rena akrylfärgen framställdes 1953. Det är en vattenbaserad färg som består av pigment och bindemedlet akrylharts, som utvinns ur råolja.

Akrylfärgen härdar och har en snabb torktid på mellan trettio minuter och två timmar.
Man kan använda olika medier (vätskor) för att förlänga torktiden, göra laseringar och få konsistensen tjockare eller tunnare, blankare eller mattare. Underlaget man målar på är vanligtvis pannå eller duk och ofta används penslar av svinborst eller syntetiska penslar till akrylmåleri.

Många konstnärer idag använder sig av färger som egentligen inte är tänkta som konstnärsfärger, utan som i stället är framtagna för exempelvis industrin.

I Moderna Museets samling finns flera exempel på konstnärer som använder den här typen av färger, bland annat Mamma Andersson, Francis Picabia och Alex Israel.

Vinylfärg är tillverkad för målning av större ytor som väggar och golv.

Sprejfärg färgar in föremål med en jämn fin färgyta, och används bland annat till graffitimåleri. Sprejfärg består av fem delar: Fint rivet pigment, bindemedel, lösningsmedel, tillsatser samt drivgas som gör att färgen kan sprutas ut ur flaskan.

Lackfärg

Lackfärg har använts i årtusenden, både för att försköna och för att skydda underliggande ytor. I Japan och Kina har man länge framställt lacker ur ett latexextrakt från Urushi-trädet. Extraktet torkar i fuktig miljö och lackerna är mycket beständiga. Det berättas att man brukade lacka föremål mitt ute på en sjö, en miljö som både var fuktig och dammfri.

Komplicerade materialkategorier

Syntetiska färger och lacker är komplicerade materialkategorier som är sammansatta av flera olika komponenter: bindemedel, olika typer av pigment, lösningsmedel och andra tillsatser som torkmedel och konsistensgivare.

Många konstnärer arbetar med frågor kring vår miljö och det finns flera representerade i Moderna Museets samling. Ett exempel är Gerd Aurells verk ”If We Can’t Spray the Brush Will Take Over”.

Men hur går man till väga för ett miljövänligt och hållbart skapande? Här kommer några tips!

Penseltvätt

I stället för att hälla ut din färg direkt i avloppet när du tvättar penslar och andra redskap, så kan du enkelt ordna en uppsamling för färgrester. Använd till exempel en finmaskig sil med en hink under. Doppa penslarna i olja, och stryk av dem mot durkslaget så att färgresterna samlas i hinken.

När penslarna är tillräckligt rena, förvarar du dem i en plastlåda med olja till nästa gång du skall måla. Alla slags vanliga vegetabiliska oljor kan användas, till exempel rapsolja, majsolja eller solrosolja.

Pigmentdamm

Pigment kan vara direkt miljö- och hälsofarliga, men även pigment som inte är giftiga kan bli skadliga om du andas in dem.

För att undvika pigmentdamm kan därför pigmentet fuktas med lite kokt eller destillerat vatten i en burk. Sätt på ett tättslutande lock, och skaka ihop till en pasta av ungefär samma konsistens som tandkräm. Pigmentpastan kan du sedan blanda med bindemedel.

Lösningsmedel

Lösningsmedel används traditionellt till förtunning och rengöring, och principen är att ”lika löser lika”. Vattenbaserade färger löses alltså av vatten. Oljebaserade färger däremot löses av lättflyktiga (eteriska) oljor. Det kan dels vara olika slags terpentin, som framställs av barrträd, dels olika petroleumbaserade produkter som essence de petrole och lacknafta/white spirit.

Både de ”naturliga” och de allra flesta syntetiska lösningsmedlen är direkt miljö- och hälsoskadliga. Alla sorters lösningsmedel ska därför samlas upp i en behållare och lämnas till miljöstation efter användning.

Det allra mest miljövänliga sättet för förtunning och rengöring när man arbetar med oljefärg är att spä den med linolja. Färgen blir inte lika tunn som med lättflyktiga oljor, men du kan suga upp överflödig färg med en trasa som du sedan lägger i vatten eller i en lufttät behållare. Linolja på trasor kan självantända, så det är viktigt att inte kasta dem i hushållssoporna.

