Edi Hila: Vid brytpunkten mellan världsordningar

År 1991 faller en av världens mest slutna och repressiva regimer – Albaniens kommunistiska diktatur. Det stalinistiska styret har fram till nu förvägrat albaner pass, och försök att fly landet har bestraffats med döden. Politiska allianser med omvärlden är sedan länge brutna – först med Sovjetunionen (1961) och därefter med Kina (1978). När diktaturen slutligen rämnar – den sista i Europa – har den albanska befolkningen hållits isolerad i drygt fyra decennier.

Många människor försöker nu lämna landet. I internationella medier sprids bilder av överlastade fartyg med tusentals migranter som desperat försöker nå Italiens kust. Edi Hila, som av familjeskäl väljer att stanna kvar, blir ett konstnärligt vittne till den omskakande politiska omvälvningen. Med skarp blick iakttar och dokumenterar han hur den dramatiska övergången till ett kapitalistiskt samhällssystem påverkar människorna omkring honom och deras gemensamma livsmiljö. Det lilla medelhavslandet förväntas i snabb takt ställa om till demokrati och marknadsekonomi. I detta brutala skifte omprövas inte bara värderingar och relationer; även den bebyggda miljön och naturlandskapet märks av förändringen.

Genom sitt måleri och sina noggranna iakttagelser förevigar Edi Hila denna avgörande epok i Albaniens historia. Från och med 1990-talets slut skildrar han hur den albanska samhällsomvandlingen manifesterar sig både i själen och det omgivande landskapet. Han följer spåren av den explosiva kreativitet och skaparkraft som plötsligt får utrymme att växa i gråzonen mellan två regimer. Samtidigt gestaltar han hur korruption och organiserad brottslighet tränger in i samhällskroppen och underminerar de redan sköra samhällsstrukturerna.

Edi Hilas bildvärld är djupt rotad i den fysiska verkligheten men förmår samtidigt visualisera det osynliga och svårgripbara. Hotfulla atmosfärer och laddade stämningar blir skönjbara, och med påtaglig precision fångar han den ångestdrivande känslan av att helt och hållet förlora fotfästet.

Vi trodde på en snabb övergång till demokrati, men verkligheten blev en helt annan. /Edi Hila, 2018

En paradoxernas tid

Efter kaoset 1997 följde en tid av ökad stabilitet, och bland målningarna som skildrar början på det nya millenniet går det till och med ana ett stråk av humor. Det humoristiska anslaget, om än nedtonat, bottnar i Edi Hilas lyhördhet inför de många absurda och motsägelsefulla situationer som på olika vis uppenbarar övergångsårens komplexitet. I sina målningar exponerar han dessa lågmält komiska inslag genom en melankolisk grå färgskala, som för att samtidigt förmedla den prekära livssituationen och stundens allvar.

Det är under denna tid som Hilas ”paradoxala realism” finner sin form – en realism som på olika sätt speglar orimligheten i den snabba samhällsomvandlingen. Vi ser den framträda i målningen ”Under the Hot Sun” (2005), där badgäster fällt upp sina parasoller för att njuta av den heta sommarsolen. Utspridda på en strand i en albansk kuststad sitter de inklämda mellan Enver Hoxhas bunkerruiner i förgrunden, och ett strandat fraktfartyg i bakgrunden – en motsägelsefull kombination av avspänd semesterstämning och en våldsam historias reliker.

Fri från kommunistregimens propagandistiska tvångströja ville Edi Hila skildra samhället och dess människor på sina egna villkor. Hans realism fångar en tid präglad av ideologiska motsättningar, parallella ekonomiska system och människors trevande försök att navigera i en ny värld. Måleriet är djupt rotat i den fysiska verkligheten och Hila utgår från fotografiska förlagor – ögonblicksbilder från vandringar i stadsrummet och resor på landsbygden. Samtidigt är det hans förmåga att gestalta det osynliga – känslor, stämningar och relationer – som ger hans målningar deras unika styrka.

