Fördjupning Mannen med det blå ansiktet

Varför målade han sitt ansikte blått? Den danske modernisten Harald Giersing riktar blicken rakt mot oss, samtidigt som han ser ut att iaktta sig själv i spegeln. Hans turkosblå och lite trotsiga uppsyn framträder som en mask mot den uppskjutande halsen, som målats i en kontrasterande färgton. Är det avundsjuka som blånat Giersings anlete? Eller simpel trötthet och frustration? Målningen utfördes någon gång under 1926, och redan i januari 1927 avled Giersing i lunginflammation, endast 46 år gammal. Kanske säger den blågröna huden rentav något om hans försämrade hälsotillstånd och om den kalla temperaturen i hans ateljé.

Harald Giersings självporträtt har inspirerat till namnet på Moderna Museet Malmös nya samlingspresentation. Oavsett hur konstnärens ansikte tolkas av betraktaren visar målningen på ett tidstypiskt användande av färgens inneboende egenskaper för att synliggöra eller förstärka en känslomässig dimension av tillvaron. Under 1900-talets första decennier blir färgen i allt högre grad uttrycksbärande. Allt oftare manifesterar den närvaron av något som ögat inte kan uppfatta som del av en yttre verklighet, men som är avgörande för den inre upplevelsen.

Mannen med det blå ansiktet omfattar ett sjuttiotal verk från tiden mellan 1900 och 1939 och speglar en dynamisk förnyelse inom konsten och i synnerhet inom måleriet. Samtliga konstnärer i utställningen deltog i ett nyfiket utforskande av färgens – samt även linjeföringens och kompositionens – möjligheter att uttrycka såväl karaktärsdrag och känslotillstånd, som andliga och musikaliska kvaliteter. Det naturalistiskt avbildande måleriet upplevdes inte längre som tillräckligt intressant. Istället lockade utsikten att konstnärligt kunna närma sig själslivets mer svårfångade dimensioner och förmedla en mer personlig upplevelse av verkligheten. Värt att notera är också att konstens roll vid tiden genomgick en radikal omförhandling. Medan tidigare generationer på olika sätt framhållit konstens utbildande och identitetsskapande funktioner, tillskrevs den i 1900-talets modernistiska kretsar för första gången ett uttalat egenvärde – l’art pour l’art.

De traditionstyngda konstinstitutionerna i Europa kunde inte eller ville inte hörsamma denna förändringsivrande generation konstnärer. Många aspirerande målare och skulptörer avbröt därför sina akademistudier för att istället söka inspiration på annat håll. Allra mest lockade Paris, som formligen sjöd av kreativitet och experimentlusta. Även städer som Berlin, Florens, Dresden och München blev viktiga samlingsplatser och kulturcentrum. Flera av de nordiska konstnärerna lät sig inspireras av fauvismens förgrundsgestalt Henri Matisse, som under ett antal år drev en alternativ akademi i den franska huvudstaden. Hos honom vidareutbildade sig bland andra Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén som skulle bli två av den expressionistiska konstens mest ivriga förespråkare hemma i Stockholm. Samtida med dem var Tora Vega Holmström, som genom sin huvudsakliga bas i Skåne agerade inom andra men likasinnade konstnärliga nätverk. Även Holmström tog intryck av Paris konstskatter och akademier, men för hennes del fick färgstudierna på Adolf Hölzels målarskola i Dachau en mer avgörande betydelse.

För att stärka utställningen och i någon mån motverka den könsmässiga snedvridning som fortfarande präglar konstmuseers samlingar från denna tidsperiod, har vi valt att komplettera denna samlingspresentation med några värdefulla inlån från Sundsvall respektive Malmö konstmuseum. I sin helhet rör sig urvalet i en expressionistisk riktning och speglar en målerisk rörelse som till stor del inspirerades av den föregående generationens konstnärer: Paul Cézanne, Vincent van Gogh och Paul Gauguin. Denna rörelse växte delvis fram ur behovet av en ny konst för en ny tid. Industrialismen hade medfört stora samhällsomvandlingar och den ökande urbaniseringen innebar ett högre tempo och nya flöden av visuella stimuli. Som ett svar på denna genomgripande förändring ville många av de modernistiskt sinnade konstnärerna finna ett mer sammansatt formspråk, som de hoppades lättare skulle kunna nå fram till den jäktade stadsmänniskan. Samtidigt var det också många som upplevde en drivkraft att återvända till något mer ursprungligt och naturnära, till något de i positiv bemärkelse uppfattade som ”primitivt” och äkta. Denna strävan förenades inte sällan med en fascination för andra kulturer och konstuttryck. Konstföremål och kulturella artefakter från Afrika och Oceanien inspirerade europeiska konstnärer med färgprakt, mönsterrikedom och stilisering. Den utomeuropeiska konsten hade i stor utsträckning gjorts tillgänglig genom koloniala maktövertaganden. I modernistiska kretsar kom den nu att fungerade som en projektionsyta för ett drömmande bortom det västerländska samhällets normer, krav och ideal.

I ett mångfasetterat sökande efter ny och uttrycksfull konst för den moderna tiden fortsatte kvinnan att fascinera som både moder och fresterska, men väckte nu också intresse som yrkesarbetande och som politiskt subjekt, i och med kampen för och emot kvinnans rösträtt. Tongivande tänkare som Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud gav näring åt diskussioner om moral och könsroller, och bidrog till ett fördjupat och mer övergripande intresse för människan, kreativiteten och det sexuellt laddade.

Som vi ser i Mannen med det blå ansiktet rymmer den tidiga modernismens måleriska frigörelse även en andlig och musikalisk dimension. Längst in i utställningen uppstår en klangverkan mellan lyriska kolorister som Karin Parrow, Inge Schiöler och Åke Göransson å ena sidan, och förgrundsgestalten för den tyska expressionistiska grupperingen Der Blaue Reiter– Vasilij Kandinskij – å den andra. Färgen tillskrivs hos dessa konstnärer ett tydligt egenvärde medan formen ges en mer underordnad roll. I denna mer spirituella och musikaliska del av utställningen gestaltas flera mytologiska och bibliska motiv, som snarare än att illustrera legender eller religiösa trossatser tycks utforska existentiella erfarenheter och en friare form av andlighet. Här framträder även en tydlig orientering mot ökad abstraktion, även om Mannen med det blå ansiktet förblir stadigt förankrad i den föreställande världen.

Text av curator Joa Ljungberg

Ordförklaring:

Fauvismen var en fransk expressionistisk strömning inom måleriet under tidigt 1900-tal, karakteriserad av en frigörelse av färg och form. Begreppet fauvism kom sig av att konstkritikern Louis Vauxcelles använde ordet fauves (vilddjur) när han skulle beskriva målningar av Henri Matisse och gruppen kring honom på utställningen Salon d’Automne i Paris 1905.

Der Blaue Reiter bildades 1911 i München som en lös sammanslutning av målare med Vasilij Kandinskij och Franz Marc i spetsen. Konstnärerna delade ett intresse för abstrakta former och prismatiska färger, som de ansåg äga andliga värden med förmåga att motverka materialismen i deras samtid. Namnet Blaue Reiter (”blå ryttare”) refererar till ett nyckelmotiv hos Kandinskij: hästen och ryttaren, som för honom blev en symbol för att nå bortom realistisk representation. Även i Marcs arbeten var hästen och andra djur framträdande, som symboler för pånyttfödelse.