målning med personer på gata — Edi Hila, Gatubild, Ur serien Förebud, 2005 Med medgivande av Brian McCarthy & Daniel
Sager, NYC

Om Edi Hilas konstnärskap

Läs curator Joa Ljungbergs text om Edi Hilas konstnärskap och om flera av verken som visas i utställningen. Vi får här en bakgrund till Hilas måleri och det politiska landskap det formats i.

Paradoxal realism

Albaniens kommunistdiktatur faller 1991 – en av världens mest slutna och repressiva regimer. Befriad från dess konstnärliga tvångströja kan Edi Hila nu skildra samhället på egna villkor.

Han utvecklar en ”paradoxal realism” som i ett stillsamt måleri fångar spirande entusiasm och kreativitet, men också motsägelsefullhet och skörhet i övergången mellan två världsordningar – dess stämningar, färger, dofter och arkitektoniska avtryck.

Längs en strand har badgäster fällt upp sina parasoll mellan diktaturens bunkerruiner och ett strandat godsfartyg som nyligen fraktat migranter över Medelhavet. En textilhandlare har slagfärdigt förvandlat ett hjältemonument till en del av gatukommersen, och någon har improviserat fiskförsäljning mitt bland avgaser och betong.

Det vardagliga genomsyras av absurda situationer och humoristisk påhittighet. Samtidigt vibrerar det av en underliggande oro – ett våld som lurar under ytan, likt en osynlig knivsegg.

målning med skepp och personer på strand — Edi Hila, Under het sol, Ur serien Paradox, 2005 Courtesy Brian Mccarthy och Daniel Sager Collection, New York

Framtidens folk

Våren 1997 balanserar det postkommunistiska Albanien på randen till kollaps. Mitt i denna kaotiska tid skapar Edi Hila några av sina mest gripande verk.

I triptyken ”People of the Future” tornar ett fartyg upp sig mot en blåmörknande himmel – lastat med drömmar om ett bättre liv.

Verket har sin bakgrund i den så kallade Otranto-tragedin, då ett italienskt militärfartyg körde in i en båt med albanska migranter. Båten kapsejsade och de flesta ombord drunknade – bland dem barn och spädbarn.

I ett förtätat måleri sammanflätas förhoppning med rädsla, ångest och militär skoningslöshet.

Samtidigt vänder Hila blicken inåt. I serien ”Comfort” skildrar han känslan av en värld som imploderar – väggar och golv som ger vika, tillvaron som löses upp i fragment. I kontrast till löftet om ett bättre liv framträder en existentiell oro: upplevelsen av att förlora sig själv.

abstrakta former i svart och blått — Edi Hila, Framtidens folk, Ur serien Migrationer, 1997 Med medgivande av konstnären och Galleria Raffaella Cortese, Milan–Albisola

En historisk tillbakablick

I början av 1970-talet förbjöds Edi Hila att verka som konstnär och tvingades arbeta på en hönsfarm, där han under flera år lastade mjölsäckar. Den officiella orsaken var att hans målning ”Planting of Trees” (1971) inte följde den socialistiska realismens doktrin.

Trots de svåra konsekvenserna minns Hila målningen med värme: ”Jag var nyförälskad i min blivande fru Joana – full av livsglädje och kärlek. Dessa känslor genomsyrar målningen.”

Den nya samhällsklassens takvåningar

Genom att bygga bostäder ovanpå redan existerande hus markerar den nyrika samhällsklassen sin makt och sitt avstånd. I serien ”Penthouse” skildrar Edi Hila detta fenomen. Hans fantasifulla byggnader står isolerade mot himlen som monument över en ny människa.

Målningarna vibrerar samtidigt av historiska ekon. I ”Penthouse 4” framträder släktskap med Giotto di Bondones bildvärld – ofta betraktad som renässansmåleriets anfader. De tornlika huskropparna för också tanken till albanska ”kullë” – höga stenhus som i århundraden fungerat både som bostad och försvarsverk.

I målningarna möter samtidens urbana extravagans renässansens bildspråk och regionens tradition av murar och skydd. Verken öppnar mot en psykologi där isolering, rädsla och status vävs samman – och där Balkans konfliktfyllda historia fortsätter att kasta sina skuggor över nuet

målning med byggnad — Edi Hila, Penthouse 7, Ur serien Penthouse, 2013 Konstnärens samling, Med medgivande av Galerie Mitterand

Gëzim Qëndro (1957–2018), konsthistoriker och tidigare chef för Nationalgalleriet i Tirana, har beskrivit den arkitektoniska utvecklingen i övergångstidens Albanien som en ”kollektiv och spontan invasion av det offentliga rummet.”

Han menade att Edi Hila på ett unikt sätt lyckades gestalta denna förändring:

”Även om hans inställning till motiven kan verka distanserad och neutral, anar vi att något märkligt pågår i de folktomma och melankoliska landskapen. De tvingar oss att granska dem noggrant för att förstå var obehagskänslan kommer ifrån – denna störande närvaro av något vi inte kan se.”

Martyrernas boulevard

I en suggestiv serie målningar utforskar Edi Hila Tiranas paradgata, Bulevardi Dëshmorët e Kombit – Martyrernas boulevard. En plats för mänskliga möten, formad av totalitära ideologier och samtidigt en kuliss för motsägelsefulla frihetskamper.

Fasadernas fascistiska, rationalistiska estetik – bland annat en abstraherad version av Tiranas universitet, färdigställt 1942 under namnet Casa del Fascio (Fascismens hus) – har sitt ursprung i den italienska ockupationen (1939–1943).

Såväl i verkligheten som i målningarna framträder byggnaderna som slutna och stumma, som om de bar på hemligheter. Ur den förtätade atmosfären stiger de fram som målningarnas egentliga subjekt – tysta vittnen till stadens historia och dess invånare.

målning med tält på biltak — Edi Hila, Ett tält på ett biltak, Ur serien med samma namn, 2017 Med medgivande av Kontakt Collection, Wien

En osäker omvärld

Från slutet av 2010-talet riktar Edi Hila blicken bortom Albanien, mot världen i stort. Tältet träder in i hans bildvärld – först som symbol för frihetslängtan, ett hem som andas med landskapet.

När han, inför sin medverkan i Documenta 14, reser till Aten 2015, bevittnar han flyktingkrisen. Tältet får en ny och mer komplex innebörd: en bild av liv på gränsen, men också av människans förmåga att söka nya platser att slå rot.

Det poetiska, ibland nästan apokalyptiska anslaget präglar även målningarna från pandemiåren. Byggnader och avspärrningar blir barriärer, ateljén ett inre rum. I Paris tunnelbana fångar han den urbana människan: omgiven av andra, men ändå ensam.

Huset bland bergen

Edi Hilas senaste målningar har inspirerats av den lilla byn Memlisht i sydöstra Albanien, där han och hans fru Joana nyligen har köpt ett hus. Byn är ett gammalt gruvsamhälle, och de majestätiska bergen, med sina urgröpta håligheter, har fått konstnären att rikta blicken både inåt och nedåt: inåt, mot själens rum och det undermedvetnas landskap; nedåt, mot det som döljer sig under markytan och djupt i jorden.
I nya verk och i skisser till kommande målningar öppnar sig bergsväggar mot avgrunder. Uppbruten mark glider isär i block som tektoniska plattor, och himlen tycks ha hamnat under jorden. Branta trappor skär genom terrängen.
Här framträder landskapet som en spegel för det mänskliga inre – en plats för introspektion och förundran inför naturens sublima kraft.