I ”Monument” (2005) möter vi ännu ett exempel på konstnärens utforskande av sin egen form av realism. Målningen visar hur en textilhandlare i Shkodër helt tagit över en offentlig plats och dessutom inkorporerat ett befintligt monument i sin affärsverksamhet. Isa Boletini (1864–1916), en centralgestalt i Albaniens kamp för självständighet från det Osmanska riket, har här reducerats till en del av gatukommersen – en affischpojke för den nya tidens entreprenörsanda. En liknande absurditet möter vi i verket On the Street – Aquarium (2007). En glasvitrin, fylld till brädden med levande matfiskar, har här placerats på en trottoar – som en improviserad fiskförsäljning mitt bland dammande betong.

Dessa paradoxala inslag visar på ett dysfunktionellt samhälle, men också på kreativiteten som föds i kaoset. Övergångsårens Albanien genomsyrades av en energi och ett driv, som delvis uppstod ur frånvaron av regler och rutiner. Individen tvingades att själv uppfinna lösningar i stunden. Fattigdom och umbäranden var tveklöst en motor, och det är viktigt att inte romantisera denna verklighet. Samtidigt aktiverades människors skaparkraft och förmåga att söka egna vägar, ofta med komiska och häpnadsväckande resultat.

I andra målningar från perioden skildrar Edi Hila våldet som ständigt lurar under ytan – som en osynlig knivsegg som när som helst kan skära igenom vardagens lugn. I ”Wedding” (2006) har en stadsjeep dekorerats för att transportera ett nygift par, men scenen uttrycker varken förväntan eller glädje, utan vibrerar snarare av en latent fientlig spänning. Kriminella segment har lyckats positionera sig i samhället och öka sitt våldskapital, och samtidigt blir de förälskade, gifter sig och vill fira livet. I ”Threatening” (2008) har ett antal bilar plötsligt bromsat in vid vägkanten, kanske inför en uppgörelse. Även här präglas bilden av en underliggande hotfull atmosfär som tycks förebåda en potentiellt våldsam konfrontation.

Frånvaron av etablerade regelverk och starka myndigheter gör att korruptionen och den organiserade brottsligheten frodas. Detta påverkar befolkningens upplevda säkerhet och tar sig även arkitektoniska uttryck i landskapet. Röriga byggprojekt och övergivna konstruktioner blir synliga uttryck för en brutal och otyglad omvandling av miljön. Även denna utveckling fångar Hila med sin paradoxala realism. I serien ”Transitional Landscapes” avbildar han byggnadskroppar som ter sig märkligt avskurna från sina omgivningar och framträder som ett slags porträtt av sina ägare. Konstruktionerna manifesterar sig i landskapet på ett sätt som tydliggör hur fokus nu har skiftat från kollektiva samhällssträvanden till individens ambitioner.

I flera fall har fastighetsägarna själva agerat arkitekter, och husen framstår ofta som burdust dominerande och storskaliga. En serie gröna målningar särskiljer sig dock genom sin avbildning av betydligt mer modesta byggnader. ”House on a Green Background” (2005) är ett exempel på dessa småskaliga, vita konstruktioner som ser ut att vara på väg att helt uppslukas av naturens återväxt. Lämnade åt sitt öde framskymtar de i den intensivt grönskande vegetationen – som spöklika monument över drömmar som aldrig förverkligats.

Edi Hila har själv kommenterat dessa målningar med orden:
”Vi genomlever en omvandlingsprocess som involverar alla och tvingar oss att fatta viktiga beslut som kan vara livsavgörande. I dessa övergivna hus har hoppet och viljan att bebo dem försvunnit tillsammans med migranten. Husen har förvandlats till objekt – nästan märkliga och absurda – skapade ur en omedelbar nödvändighet.”

I målningen ”House Surrounded by Wall” (2000) reser sig ännu ett övergivet hus, eller snarare ett skelett av ett påbörjat höghus – mitt ute i ingenstans. Den kvarlämnade byggnadskroppen har inhägnats med ett plank för att hålla obehöriga ute. Scener som den här var vanliga under milleniets första årtionde. Stora summor pengar, ofta från tveksamma eller kriminella verksamheter, investerades i byggindustrin som ett sätt att tvätta ljusskygga inkomster. Att många byggnader sedan lämnades ofärdiga kunde ha flera förklaringar: ägaren kan ha lämnat landet, dömts till fängelse, fått slut på pengar eller fastnat i juridiska tvister om mark och bygglov.

