Group 2

Snezana Vucetic-Bohm

Snezana Vucetic-Bohm har i sina tidigare arbeten utgått ifrån en tradition av feministiskt influerade bilder, där det iscensatta fotografiet haft en viktig roll. I synnerhet det fiktiva självporträttet som instrument för att undersöka och kritisera framför allt kulturella kvinnoparadigm. Hon har till exempel gjort Självporträtt 1991-1994 en fotografisk serie där hon placerat sig själv, i olika utstyrslar, i autentiska miljöer på Balkan i Tyskland och i Sverige och problematiserat frågor kring dubbla identiteter. Men alltmer har hon närmat sig ett frankt dokumentärt arbete. Det handlar om en mer konceptuell fotografi där hon undersöker världen som ramar in hennes liv och historia – ett ganska torrt och redovisande arbete som ofta inbegriper en perspektivförskjutning.

Självporträtt, 1991-94

Självporträtt, 1991-94
© Snezana Vucetic Bohm

 

Även om arbetet med det iscensatta fotografiet i ett konsthistoriskt perspektiv har varit verkningsfullt så fanns det i detta arbetssätt också en motvilja gentemot personliga perspektiv eller människors personliga relation till en roll och den omgivande situationen. Analysen och kritiken av hur könsroller och identitet upprätthålls tog plats i olika iscensättningar och man belyste det faktum att det är möjligt att växla mellan och inta olika roller och visade genom detta att identiteter inte är medfödda eller naturgivna.

I Snezana Vucetic-Bohms arbete har undersökningen av hur identiteten skapas också varit central men metoden har alltid varit att ta vägen genom den personliga sfären och samtidigt kritiskt granska den. I fotoserien Bratstvo Jedinstvo 23/Broderskap Jämlikhet 23 2000-03, ett fortlöpande projekt, dokumenterar hon ett flerfamiljshus, och människorna som bor i det. Huset har hennes far och hans tre bröder byggt i Montenegro och Bratstvo Jedinstvo 23, Broderskap Jämlikhet 23, är rätt och slätt namnet och numret på gatan. Bröderna byggde huset i första hand för sig själva och sina familjer och barnbarn i en gemensam dröm om att förenas på en och samma plats.

När Snezana Vucetic-Bohm närmar sig huset är det egentligen sin egen historia hon sätter i fokus. I många år har hon åkt och hon åker fortfarande till detta hus tillsammans med sina föräldrar. Här finns det ett intresse för att undersöka hur relationen till, och föreställningen om, hemlandet fungerar som grund för konstruktionen av tillhörighet och identitet. Ett undersökande av skillnaderna i perspektiv och uppfattning om hemlandet mellan generationer, mellan de som stannade kvar och de som emigrerade. Ur ett annat perspektiv framhävs husets och adressens symboliska betydelse som monument för drömmen om storfamiljen.

Rodrigo Mallea Lira

 

Mer om utställningen