John Skoog, Installationsvy med "Svalebo" i VÄRN, 2026 Foto: Peo Olsson/Moderna Museet
Hur bygger man trygghet när världen skälver?
Karl-Göran Persson (1894–1975)levde i övertygelsen att kriget närmade sig. Han byggde om sitt hem till ett skyddsvärn – för sig själv, för byn och för kungen. Från början var det ett enkelt boningshus. Kvar på en åker utanför Hörby står en armerad fästning.
Arbetet inleddes redan på 1930-talet men tog verklig fart när beredskapsbroschyren Om kriget kommer för första gången delades ut till svenska hushåll 1943. Bygget fortskred sedan under kalla krigets spänningar och fram till Perssons bortgång 1975.
Karl-Göran Persson samlade in skrot och metall från gårdarna i trakten – ofta redskap och föremål som tagits ur bruk i övergången till ett mer maskindrivet jordbruk. Materialet släpade han hem på cykel och göt in som armering i betongen.
Gradvis kapslades huset in i ett gråvitt murverk, där föråldrade jordbruksredskap, cykeldelar och mjölkkannor fortfarande skymtar – likt fossiler från ett tidigare samhälle.
Svalebo
I utställningen ”VÄRN” på Moderna Museet Malmö möter vi Karl-Göran Perssons livsverk i form av en sluten, brutalistisk skulptur. Elva meter lång och fem meter hög fyller den Turbinhallen. Tyst och tung står den där – bärare av inkapslad rädsla för ett krig som aldrig kom.
Skulpturen heter ”Svalebo” – en titel som låter det solida och tunga möta en oväntad lätthet. Svalor bygger sina bon nära människor, där rovdjur håller sig borta. Arbetet är mödosamt: små lerklumpar hämtas från diken, pölar och åkrar, flygs tillbaka till boplatsen, blandas med saliv och fästs sedan, en i taget, till ett naturligt murverk. Här uppstår en parallell till hur Karl-Göran Persson samlade in och släpade hem material – hur han bit för bit byggde sitt fort.
”Svalebo” har skapats gemensamt av John Skoog och hans konstnärskollegor Laslo Chenchanna, Julian Ernst, Gabriel Karlsson, Erlend Rødsten, Søren Schwarzberg och Ernst Skoog. Det började som en kuliss till spelfilmen ”VÄRN”, men utvecklades till ett kollektivt konstnärligt utforskande. Perssons säregna byggtekniker väckte fascination. De inkapslade föremålen bär spår av modernitetens omvandlingar; av förändrade relationer mellan människor, andra djur och landskap. Här har rädsla – individens liksom kollektivets – gjutits i betong, och ensamheten hos någon som levde i marginalen har hårdnat i murverket.
Barnens blick
I dialog med skulpturen visas filmverket ”Eklipsis”. Karl-Göran Persson själv är nästan frånvarande; i stället följer vi barnen i hans närhet och deras blick på honom och på arbetet med skyddsvärnet. Det skånska åkerlandskapet breder ut sig. Vi befinner oss i en tid som inte längre är – men känner igen hur barn, då som nu, iakttar de vuxnas värld, hur världen söker sig in i deras lekar.
Vi cyklar till huset. Stannar en bit bort. Han tycker om när vi är där. Han bygger och bygger. Det blir som ett svalebo. Nästan. (ur filmen Eklipsis)
Karl-Göran Persson är en del av samhällsgemenskapen och samtidigt någon som lever vid dess kant. Hans fruktan för kriget och hans envisa omsorg bärs av en rationalitet som också rymmer något skörare, mer otämjt. För många framstod hans tilltag som överdrivna, irrationella. Men vad är ett rimligt svar på hotet om krig? Och vad är krig, om inte medmänsklighetens och förnuftets sammanbrott?
I filmen skymtar illustrationer ur 1943 års beredskapsbroschyr: skyddsrum, skyddande positioner, information om larmljud och deras betydelse. En radio hålls i handen, en gasmask träs på. Karl-Göran Persson läste sitt exemplar noggrant, och Söderto fästning blev hans svar.
Barnen följer uppmärksamt Perssons arbete. Skyddsvärnet letar sig in i deras kojbyggen; oron för kriget förvandlas till lek – på fullaste allvar. De engagerar sig, har sönder föremål för att bidra med material. Till skillnad från de vuxna förstår de vad han vill: att skydda, att hjälpa.
Sent på jorden
Skymningsljuset återkommer genom John Skoogs konstnärskap, och han återvänder ofta till trakterna där han växte upp – till det skånska jordbrukslandskapet.
Mörkret som drar in över åkrarna är förebådande – en fara, en omvälvande förändring – anad men ännu ogripbar. I skymningsljuset öppnar sig andra gränstillstånd — mellan rationalitet och något mer oregerligt, mellan lek och allvar.
Vid ett tillfälle i filmen blir mörkret särskilt påtagligt. En barnröst berättar hur alla i byn samlas vid kyrkan för att betrakta en solförmörkelse – en eklips. Karl-Göran Persson tolkar avsaknaden av ljus som krigets ankomst.
Fåglarna blev tysta. Nån skriker: ”Kriget kommer!” Det är Karl. Han springer mot oss, ramlar fram i mörkret. Alla tittar på honom. (ur filmen Eklipsis)
Inspirerade av Karl-Göran Persson bygger barnen i filmen sitt eget fort av pinnar, plankor och tjocka grenar. Under arbetet talar de till varandra med tysta bokstäver, som för att inte väcka fiendens uppmärksamhet. Sedan ställer de upp sig framför sitt värn. Allvarsamt riktar de blicken mot oss – som om de konfronterade vuxenvärldens oförmåga att skapa förutsättningar för en trygg och rimlig framtid.
Det brinnande hoppet
I arbetet med ”VÄRN” har Carl Fredrik Hills konstnärskap, och särskilt hans grottmotiv, fungerat som en ledstjärna. Hill förknippas med såväl utpräglad känslighet som kreativ radikalitet – en kamp både med och för världen.
Grottan var ett motiv som Hill återkom till. I utställningen ger det upphov till betydelsebärande och samtidigt förvillande glidningar mellan fästning, koja, grotta – och skulptur. Här dröjer också en lågmäld men okuvlig hoppfullhet – som en plötslig ljusglimt på himlen, en utblick över landskapet, eller ett fruktträd instängt i en grotta och ändå i blom.
Det mångåriga konstprojektet ”VÄRN” vilar på en stillsam tilltro – synlig i dess återkommande insisterande på samarbete och gemenskap. Hur skapas sammanhållning i en bygd eller i ett större samhälle? Hur visar vi omsorg, öppnar upp för tillhörighet och förankrar oss i det landskap som omger oss? Hur kan vi vara olika, men ändå tillsammans? Det är frågor som upptar John Skoog som filmskapare, konstnär och människa – och som präglar arbetet i Karl-Göran Perssons fotspår.
