Lena Sjöstrand Foto: Torsten Sjöberg
Essä av Lena Sjöstrand
Symboler och samband, myter och berättelser
Skapelse och fall
Ett av verken i utställningen är från 1991 och har titeln ”Sperm piece” (Spermieverk). Verket ingår i Moderna Museets samling. I sin helhet består det av 700 handblåsta spermieliknande glasdelar gjorda vid Lindshammars glasbruk. De är placerade på golvet i en gemensam riktning, en gnistrande ström som rinner ut i rummet. I utställningen skapar verket en förbindelse med en tidigare fas i Smiths konstnärskap, när hon arbetade mycket med kroppsvätskor och inre organ. Hon berättar hur hon som en ung fick en anatomibok i present av en pojkvän och fascinerades över att – inspirerad av boken – kunna skildra det inre i kroppen. I takt med att hon blivit äldre har hon mer och mer vänt blicken utåt, mot den värld som omger oss.
”Sperm piece” har sin bakgrund i utbrottet av hiv och aids på 1980-talet i New York där Smith, då i 30-årsåldern, var bosatt. Horisonten för verket är skräcken när viruset var nytt och själva kroppen och kroppsvätskorna utgjorde ett hot. Döden blev en påtaglig realitet och drabbade inte minst unga människor. Smith säger att hon tänker att hela världens historia finns i våra kroppar. Det blir synligt i detta verk. Kroppsvätskorna bär på såväl liv som död. Verket rymmer både skönhet och hot.
I utställningen möter ”Sperm piece” verket ”Bosom” (bröst, sköte). Här har Smith utgått från sina egna bröst och vi kan se hur samma form hos Smith återkommer i andra verk – som öga, med titeln ”Europa”, som månen eller som jordklotet. Mötet mellan de två verken ”Sperm piece” och ”Bosom” blir en kärlekshistoria, en skapelseberättelse, i vilken både åtrå och fara ryms.
– Så märkligt egentligen, säger Smith i en intervju, att vi tänker så mycket på vad som händer efter döden och så lite på vad som händer innan vi blir till.
Ett tredje verk i rummet är ”Fallen”. En hopkrupen människa i fosterställning. Samtidigt en vuxen man med skägg. Kombinationen av de tre verken gör att jag också tycker mig se en berättelse om ondskans inträde i världen – fallet. Så fort vi föds in i världen är vi indragna i spänningen mellan ont och gott. I ”Fallen” kan vi se människan digna under denna börda. Vi är förbundna genom hoppet, men också genom tårar och blod. Kanske kan vi också ana Kristi drag i gestalten. Så sedd ger verket en bild av hur Jesus går in i mänsklig brustenhet och delar lidande och utsatthet med människan.
Reflexion om metoden
Går det verkligen att göra så som jag gör när jag prövar att upptäcka dimensioner av tro och teologi i Smiths verk? Vad skulle hon själv ha sagt? Vad är hennes egen relation till tron?
Smith beskriver båda sina föräldrar som andliga personer, ”attuned to a spiritual world”.
Hennes mamma var skådespelare, uppväxt i den episkopala kyrkan. Mamman konverterade senare och blev katolik. Hon hade ett starkt andligt intresse och inspirerades även av österländskt tänkande, hinduism och buddism. Pappan var arkitekt och konstnär, också han med intresse för andliga traditioner.
Kiki Smith har en relation till en religiös bildvärld, till myter och symboler. Hon besitter kunskap om och har erfarenhet av kyrkans berättelser och är präglad av dem. Samtidigt som hon säger att hon inte vill att hon eller hennes verk ska uppfattas som ambassadörer för en speciell tro.
Hennes ärende är att utforska världen omkring henne och påminna om samhörigheten, väcka förundran och vördnad. Hon vill få oss att ta ansvar för djurens och växternas liv. Hon tecknar det som finns omkring oss, också för att rädda det. Med religiösa termer skulle det kunna beskrivas som bön.
Vi står på helig mark när vi följer med in i Kiki Smiths världar. Hon betonar intuitionen som kunskapsväg, både för konstnären och för den som tar del av verken. I den intuitiva tillgången till verken kan vi se dimensioner av tro. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att verken inte är några rebusar. Snarare är de skattkistor där vi kan finna material för vår fantasi och för vår livstolkning.
Ett grunddrag i hennes arbete är vördnaden för livet och det levande. Det är också ett grunddrag i religion och tro. Sagor och myter är förbindelselänkar mellan människor, djur och natur.
Fråga djuren, de kan undervisa dig
Ett av utställningens teman är förvandling, transformation. De blir tydligt i de stora vävar (300 x 200 cm) som utgör bas i utställningen. Kiki Smith önskade att vävarna skulle visas tillsammans med förlagor i papper i nästan full storlek. Därmed får vi ta del av processen, se motivets framväxt och förändring i olika material. I många av verken korsas djurens och människornas domäner. De visar hur nära förbundna vi är med djur och natur. Gränserna är inte alltid tydliga. Också de kan vara föremål för förvandling och förhandling.
