Group 2

Anna Sjödahl

Anna Sjödahl (1934-2001) blev tidigt en förgrundsgestalt för konstnärer med feministisk agenda, en konstnär som insisterade på att det personliga är politiskt. Det kunde handla om att gestalta ett dukat bord med kuvert i högblank hårdplast med 1960-talets karakteristiska industriella finish, eller berätta om familjen med 1970-talets realistiska och vardagsnära former. Under det sena 1990-talet lades scener och teman från antik grekisk mytologi till hennes berättelser. Anna Sjödahl var skulptör och ställde ut privata möblemang med barnkläder hängande ut ur lådor och spridda på golvet. Hon var också målare och gav Edvard Munchs Skriet en samtida tolkning. I verket Vår i Hallonbergen (1973) har den ångestridna gestalten med öppen mun flyttat in i en stockholmsk förortsmiljö med lätt igenkännbar ångest över familjelivets krav och stereotyper. Det här har idag en given plats bland protestrop från konstens värld, där något så vanligt som barn inte passar in.

Vår i hallonbergen

Vår i Hallonbergen, 1972
© Anna Sjödahl

 

Olja på duk,

tillhör Borås Konstmuseum.

När Anna Sjödahl gjorde Vår i Hallonbergen var kvinnornas och vardagens plats på konstscenen inte något självklart. Det kan verka som om konsthistorien opartiskt kopplar ihop generationer av konstnärer genom att peka ut vilket inflytande den-eller-den har utövat. Den liknar i den meningen ett arkiv över konstnärer som var först med något. Eftersom kvinnor bevisligen var konstnärer också förr måste dock historieskrivningen rimligen förklara varför kvinnor så sällan räknas bland de stora. Anna Sjödahl var en av de konstnärer som vände på steken. Konstnärliga landvinningar handlar ju inte särskilt ofta om sådana upptäckter som man brukar tänka på som ”uppfinningar”; alltså sådant som kan vara bra och som underlättar livet för konstnärer och publik som kollektiv. Det vore riktigare att kalla konstnärligt förstlingskap för erkännande. Det förtydligar att en konstens ”föregångare” skapas först i och med ”efterträdarens” framgång.

Sjödahls bilder uttrycker en vision om jämlikhet i historieskrivningen lika mycket som i livet utanför det konstnärliga arbetet. Jämlikhet förutsätter att parterna har tillträde till och bedöms i samma sammanhang (därmed inte sagt att måttstocken är densamma). Kvinnors erkännande som konstnärer måste ske på samma scen som den de manliga kollegerna hämtar resurser från. Är den konstnärliga storheten hos Munchs Skriet lika självklar med ett gråtande barn på golvet? Bidrar respekten för traditionella genrer och motiv till att bevara rådande ojämlikhet? Anna Sjödahl bidrog till att konstgrafik och oljemålningar makade åt sig och släppte fram några installationer av vardagliga möbler och material som associeras med kommersiella och populärkulturella sammanhang, lika förgängliga och lockande som blanka karameller.

Charlotte Bydler 
  

Mer om utställningen