Gëzim Qëndro (1957–2018), konsthistoriker och tidigare chef för Nationalgalleriet i Tirana, har beskrivit den arkitektoniska utvecklingen i övergångstidens Albanien som en ”kollektiv och spontan invasion av det offentliga rummet”. Han menade att Edi Hila på ett unikt sätt lyckats gestalta våldsamheten i denna förändring:

”Även om inställningen till motivet till synes är distanserad och neutral, känner vi att något märkligt pågår i dessa folktomma och melankoliska landskap. Det tvingar oss att granska dem noggrant för att förstå vad denna obehagskänsla handlar om, denna störande närvaro av något vi inte kan se.”

År 2011, drygt två decennier efter att Pyramiden invigdes som museum över Enver Hoxha, återvänder Edi Hila till denna politiskt laddade byggnad. Han avbildar den på avstånd och från sidan, som för att markera en distanserad och avvaktande position. Med en monokrom blå färgton frammanar han en dov, vemodig stämning som får byggnaden att framträda som om den vore nedsänkt i pigmenterat vatten. Den trotsiga, framåtblickande symbolen för den socialistiska republikens stolta historia och framsteg är som försvunnen. I stället framstår Pyramidens identitet som vilande, som om den vore avaktiverad.

Hilas melankoliska tolkning av Pyramiden vittnar om dess faktiska öde under denna tidsperiod. Efter kommunistregimens fall utrymdes museet och omvandlades 1991 till ett internationellt kulturcenter (International Center of Culture). Senare stod Pyramiden länge övergiven och lämnades att förfalla. När Hila målar ”Pyramides” är diskussioner om att riva byggnaden i full gång. Regeringspartiets förslag om att ersätta denna kommunistiska klenod med en ny parlamentsbyggnad syftar dock främst till att avleda det albanska folkets uppmärksamhet från andra, mer akuta samhällsproblem.

2011 var nämligen ett oroligt år i Albanien, märkt av stor frustration hos befolkningen liksom av starka spänningar mellan regeringspartiet och oppositionen. Flertalet protester arrangerades, mot valfusk och utbredd korruption, och vid ett tillfälle fick demonstrationerna dödlig utgång. Den 21 januari sköts fyra människor till döds av militären under en manifestation i Tirana.

Även i andra verk från 2011 återkommer Edi Hila till det infekterade politiska samtalet och samhällsklimatet. I målningen Parlament ser det albanska parlamentets respektingivande interiör – golv, tak, väggar och möbler – ut att ha blivit nedsprejad, med ett stickande, cerise-lila pigment. Till och med luften tycks impregnerad av samma frätande färgton.

Tillsammans avtäcker dessa målningar ett dysfunktionellt politiskt landskap och korruptionens fasta grepp, både inom och utanför statsapparaten. Den monokroma färgen kan dels symbolisera giftet som genomsyrar den politiska debatten, dels fånga den uppgivenhet som breder ut sig i samhället.

Den nya samhällsklassens takvåningar

I det fortsatt instabila Albanien har en liten grupp människor plötsligt blivit mycket rika. Denna nya, förmögna samhällsklass – de nyrika – förändrar inte bara den sociala dynamiken i det albanska samhället, utan även den faktiska siluetten av landets huvudstad.

Som för att markera sin överlägsenhet blir det populärt bland dessa kretsar att bygga bostäder ovanpå redan existerande höghus. De tillagda våningsplanen utformas så att de markant skiljer ut sig från resten av byggnaden. Palatsliknande konstruktioner, täta rader av cypresser, pampiga glasfasader – eller till och med en nordeuropeisk sportstuga av lyxigare mått – är exempel på arkitektoniska utsvävningar bland dessa högt flygande paradis.

I serien ”Penthouse” skildrar Edi Hila denna urbana trend. Med endast himlen som fond avbildar han högresta kolosser som ser ut att stå helt isolerade från sin omgivning. Förankrade i verkligheten reser sig dessa surrealistiska fantasikonstruktioner som monument över en ny sorts människa – karaktäriserad av utsvävande levnadsvanor och sin egen luxuösa smak.

Såväl i verkligheten som i Hilas surrealistiska tolkningar manifesterar takvåningarna framgång och status. Samtidigt markerar de ett tydligt avstånd till gatulivets gytter och smuts. Att konstnären avlägsnat fönster och dörrar från de underliggande våningarna reducerar dessutom originalbyggnaderna till piedestaler för dessa kronjuveler av arkitektonisk extravagans.

