Group 2

Carl Johan Erikson

Carl Johan Eriksons arbeten tar avstamp i erfarenheten av småstaden, och mer specifikt i konstnärens uppväxt inom väckelserörelsen. Han tillhör en relativt ny generation konstnärer som använder sig av egna erfarenheter i sina verk, men inte så mycket i dagbokens form som i mer allmängiltiga diskussioner. I Eriksons verk förvandlas hans personliga historia till på en gång underfundiga och analyserande verk. På samma vis som landsortens erfarenheter ofta förtigs när människor flyttar till storstaden så kan man konstatera att kristendomen som tema på senare år inte har varit särskilt opportunt i konstens inre kretsar.

Tank nr 27, 1999

Tank nr 27, 1999
© Carl Johan Erikson

På Arlanda kunde man för ett par år sedan se en lite hemmasnickrad skylt som med blå neonbokstäver förkunnade: Vakna upp (1999). I flygplatsens profana och anonyma miljö fick detta en mer allmängiltig betydelse, men den rymmer samtidigt väckelsens röst som kryper igenom bruset. Året därpå hängde en annan skylt vid utgången med det trösterika budskapet He is coming soon (2000). Budskapet kan gälla brodern, sonen eller älskaren som kommer väntas hem från utlandsresan, men under ligger naturligtvis budskapet om Messias återkomst. Smått surrealistiskt framstår det att han skall dyka upp just på Arlanda och komma ut till oss efter att ha passerat tullkontrollens ”Inget att deklarera”. På detta sätt ställer Erikson väckelsens tro mot det ideala moderna sekulariserade samhället och samtidigt lämnar han fritt utrymme för mer vardagliga tolkningar av verken. Men om Messias återkomst verkar långt borta i mötet mellan 1900- och 2000-tal, så har det inte varit så särskilt länge. Under 40-talet omfattades nästan en sjundedel av alla svenskar av väckelserörelsen. I ingen annan del av världen har den haft samma starka karaktär av folkrörelse.

I fotoserien Tank nr 1 – Tank nr 44 har Erikson vidareutvecklat temat om väckelsen och samtidigt skapat en nästintill arkeologisk undersökning av en kultur som är utdöende. I serien porträtteras ett antal dopgravar som användes vid vuxendop. För den som varit del i denna tradition ter de sig säkerligen familjära, för dem med andra referenser finns en skräck lagrad i bilderna. Locken som täcker gravarna står lutade mot väggen intill och bilderna rymmer ett hot om att bli inlåst och lämnad åt sitt öde i en av dessa övergivna gravar. Men denna skräck säger också något om vår rädsla för det vi inte känner till. Trots att en stor del av det svenska folket har tillhört väckelserörelsen så är bilden av dopgraven ingen allmän referens. Erikson återkommer här, som i tidigare verk, till att lyfta fram något som på en gång är välkänt och dolt.

Magdalena Malm

 

Mer om utställningen