Denna transformation blir tydlig i tre mindre foton där Smith förvandlar sig själv till sköldpadda, fladdermus och fjäril. I förvandlingen finns lekfullhet, humor och hopp.
Vad kan vi lära av djuren? I Jobs bok 12:7, i Gamla testamentet läser vi: ”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar.”
I väven ”Guide” ser vi två stora örnar. Det är inte vilka örnar som helst. Vi känner igen dem som USA:s nationalfågel, den vithövdade havsörnen. Mot bakgrund av världsläget uppfattar vi kanske örnen som mer tvetydig i dag. Kan den guida oss? Vi kan också ställa oss frågan, med vilken rätt vi gör djur till symboler för mänskliga ideologier.
I väven ”Parlamentet” möter vi andra fåglar, nämligen ugglor. Kanske är det nattugglor?
Smith har i alla fall ett speciellt intresse för nattens djur! Nattugglan och fladdermusen som kan orientera i mörker återkommer i verken. Här finns ett existentiellt perspektiv – hur kan vi människor orientera i mörka tider? Vi frågar djuren. Kan de hjälpa oss?
I ”Parlamentet” finns också bina med. Bi-dansen är en aktivitet som upptäckts- eller foderbin använder för att ge anvisningar till resten av svärmen om vart de ska flyga för att samla nektar. Genom cirkulära rörelser kan bina kommunicera inte bara riktningen för platsen utan också avståndet och till och med mängden mat som är tillgänglig. I väven bildar bina cirklar och spiraler. Med fantasins hjälp blir de våra inspiratörer när det gäller samverkan för helhetens bästa.
Skönhet
År 1976 besökte Kiki Smith staden Angers som är belägen cirka 30 mil sydväst om Paris i Frankrike. Där såg hon den så kallade apokalypstapeten från 1300-talet. Smith blev starkt berörd, kanske mer än av något annat konstverk. Hennes vävar är inspirerade av denna upplevelse när det gäller materialitet och storlek. Vävarnas historia innefattar skapande och även bevarande av erfarenheter och tro genom tiderna. Att bevara och skapa – det blev ett imperativ för Smith.
Apokalypstapeten i Angers skildrar motiv från Uppenbarelseboken i Nya testamentet. Så konkret avbildar inte Kiki Smith bibliska motiv. Ändå finns det en anknytning och en förbindande klang – inte minst med de sista kapitlen i Uppenbarelseboken om alltings återställelse och helande. Där samexistensen i den nya skapelsen beskrivs.
En andlig värld framträder fysiskt
Kiki Smith fascineras av hur tro kan manifesteras i konst. Hur en andlig, icke-materiell värld genom konstens uttryck kan framträda fysiskt. Här finns en förbindelse med det som i teologins värld benämns inkarnationen. Ordet blir kött, Gud blir människa. Materialiteten kan vara bärare av det heliga. Gud väljer att ta kropp för att träda in i världen och fäster sin närvaro vid barnet som föds i julnatten och vid brödet som bryts i mässan. Materia är inte andens motsats utan kan vara en port mot det osynliga.
Före renässansen då människan blir alltings mått finns en stark förbindelse mellan tro och bild. Detta intresserar Kiki Smith. Hon strävar efter att gestalta en konst som utgör en egen verklighet. En konst som inte enbart är representant eller tecken för något annat. Hon vill genom konsten skapa verklighet. Hon attraheras av ikoner och religiös konst som har en inneboende mening.
Bladguld och silver återkommer i hennes verk och det kan få oss att associera till ikoner. Liksom i ikonen finns i Smiths verk gestalter, människor och djur, vars blick drar in betraktaren i verket. Den som ser blir sedd. Scenerna i bilden kan också vara ordnade utifrån dess betydelse i bilden snarare än enligt centralperspektivets principer. Även detta bär på en likhet med ikonen.
Bilderna av samexistensen mellan djur och människa inte bara skildrar verklighet, utan påverkar den också. Att gestalta, att handla, är att ha med världen att göra. Att ta en risk. Att bli del av en förvandling. De religiösa bilderna är ofta bärare av en berättelse samtidigt som de fyller en praktisk funktion i bön och ritual.
I många av vävarna finns en bård eller en slags ram. Motivet går inte ända ut till vävens kant. Smith vill inte att vävarna ska vara alltför sårbara utan de ska famnas av en form. Den formen hjälper oss att se att bilden är skapad och skapande verklighet. De är inte direkta avbildningar.
Ett av verken i utställningen har titeln ”Blanket” (filt). Vävarna är lite som filtar, en buffert mot världen. De skyddar våra kroppar och själar, tröstar och värmer och gör våra hem ombonade. ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, jag ska skänka er vila”, säger Jesus.
Månen en pärla i skyn
Månen är ett motiv som återkommer i flera av verken. Kiki Smith berättar hur hon redan som barn fascinerades av månen. Hon tittade ut mot natthimlen och kände sig närmare månen än solen med dess starka sken. Liksom månen kan människan återspegla ljus. I väven ”Sky” avbildas en kvinna i halvmånens form. Det är rörelse i bilden. Kvinnan omsluts av himlen som en blå mantel. Stjärnor och fåglar omger henne. Sex duvor flyger genom väven. Är det fredsduvor eller den Heliga Anden?