Trots sin samtida tematik blir det i ”Penthouses” uppenbart hur Hilas målningar är djupt rotade i den italienska renässansens estetik. Ljusblå, rosa och gyllene toner möter mjukt betongens dämpade gråhet. Som betraktare förflyttas vi genom het luft och dammande gator, men stillheten och den poetiska färgskalan förankrar oss samtidigt i en konsthistorisk tradition som blickar århundraden bakåt.

Edi Hila fick möjlighet att resa till Florens 1973 – året innan han skulle komma att dömas till straffarbete. På plats i den italienska kulturstaden kunde han studera mästerverk av Masaccio, Paolo Uccello, Luca Signorelli, Fra Angelico och många andra. Det klassiska formspråket lever vidare i Hilas eget skapande och utgör en viktig resonansbotten, som förankrar hans verklighetsbaserade samhällsskildringar i en poetisk domän, bortom tid och rum.

Ett av de mest slående exemplen på Hilas beröringspunkter med denna stilriktning är ”Penthouse 4”. Verket för oss till 1300-talets Giotto di Bondone – ofta betraktad som renässansmåleriets anfader. Den borgliknande huskroppen, som avtecknar sig mot en kornblå himmel, kunde vara hämtad från en biblisk scen målad för en kyrka under för-renässansen.

Samtidigt antyder den historiserande fasaden en annan viktig referens: de albanska tornhusen, eller kullë. Särskilt i norra Albanien uppfördes mellan 1700- och 1900-talen ett slags tornliknande byggnader som fungerade både som bostäder och som skydd vid väpnade angrepp. Dessa byggnader var ofta smala och högresta, konstruerade som torn med tjocka stenväggar, där fönstren begränsades till de översta våningsplanen.

I en intervju berättar Edi Hila att han med serien ”Penthouse” ville belysa hur den nya samhällsklassens arkitektoniska smak speglar isolationistiska tendenser och hur dessa tendenser kan sägas ha en historisk förankring i regionen:

”Att bygga ovanpå befintliga hus, långt ifrån gatunivån, kan tolkas som ett uttryck för rädsla gentemot andra. På så sätt utgör trenden [med takvåningar för de rika] en modern variant av den defensiva arkitektur som vi känner igen från de albanska bergen. I fenomenet med takvåningar framträder även metaforer som på ett bredare sätt kan beskriva psykologin i regionen, där det alltid har funnits lokala och interna strider och konflikter. Dessa målningar kan peka mot spänningar relaterade till rasism, klasskonflikter och mycket mer.”

Boulevarden över Nationens Martyrer

År 2015 återvänder Edi Hila till byggnaderna längs Bulevardi Dëshmorët e Kombit (Boulevarden över Nationens Martyrer). I en serie om sex målningar utforskar han Tiranas paradgata och dess omgivande byggnadskomplex som en helhet – en plats präglad av totalitära ideologier, och en kuliss och arena för motstridiga frihetskamper.

Offentliga byggnader dominerar tre av målningarna. Fasaderna bär den fascistiska, strängt rationalistiska estetiken och designades av arkitekten Gherardo Bosio under den italienska ockupationen av Albanien (1939–1943). Såväl i verkligheten som i målningarna framstår byggnaderna som besynnerligt slutna och stumma – som om de vaktade på något dolt och obevekligt. Deras garderade närvaro i stadslandskapet förmedlar en känsla av att de härbärgerar en hotfull hemlighet.

I en av målningarna intar en fontän en central plats. Fontänen, som i dag är nedmonterad, placerades av den kommunistiska regimen på 1970-talet, mitt i det fascistiska moderniseringsprojektet. I en annan målning breder paradgatan ut sig, för att sedan smalna av i fjärran. På marken syns kvarlämnade föremål, som om människor hastigt lämnat platsen – kanske efter ett upplopp eller en våldsam konfrontation. Gatan kantas av höga träd, och ovanför de grönskande trädtopparna antyds något som kan vara en drönare eller en hovrande helikopter. Den illavarslande närvaron bidrar till den lågmält apokalyptiska atmosfär som präglar sviten i sin helhet.