Papper finns i många olika kvaliteter. En del passar bra för blyertsteckningar, andra för akvarell- eller akrylfärger. Det finns papper med grov gräng, det vill säga ojämn struktur, som gör att pennan studsar över ytan. Andra är så släta att blyertsen nästan går att torka av. I vissa papper finns tydliga växtdelar eller till och med blommor. Papper som ska hålla länge utan att gulna eller bli sköra behandlas så att de blir syrafria.

Skisspapper är tunna, lätta papper som passar bra för skisser och teckningar i blyerts och torra färgpennor. Om man använder vattenfärger på skisspapper skrynklar det sig.

Ritpapper är lite kraftigare papper som passar bra för både blyerts, tuschpennor och olika slags kritor.

Akvarellpapper är vattentåligt och ”håller” den rinnande färgen ett tag innan den sugs upp.

Origamipapper är tunna och speciellt gjorda för att vika pappersskulpturer av. De har ofta färger och mönster på ena sidan.

Silkespapper och crêpepapper är tunna och genomskinliga färgade papper. De passar till exempelvis collage. Crêpepapper är elastiska och kan därför formas i viss mån.

Rita kan man göra med allt möjligt: Med fingret i imman på badrumsspegeln, med läppstift på en servett och med pinnar på stranden. Det finns dessutom massor av olika slags pennor och kritor.

Blyertspennor finns i olika hårdheter. En hård penna gör precisa och ljust grå streck och en mjuk penna gör sotiga och suddiga streck. Blyertspennor brukar vara märkta enligt en skala där den hårdaste är 9H (H står för Hard) och den mjukaste är 9B (B står för Black).

Bläck och kulspets: Kulspetspennan är illa sedd av många idag, eftersom bläcket ibland blir kladdigt och gör plumpar. Men det finns konstnärer som gillar den! Alberto Giacometti, till exempel. Han uppskattade att kulspetspennan, som kom ut på den franska marknaden 1950, var billig, lätt att ta med och fäste på flera sorters underlag.

Tusch är traditionellt svart och består av sotpigment. Det används bland annat till kalligrafi och tuschmåleri. Tusch är täckande, men kan spädas så att det blir genomskinligt. Ofta kallas färgpennor med filtspetsar för tuschpennor, trots att de inte innehåller något sotpigment.

Kritor finns i många olika varianter. Vaxkritor är vanligast och ofta billiga. Kolkritor, eller ritkol som det också kallas, är gjort av träkol och har en jämn svärta. När man ritar med kol behövs ett papper med gräng, alltså lite skrovlig yta, så att kolet kan fästa. Pastellkritor påminner en del om kol, och finns i alla möjliga färger. Det finns både torra pastellkritor och feta oljepasteller.

Många konstnärer använder sig av skissböcker. Pablo Picasso skissade och tecknade nästan hela tiden, och han brukade ofta bläddra i sina gamla skissböcker för att få ny inspiration. Vera Nilsson tecknade överallt och hennes skissböcker finns bevarade i Moderna Museets samling. Hilma af Klint skissade ibland efter att hon avslutat ett verk för att bättre förstå vad hon hade målat.

En skissbok kan vara som ett slags växthus för idéer. Ett färdigt konstverk uppstår sällan hux flux. En idé kan ta form ordlöst, som en aning eller impuls. Den kan behöva få mogna i fred, tills den är färdig att fästas vid ett papper. Kanske blir den en hastig skiss, som utvecklas och förändras i takt med att idén får klarare konturer. Kanske översätts skissen till en tredimensionell modell i papper eller kartong, för att sedan förvandlas till en färdig skulptur i brons, sten eller trä. Eller så passar idén bäst just som en tanke. Ibland kan det räcka så.

