Group 2

Mattias Olofsson

Christina Catharina Larsdoter slutade aldrig att växa. Hon levde mellan 1819 och 1854 och hennes liv och erfarenheter av att visas upp som en attraktion runt om i Europa har dokumenterats i Åke Lundgrens bok Långa lappflickan: sägnen om Stor-Stina (1981). Stor-Stina har också inspirerat Mattias Olofsson till en serie performances och fotodokumentationer. I svarta lösflätor och en samedräkt inköpt på auktionshus har han lånat hennes gestalt för att undersöka det utanförskap som ett ovanligt utseende ger. Som Stor-Stina har han rest till platser som Tonga, Köpenhamn, Venedig, och Vatikanen och sökt audiens hos världsliga och andliga ledare.

Venezian Style Stor-Stina - Gondola Ride, 1999

Venezian Style Stor-Stina – Gondola Ride, 1999
© Mattias Olofsson
Foto: Mårten Åhsberg

Avvikaren väcker uppmärksamhet och ibland sympati men är oftast intressant i den mån avvikelsen från det förväntade bekräftar normen. Konstnärens personbiografi eller utbildningen vid Umeå konsthögskola förklarar inte valet av alter ego – det handlar inte om en jakt på äkthet i förhållande till ett etniskt ursprung. Man måste inte vara av samisk härkomst för att intressera sig för Stor-Stinas öde. Men en extra poäng med Mattias Olofssons projekt är att det lade grunden för ett samarbete med konstnären och sameslöjdaren Lars Pirak i Jokkmokk (2003). Utifrån detta har Mattias Olofsson utvecklat ett eget bildberättande.

Konstnärsrollen i sig ingår förstås i typgalleriet av udda existenser och roller. Idealbilden av det skapande geniet rymmer utanförskap och exotism, ett liv mellan det samhälleligt acceptabla och inspirerat vansinne. Så långt inkomst, klädstil, arbetstider och familj går att styra kan ändå konstnären välja graden av utanförskap. För personer som Stor-Stina har kroppens utseende gjort det omöjligt att välja. Religiös tillhörighet och sexuella preferenser, sådant som påverkar vad vi gör och tycker, kan verka vara mindre synliga sidor av identiteten. Men när man ordnar sitt liv så blir sådant synligt för omgivningen. Då möter man också åsikter om ”avvikande beteende”.

För den som försvarar normativ smak och livsstil kan det till och med verka hotande att upptäcka att utanförskap också förenar, skapar nya gemenskaper. Det är en sak att vara udda på ett beständigt sätt. Men det skapar också osäkerhet i omgivningen att som Mattias Olofsson vägra välja sådant som färger på kläder, könsidentitet eller hemort. Det är att överskrida rimligheternas gräns och normer och att ägna sig åt excesser. Att bejaka mer än det allra nödvändigaste är kanske att hänge sig åt ett överflöd, men blotta mångfalden som ryms inom det normala visar också att det är allt annat än naturligt och evigt.

Charlotte Bydler

 

Mer om utställningen