Bulevardi Dëshmorët e Kombit har under alla år fungerat som en viktig mötesplats i Tirana. Under den kommunistiska diktaturen användes den vid parader och manifestationer, bland annat för att fira Dita e Çlirimit (Befrielsedagen) och minnas frigörelsen från Nazityskland 1944. En annan viktig högtid var den internationella arbetarrörelsens dag, första maj. Senare blev boulevarden även skådeplats för kommunistregimens fall, liksom för otaliga demonstrationer och protester i det abrupta systemskiftets turbulenta kölvatten.

I målningen ”Boulevard 6” (2015) avbildas den byggnad som i dag huserar premiärministerns kansli. Det var här som fyra demonstranter sköts till döds – den 21 januari 2011 – under en protest mot maktmissbruk, korruption och den utbredda fattigdomen och arbetslösheten i Albanien. Framför den avbildade byggnadens rationalistiska fasad framträder en monokrom svart rektangel. Om målningen vore ett offentligt dokument skulle svärtan framstå som censurerad information – ett stycke text som, på grund av sitt explosiva innehåll, måste undanhållas allmänhetens ögon. Placerad framför byggnadens fasad kan rektangeln även tolkas som en annonstavla för politiska slagord eller kommersiell marknadsföring. I stunden har dock alla röster tystnat – allt har blivit svart.

När det begav sig skulle Benito Mussolinis urbaniseringsprojekt inte bara påvisa landets band till italiensk kultur och ideologi, utan också bryta med det osmanska arvet och omforma det albanska folkets identitet. I målningen ”Boulevard 3” (2015) framträder en abstraherad version av den fientliga universitetsbyggnaden som färdigställdes 1942 – då känd som Casa del Fascio (Fascismens hus). I Edi Hilas tolkning har de nedre fönsterraderna avlägsnats, liksom byggnadens entréer. Genom detta konstnärliga grepp förstärks känslan av ointaglighet; fasaden framstår som en ogenomtränglig mur, medan torgytan nedanför effektivt kan övervakas från byggnadens översta våningar. Denna egendomliga struktur, med sitt latent våldsamma uttryck, markerar effektivt paradgatans slut.

Som titel väcker ”Boulevard of the Martyrs of the Nations” frågor om vem eller vilka som egentligen bör räknas till ”nationens martyrer”. När paradgatan fick sitt namn åsyftades de partisaner och motståndsmän som offrat sina liv i frigörelsekampen mot de fascistiska och nazistiska ockupationsmakterna, och som därmed banat väg för den socialistiska folkrepubliken Albanien. Men vilka fler skulle i dag kunna betraktas som den albanska nationens martyrer?

I målningarna tycks olika tidsepoker existera parallellt i ett slags vakuum. Regimer staplas ovanpå varandra och paradgatan framträder som en förtätad materialitet, där lager av historia och ideologi har packats samman så hårt att de bildat gemensamma sediment.

I förgrunden av ”Boulevard 3” förvandlas dock spåren efter den tidigare fontänkonstruktionen till uppbrutna ytor som blottar underjorden. I skarvarna anas ett bottenlöst djup – en bild av de avgrunder som slukat offer för olika regimers maktanspråk. Bråddjupets odefinierade mörker kan föra tankarna till politiska fångar som dukat under i fängelsehålor, migranter som drunknat i haven, och till flickor och kvinnor som tvingats in i prostitution. Är det i dessa avgrunder vi hittar svaret på frågan om vem som egentligen bör räknas till Nationens Martyrer?

En osäker omvärld

Permanent instabilitet var titeln på Albaniens första internationella samtidskonstutställning, som visades på Nationalgalleriet i Tirana 1998. Utställningens curator, Edi Muka, formulerade titeln för att beskriva den albanska övergångsperioden, men också den mer övergripande situationen på Balkan. Regionen präglades av ekonomisk instabilitet, krigstrauman och uppflammande nationalism, medan övriga Europa framstod som relativt välmående, med stabila demokratier.

I dag, nära tre decennier senare, känns titeln återigen högrelevant – men nu som en beskrivning av vår gemensamma globala verklighet. Krig, flyktingkriser, pandemier, klimatförändringar och ekologisk utarmning har skapat en värld märkt av osäkerhet och snabb förändring. Det oroliga omvärldsläget går även att skönja som en förskjutning i Edi Hilas konstnärskap. Sedan slutet av 2010-talet riktar han sin konstnärliga blick alltmer bortom Albanien, mot världen i stort.

