Konstnär om konstnär: Elisabeth Östin om Vivian Suter

Den stumma källan

Elisabeth Östins målningar brukar beskrivas som organiska, med motiv som kan likna närbilder av nervfibrer eller detaljer från växtriket som taggar eller stjälkar. Hon använder sina verkstitlar för att leda betraktaren in på ett (för henne) passande spår. Ibland hänvisar hon till omöjliga anatomier som ”Hjärtat i väggen”, ”Svalget i stammen” eller ”Skuggans tunga”. Östin är fascinerad av det glapp som finns mellan det talade och det målade språket. En märklig dimension som ryms mellan det uttryckta och det uppfattade. Dunkelheter eller hemligheter, kanske man skulle kunna beskriva det som. Hon pekar på detta glapp i titeln till sitt senaste verk; ”Den stumma källan”. Titeln är också inspirerad av hur man ofta talar om arkeologiska fynd som stumma källor – bilder eller föremål som inte kan tala, men som kan visa.

Naturens spår

Elisabeth Östin är fascinerad av hur naturen är en del av Vivian Suters arbete och hur hon mer eller mindre tillåter naturen att ta över och sätta spår och märken på hennes verk. Några tankar som Östin delar kring Suters konstnärskap:

Jag föreställer mig hur de tropiska träden och buskarna växer som långa greppande klor kring hennes hus och hur vulkanerna Toliman och Atitlán, som döljer sig bakom tät växtlighet, bidrar med en nästan ödesdiger närvaro. Denna närvaro verkar följa med in i utställningslokalen, där hennes målningar är utplacerade på ett sätt som gör att de påminner om träd eller väsen, och där verken tillsammans bildar en samskapande helhet.