Edi Hila

År 1991 faller en av världens mest slutna och repressiva regimer – Albaniens kommunistdiktatur. I över 40 år har landets befolkning hållits isolerad från omvärlden. Att inneha pass var förbjudet och flyktförsök straffades med döden. När diktaturen slutligen kollapsade – den sista i Europa – lämnades människor att orientera sig i en ny och osäker verklighet.

Fri från den socialistiska realismens propagandistiska tvångströja börjar Edi Hila skildra samhället på egna villkor. Han utvecklar en målerisk stil som han kallar ”paradoxal realism” och som fångar övergången mellan två världsordningar – dess atmosfärer, färger och arkitektoniska avtryck.

”Edi Hilas målningar från den här tiden berättar om entusiasm, slagfärdighet och stora drömmar – men också om den förvirring som uppstod, om laglöshetens och korruptionens avtryck i städer och naturlandskap”, säger utställningens curator Joa Ljungberg. ”Som betraktare förs vi genom het luft och dammande gator, men stillheten och den poetiska färgskalan förankrar oss samtidigt i en konsthistorisk tradition som blickar århundraden bakåt. Hilas verk är djupt rotade i den italienska renässansens estetik”, fortsätter Joa Ljungberg.

I flera av Hilas målningar blockeras betraktarens blick från att tränga djupare in i bildrummet, hindras från att nå horisontens löfte och ovisshet. Framför oss reser sig offentliga byggnader som slutna och gåtfulla monument, vaktande på minnen av olika regimers utopiska utfästelser och maktfullkomlighet. I ett av konstverken bryter ett fartyg linjen mellan hav och himmel. Fullastat med migranter tornar det upp sig mot bildytan – bärande på drömmar om ett bättre liv.

I takt med att omvärlden upplevs alltmer instabil och osäker börjar Hila rikta sin blick bortom Albanien. Tältet blir en del av hans bildvärld, som ett uttryck för frihetslängtan och ett symbiotiskt förhållande till naturen – ett hem som andas med landskapet. Samtidigt är tältet en arkitektur för nöd och överlevnad, en sista utväg när stabiliteten krackelerar och inget annat återstår. En uppbruten horisontlinje kan framstå som kristallformationer och isblock eller som ett tältläger i fjärran – kanske en bild av en oviss framtid, eller av längtan bort och vidare.

Edi Hila föddes 1944 i Shkodra och bor idag i Tirana. Hans konstnärskap nådde en bredare internationell publik i samband med Albaniens första paviljong på Venedigbiennalen 1997. Sedan dess har han uppmärksammats genom betydande separatutställningar i Wien, Milano, Florens, Warszawa, Paris och i hemstaden Tirana. Med en storslagen presentation på Documenta 14, både i Aten och Kassel, befäste han sin position som en central röst i den internationella samtidskonsten.

Utställningen är initierad och curerad av Joa Ljungberg, Moderna Museet Malmö och Corinne Diserens, Hamburger Kunsthalle. Den har producerats i samarbete mellan institutionerna och åtföljs av en flerspråkig publikation. Boken presenterar djupgående texter och intervjuer, tillsammans med ett rikt urval av skisser, målningar och teckningar som spänner över ett halvt sekel av Edi Hilas konstnärskap.

Utställningen visas på Plan 2