Detta perspektivskifte kan även härledas till en vardaglig händelse i konstnärens privatliv: En dag köper Hila ett tält som kan monteras på taket av hans bil. Det är en praktisk lösning, tänkt för att han och hans fru Joana ska kunna färdas fritt, stanna vid de mest förtrollande landskapen och slå läger under stjärnorna. Snart börjar dock rapporteringarna om stridigheter i Mellanöstern och bilderna från flyktingkrisen 2015 att nästla sig in i semesterdrömmarna.

När Hila sedan reser till Aten för att förbereda sin stora presentation i documenta 14, bevittnar han hur flyktingar anländer i stora antal, och han möter deras verklighet på plats. Tältet får nu en ny och oroande innebörd. Det träder in i hans bildvärld som en symbol för en värld i kris – för liv som balanserar på gränsen och söker nya platser att slå rot på.

I målningen ”A Tent on the Roof of a Car” (2017) avtecknar sig det takmonterade tältet och de övre delarna av en bil mot ett kargt naturlandskap. Spår av civilisation framträder i bakgrunden som antydningar till förtätad bebyggelse. I verket ”Newcomers” (2017) leds blicken ut över vattnet längs en lång pir. I fonden anas siluetten av ett tältläger, helt i vitt – som en ljus hägring mot det gråbruna vattnet och himlen.

Det nomadiska tältet kan tolkas som ett uttryck för ett symbiotiskt förhållande till naturen – ett hem som andas med landskapet. Samtidigt är tältet en arkitektur för nöd och överlevnad, en sista utväg när stabiliteten krackelerar och inget annat återstår. I serien ”A Tent on the Roof of a Car” möter drömmen om frihet osäkerhetens verklighet. Målningarna kan ses som förebud om vår gemensamma framtid. En framtid som i takt med klimatförändringarna kommer att avkräva oss stor anpassningsförmåga och sannolikt erfara större flyktingströmmar än dem vi ser i dag.

Det lågmält apokalyptiska anslaget återkommer även i senare måleriserier. Under pandemiåret 2021 utforskar Edi Hila den kraftigt reglerade rörelsefriheten och upplevelsen av påtvingad isolering. I ”Exit” (2021) avbildar han en nästintill öde flygplats. Några skuggliknande gestalter anas inom det labyrintartade stängsel som under andra omständigheter skulle ha organiserat stora flöden av människor. Även i ”Closed road” (2021) domineras bilden av barriärer. En vitputsad byggnad reser sig som en monolit i det öde landskapet. Bakom uppställda stängsel framträder dess slutna fasad som ännu en ogenomtränglig gräns – en klinisk barriär.

Edi Hila förbereder vid den här tiden ett flertal utställningar. På grund av smittspridningen tvingas han hålla sig till hemmet och arkitektoniska modeller av olika utställningsrum blir ett viktigt i stöd i arbetet. Med tiden, och som ett resultat av isoleringens monotoni, slutar dock modellen att fungera som en rumslig referens och blir istället det centrala motivet i en serie målningar. I From Above (2021) framskymtar modellen under ett runt glasbord, vars vassa metallarmatur spetsar den mot marken. I Reflections on the Exhibition (2021) står den framför en fåtölj – där konstnären nyligen har suttit och betraktat sitt arbete under process. Rummets stillhet förtätas av tankar och reflektioner men genomsyras också av en påtaglig känsla av ensamhet.

I båda målningarna kan en bristande inspiration anas som gradvis övergår i fascination över hur ljusets skiftningar och nyanser framträder i den isolerade vardagens stilla monotoni. Till skillnad från tidigare serier, som fångat ögonblicksbilder av gatuliv eller globala fenomen såsom migration och flyktingkriser, rör vi oss i en introspektiv process – inuti konstnärens tankevärld.

Tillbaka till det egna jaget

När curatorn Corinne Diserens och jag möter Edi Hila under senhösten 2024 har konstnären hunnit fylla 80 år, men framstår som påfallande livfull och inspirerad. En betydande förändring har ägt rum i hans liv, en förändring som både har förnyat hans livsglädje och inspirerat ett nytt kapitel i hans konstnärskap. Tillsammans med hustrun Joanna har han köpt sitt livs första hus, beläget i en liten bergsby nära Pogradec.

