Group 2

Anna-Maria Ekstrand

Anna-Maria Ekstrand, som bor och arbetar i Göteborg, hör till en konstnärsgeneration som började ställa ut runt 1990-talets mitt. Vid den tiden hände det att ett antal (kvinnliga) konstnärer beskrevs som ”flickrumskonstnärer”. Tanken med etiketten var att peka ut en tematisering av speciella material, färger och temata som tunga värden i barns uppväxt och särskilt i formandet av könsidentiteter. Senare har konstnärer använt de rosafärgade, mjuka, barnsliga, och erotiska prinsessattributen i performance och iscensättningen av sin konstnärs-persona. Det är nu inte självklart att Anna-Maria Ekstrand hör hemma i detta sammanhang.

Box, odaterad

Box, odaterad
© Anna-Maria Ekstrand

I ett verk med titeln Anna-Maria gifter sig med Poseidon (1993) tog hon sig an den muskulösa och arkaiska Poseidonskulpturen av Carl Milles som står i en fontän på Götaplatsen, omgiven av några av Göteborgs centrala kulturinstitutioner. I en kombinerad happening-installation som ägde rum under en tältbaldakin agerade konstnären och guden i kläder som kunde ha passat ett kungligt bröllop (eller karneval). Var då detta ett återbruk av den klassiska gudasagans symboliska kraft, en satir över Göteborgs finkulturella självbild eller (och?) en feministisk iscensättning som lade beslag på det offentliga rummet? Detta exempel visar på den tvetydiga begärsekonomin i Anna-Maria Ekstrands verk: det är osäkert om estetiken hör hemma i något sammanhang, norm eller egentligen står i något köns tjänst. Sexualitet hör samman med död, kärlek kopplas ihop med våld, femininitet uttrycks lika gärna som något litet och varmt som något hårt och sönderslitet.

Vissa verk breder ut sig med myriader av föremål som på parad eller i snirkliga planteringar. Jämförelser med barocka altararrangemang eller votivbilder, föremål som används för att beveka högre makter, kan ge en idé om kakofonin av ommonterade loppmarknadsfynd, prydnadssaker och leksaker som trots allt är inordnade i en struktur. Erotiska stickord som ”Foxy Lady”, skelett och stympade dockor med generösa mängder blodrött placerar uppsättningarna bland skräckfilmernas onda clowner och androgyna vampyrer fast med en skärande dissonant ton av gullighet.

Anna-Maria Ekstrand är en betydelsefull motvikt till den officiella Sverigebildens blonda minimalism. I den rollen uppträdde hon till exempel i utställningen Swedish Mess under Kulturhuvudstadsåret i Stockholm 1998. Hennes bildvärld bildar just en ny värld – ett avgränsat sammanhang där den gemensamma världens både representativa och ljusskygga sidor underkastas nya lagar och regler. Den nya världslogiken är inte helt tydlig bland alla betydelseförskjutningar i mängden av färger och former. Men i oöverblickbarheten och masseffekten pockar detta Utopia på uppmärksamhet, det oroar och gör sig påmint på tusentals sätt. De otaliga upprepningarna blir en måttstock för hur angeläget ärendet är.

 

Charlotte Bydler 

 
 

Mer om utställningen