Lygia Clarks ”Röda tändsticksaskar”

Den lilla röda skulpturen är en kopia av den brasilianska konstnären Lygia Clarks verk ”Röda tändsticksaskar” från 1964, som finns i Moderna Museets samling. Både kopian och skisserna i blyerts är gjorda av Hillevi Berglund, som är konstnär och konstpedagog.

Lygia Clark tillhörde en grupp konstnärer som vid slutet av 1950-talet i Rio de Janeiro kallade sig för neo-konkretister. De ville föra den abstrakta konsten närmare livet och människan. I början av 1960-talet började Clark arbeta med interaktiva skulpturer som betraktaren själv fick forma. Hon var mycket intresserad av arkitektur och lekte med tanken på ett hus där de boende själva kunde flytta bostadens väggar efter humör och behov.

De hoplimmade röda askarna påminner om en modernistisk byggnad som lätt kan byta skepnad genom att inneraskarna skjuts in och ut ur sina fodral. De kan också föra tankarna till ett människohjärta. Lygia Clarks skulptur rymmer både det stora och det lilla i all sin enkelhet.

Idag har de flesta av oss en kamera i vår telefon och vi kan använda filter eller appar för att redigera våra bilder. Med några snabba justeringar med fingret över skärmen kan vi ändra till exempel exponering, kontrast och färgtemperatur. Många av oss delar de bilder vi är nöjda med på olika sociala medier. Alla dessa sätt att manipulera eller retuschera bilder är resultatet av ett experimenterande som fortgått i snart 200 år.

Cyanotypi

I en cyanotypi framkallas bilden direkt på pappret med hjälp av solljus. Det finns olika ”gör-det-själv”-kit att köpa där tekniken kan utforskas på egen hand.

Röntgenbild

Röntgenstrålningen upptäcktes av forskaren Wilhelm Conrad Röntgen 1895. Röntgen fick det allra första Nobelpriset i fysik år 1901. Röntgenstrålningen har utforskats av många konstnärer. Även våra konservatorer här på museet använder sig ibland av denna teknik.

2019 röntgades Monogram, Robert Rauschenbergs ikoniska verk som blivit ett av museets mest älskade objekt. Här kan du se en film om hur det gick till: Getens återkomst.

Negativ och positiv

För att framkalla film behövs ett mörkrum, olika kemikalier, vattenbad och förstorings lampa, ljuskänsliga fotopapper. De negativa bilderna, som finns på själva filmrullen, kopieras till fotopapper, där de positiva bilderna träder fram. Idag är kemikalierna som används vid de olika fotografiska processerna mindre farliga än vad de varit.

Polaroid

Polaroid Corporation är en amerikansk kameratillverkare som är mest känd för polaroidkameran, en direktbildskamera som gjort namnet Polaroid synonymt med just direktbildskameror. Fotot kommer ut ur kameran direkt efter att det tagits och du kan se hur motivet sakta framträder på fotopapperet.

Digitalt fotografi

Idag finns det digitalkameror i nästan alla telefoner och det finns digitala kamerahus. Vi kan även skapa digitala 3D-bilder, det vill säga bilder som kan skrivas ut i olika storlekar och direkt på olika material.

Parallellt med fotografiets utveckling växte modernismen fram. När fotografiet tog över uppgiften att avbilda verkligheten, kunde konstnärer fokusera på att arbeta utifrån känslor och måleriets eller skulpturens egna uttryck. Fotografiets vinklar och perspektiv gav impulser till nya bildkompositioner och nya sätt att arbeta. Fotografiska bilder från olika delar av världen ökade lusten att resa.

Företaget Kodak lanserade 1888 den första kameran med rullfilm, vilket kom att revolutionera marknaden och göra fotograferandet till ett folknöje. De specialkonstruerade kamerorna skickades direkt till fabriken där bilderna framkallades.

År 1900 introducerades den populära Brownie-kameran, som var en klassisk lådkamera. Sedan dess har massor av olika kameror och olika filmtyper använts. Film till kameror finns också i storformat och mellanformat, även om det är ovanligt idag.

I Moderna Museets samling finns omkring 100 000 fotografier från fotografiets födelse fram till i dag.