Byn är en del av ett gammalt gruvsamhälle, och de majestätiska bergen, med sina håligheter, har hos Hila väckt en nyfikenhet att vända blicken både inåt och nedåt. Inåt, mot själens rum och det undermedvetnas outforskade landskap; nedåt, mot det som döljer sig under markytan och långt ned i jorden.

Gruvhålet vittnar om en skoningslös exploatering av naturen och fungerar samtidigt som en kraftfull metafor för ett systematiskt utarmande av personligheten. Precis som berget gröptes ur för att bygga det moderna albanska samhället, tömdes Edi Hila – som så många andra – på sin kreativitet och sitt kritiska tänkande. Han tvingades, utan samtycke, att tjäna en auktoritär regim och dess idéer – ett system som krävde total underkastelse och berövade individen hennes fria vilja.

Född 1944, bara ett år före den socialistiska republikens bildande, har Hila levt ett liv präglat av Albaniens politiska extremer. Han spenderade nära ett halvt sekel i Europas mest isolerade land, i en stalinistisk diktatur där tusentals ”klassfiender” avrättades och individens rörelse- och yttrandefrihet var kraftigt kringskuren. Under de följande tre decennierna genomlevde han den turbulenta och bitvis våldsamma övergången till ett kapitalistiskt system – en tid som slog upp dörrar mot efterlängtade friheter, men också blottlade konsumtionssamhällets många skuggsidor.

Bortom de politiska stormar som på djupet format hans konst och liv, finns samtidigt något ursprungligt och kompromisslöst hos människan Edi Hila. En kännande varelse av kött och blod, formad av sin historia, men inte helt definierad av den – en person som bara delvis hade kunnat bli någon annan om de historiska omständigheterna varit annorlunda.

Genom Hilas ateljéfönster kan vi se den trädbevuxna bergssluttningen som också återkommer i hans skisser för framtida målningar. I skrivande stund är denna nya serie målningar ännu inte färdigställd – endast några enstaka verk har tagit form. I de fotobaserade skisserna går det dock att ana en riktning. Vi ser hur bergsväggar öppnar sig mot djupa avgrunder, hur uppbruten mark flyter i stora block likt tektoniska plattor, över en himmel som på något sätt hamnat under marken i stället för ovanför den. Vi ser också trappor så branta att kroppen reagerar med svindel, och jag ser att det är samma trappa som leder ned från Edis och Joanas paradis bland bergen.

I målningen Planting of the Trees (1971) lyckades Edi Hila på ett lustfullt och inbjudande sätt gestalta en kommunistisk idyll – genomsyrad av livsglädje och inbäddad i ett pastoralt arkaiskt landskap. Denna idyll kom aldrig att förverkligas i Albanien och, ironiskt nog, ledde just denna målning till att Hila dömdes till en långvarig omskolningsprocess och förbjöds att verka som konstnär.

När regimens grepp äntligen lossade och Hila för första gången fick uppleva konstnärlig frihet, valde han att skildra övergångstidens förvirring och brutalitet, brustna drömmar och konsumtionssamhällets tomhet. Hans rika och djuplodande produktion reser sig i dag som ett mångfasetterat monument över en tid präglad av umbäranden, rädsla och våld – men också av entusiasm, nyfikenhet och kreativitet.

Utan Edi Hilas livsverk hade den albanska övergångsperiodens unika estetik – dess stämningar, dofter, färger och arkitektoniska avtryck – riskerat att gå förlorad för alltid. Hans konstnärskap har i hög grad blivit en berättelse om livet i skarven mellan världsbilder och politiska system. Men kanske är tiden nu mogen för Hila att vända blicken inåt.

Likt vandraren i David Caspar Friedrichs romantiska mästerverk ”Der Wanderer über dem Nebelmeer” (1818) ser jag Hila stå på verandan till sitt vitputsade hus. Han blickar ut över de majestätiska bergens höga branter och den stora Ohridsjön – en av Europas djupaste och äldsta sjöar, med ett unikt ekosystem. Ett liv fyllt till brädden av mänskliga erfarenheter kan bli mer mottagligt för det som ligger bortom det mänskliga, mer öppet för eftertanke och introspektion. Jag lämnar Edi Hila i det sublima bergslandskapet och önskar honom lycka till på resan – mot jagets och jordens inre.

Text: Joa Ljungberg