I trons värld finns en förbindelse mellan Månen och Maria. Månen är som en pärla i skyn, ett reflekterande ljus. Om Gud är solen är vi reflektioner av solen, liksom månen är. Maria än mer, som den som föder Världens ljus.
Vi är kallade att vara ljus i mörkret. Människor i alla tider har vänt sig till månen i glädje och sorg med längtan och som en bön. Liksom människan också vänder sig till Maria.
I en hymn från 1000-talet beskrivs Maria så här:
Hon var den sanna gryningen
nu har hon nått sin fulla höjd
hon lånar ljus av nådens sol
som månen i sin silverprakt.
Petrus Damiani, i översättning av Anders Piltz
Universum, en kärleksöverenskommelse
I väven ”The Spinners” återspeglas samspelet och samhörigheten, skörheten och styrkan. Smiths väv väver samman den skadade väven. Återställer den. Påminner oss om det vackra sammanhang vi är del av. I Psaltaren 8 ställs frågan: Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom.
Var är människan i väven? Som betraktare blir vi människorna i bilden. Vi är indragna i relation med möjlighet att vara med och laga väven.
Flickan och vargen
Motiv med en varg och med en varg och en flicka eller ung kvinna möter oss i flera av Smiths verk. Både flickan och vargen är karaktärer i sagan om Rödluvan och Vargen. I en skulptur har Smith förvandlat sagan och låtit flickan och vargen leva i harmoni. Flickan rider på vargen, hämtar kraft från honom. Vargen går på två ben och har lärt sig av flickan. Vargen representerar ofta det vilda och farliga, den otämjda sexualiteten. Här har flickan införlivat det vilda med sig.
Kiki Smith såg en bild av Paris skyddshelgon Saint Genevieve och fascinerades. Genevieve brukar avbildas med ett lamm. Hon en herdeflicka, Kristus som lammet. Smith avbildade istället henne med en varg.
Relationen mellan människorna och de vilda djuren skildras i olika bibliska texter. Som hos profeten Jesaja kapitel 11:
”Då ska vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. (hos Smith är det kanske en liten flicka)
Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg ska ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren ska uppfylla landet.”
Jesajas ord är en vision av framtiden. I Markusevangeliet är det Kristus som lever bland de vilda djuren: ”Anden drev honom (Jesus) ut i öknen och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren och änglarna betjänade honom.”
I väven ”Katedralen” är vargen med. Vargens blick betraktar betraktaren liksom personerna i en ikon. I skissen gråter vargen blodstårar, inte i väven. Varför? Vi står i en naturens katedral: vattnet, trädet, vargen, himlen. Vi bjuds in av vargens blick. Allt strävar uppåt i bilden.
Livets träd
I ett verk utan titel ser vi en blå trädkvinna med utsträckta armar. Med sin kropp formar hon korset. Det är ett kors som blomstrar. Växterna omsluter kvinnas kropp och växer ut ur den. Tecknet för död förvandlas till tecken för liv. I Smiths bild ryms ett helt bibliskt förlopp, från livets träd i Edens trädgård, till korset och till Uppenbarelsebokens träd som ger frukt varje månad och vars blad är läkemedel för folken.
I väven ”Earth” (jord) ser vi kvinnan och ormen. Kvinnan står på ormen som är del av jorden och vars skinn liknar trädets stam och grenar. Ormen och den unga kvinnan möts också i en liten skulptur i utställningen. I den slingrar sig ormen runt kvinnan och hon håller ömt om ormen. Hennes strumpor har samma mönster som ormens skinn. De uppgår i varandra men förblir ändå två.
För Kiki Smith är Eva en modig gestalt. Genom sin handling, gestaltad genom berättelsen om hur hon äter frukten, öppnar hon för kunskap och andliga erfarenheter. Smith verkar ställa frågan, måste ormen uppfattas som hotande och farlig? Hur vi än tolkar henne är fiendskapen mellan människan och ormen upphävd i denna bild.
I kristen ikonografi skulle därför kvinnan också kunna vara Maria. Hon avbildas inte sällan i medeltida konst med ormen för sina fötter som uttryck för att hon besegrat ormen, frestaren. Fallet är helat.
Döden i livet och livet i döden
”Underground” (under jorden) är en väv som skildrar det osynliga som sker i underjorden.
Här vilar mannen/människan bland insekter och rötter, nära kaninens håla. Den första människans namn, Adam, visar att vi hör samman med jorden. Stammen i ordet Adam betyder just jord. Av jord har du kommit, jord ska du åter bli. Det finns en stillhet i bilden. Den är inte hotfull. Smith visar hur döden är en del av livet.
Vi kan återknyta till verket i det första rummet, ”Fallen”, där vi prövade om människogestalten också skulle kunna vara en Kristusbild. Enligt kristen tradition befinner sig Kristus i dödsriket, hos de döda mellan korsdöden och uppståndelsen. Ur döden föds livet. Förvandlingen sker i det mörka.
”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” Johannes 12:24.
