VÄRN – Publikation

För flera år sedan bodde jag i en by på den ungerska landsbygden. Landskapet där är platt, som mest lite lätt böljande. Små städer eller byar är få och långt emellan. Vägarna kantas av akacieträd och här och var bland fälten ligger små dungar inbäddade omkring ruinerna av sedan länge övergivna stugor. Det är mycket himmel och horisont i alla riktningar. Ena sidan av min trädgård vette mot några udda grannars egendom. De var ett par – syster och bror i själva verket – men betraktade sig själva som ett par. De verkade gamla i mina ögon men på samma gång tidlösa, som karaktärer från märkliga och mindre kända folksagor. Mannen var puckelryggad, troligtvis från att ha släpat tunga säckar med potatis hela sitt liv. Kvinnan var smal och tunn, nästan barnlik, hon brukade ha håret i flätor och klädde sig oftast i ett krusat madickenförkläde, med stärkta volanger på axlarna som nådde ända upp till örsnibbarna. Under varma kvällar på våren eller sommaren kunde hon sitta på en bänk tillsammans med de andra kvinnorna på vår gata och dingla med sina korta spinkiga ben medan de småpratade, sjöng och fällde kommentarer om människorna som cyklade förbi. Mina grannar odlade potatis för sitt uppehälle, år efter år. Endast en gång, när skörden fördärvats och kostnaden för bekämpningsmedel översteg alla vinster, valde de att odla majs, som under den heta sommaren växte till en hög, prasslande, viskande skog av bruna stjälkar. Men de hade också andra åkrar, och vad som än hände drog de tre gånger i veckan en vagn lastad med potatis till marknaden. Mannen var en samlare, en som ständigt var i färd med att plocka upp saker och bunkra dem, oförmögen att lämna ett enda föremål vid vägkanten eftersom det en dag, kanske, skulle kunna komma till användning, låt vara som ett stycke tändved. Under årens lopp hade jag tvingats knacka på vid deras grind två eller tre gånger när gränsstaketet drabbats av stormskador. Då de försiktigt öppnat grinden fick jag en hastig skymt av gården. Längst bort fanns en enorm mängd material staplat och ordnat i rader, sorterat efter typ, form och storlek. Där låg trasiga bönstörar, takbjälkar, vagnshjul och spruckna träbaljor som användes för att samla grisblod, en oumbärlig sak under slaktperioden. Där låg hinkar, däck, tegelstenar, takpannor, metalltråd, trasiga maskindelar och plåt- och plastskivor. Men det mest slående inslaget i denna ansamling av ting, och faktiskt på hela gården, inräknat den lilla flocken av planlöst utspridda hönor, var dess allmänna gråhet. Grått var den enda skenbara färgen, eller det var snarare som en enhetlig avsaknad av färg, som om platsen löd under en besvärjelse och väntade på en magisk förtrollning som kunde omskapa den i en technicolor-palett från Munchkinlandet i Trollkarlen från Oz. Men det fanns ingen trolldom till hands, ingen som kunde utöva sina konster och transformera de grå syskonens kvävande skådespel där de positionerade sig själva mot kulissen av denna ordnade uppvisning av trasighet, som om de försökte skydda sin skatt från insyn. Det här var det ultimata Kansas. Ingen skulle våga gå in på den här gården, tänkte jag, av rädsla för att själva bli förvandlade till en del av det gråa.

Jag tror inte att något av det återvunna materialet någonsin kom till användning, inte ens som tänd- eller brännved. Likt många andra boende på min gata, gillade även syskonen att elda med de allestädes närvarande plastflaskorna. ”De ger en sån bra värme”, var standardursäkten för den skarpt stickande lukten och de blåaktiga rökmolnen som steg upp från skorstenarna. Och det sparade in på kostnaden för sotaren, insisterade man på, eftersom det höll rökkanalerna fria från sot.

När jag ser på bilderna från Karl-Görans ursprungliga projekt kommer jag att tänka på mina tidigare grannars gråzon – inte så mycket på grund av likheterna dem emellan, utan snarare på grund av deras radikalt olika attityder till samlande och hamstrande. Både syskonen och Karl-Göran inbjuder dock till att låta fantasin löpa fritt och lämpar sig väl som inspiration till film och fiktion. Dessa figurer kan till och med förvirra betraktaren och få denne att undra om de har trätt fram ur en bok eller en film. När jag efter en tid återvände till byn fick jag veta från en annan granne att den förklädesbeklädda systern hade avlidit, enligt hennes bror på grund av ”ett sår i sidan som vägrade läka”. Jag betvivlar att brodern hade haft möjlighet att läsa Kafkas novell ”En läkare” på landet mellan sitt släpande av potatissäckar, men jag kunde inte låta bli att tänka på berättelsen och undra, genom vilka fönster som doktorns kusliga hästar kunde ha tittat in i sjukrummet.

Karl-Göran är del av en annan slags berättelse. Han är, till att börja med, en man med goda avsikter. Han är inte primärt någon som betraktar föremål som egendom utan är en tillverkare av ting, han hamstrar utifrån en vision, osjälviskt och med beslutsamhet. Han är en samlare, en letare som ser en slumrande potential i varje föremål. När vi betraktar hans livsbana – bondpojke, soldat, självutnämnd frälsare – skådar vi mot svunna tiders solar och skymtar konturerna av en hjälte.

Jag minns en resa genom Skånes böljande landsbygd för många år sedan. Där fanns stora åkrar, grusvägar, dungar, höga ensamma träd, kanske askar eller almar. Jag minns raderna av förkrympta pilträd som kantade stigar mellan åkrarna nedanför vägbanan – en välbekant syn som ligger mig varmt om hjärtat eftersom den påminner om de vintriga och dimmiga landskapen i det nedre Rhenlandet där jag växte upp. Jag tyckte om de små bondgårdarna, rosorna i sin sista höstblomning. En gång gick jag vilse och frågade en man om vägen. ”Är du tysk?” frågade han. ”Ja”, svarade jag ärligt, även om jag hade bott i Storbritannien under lång tid. ”Finns det inga trevliga ställen i ditt eget land?” sa han. ”Måste du komma hit?”. Han var väldigt rättfram och jag blev paff, det var mitt första besök i Sverige, och jag hade ingen avsikt att bosätta mig där – men samtidigt var mannen lugn och artig och kanske uppriktigt nyfiken. Han kan också ha varit orolig för det begränsade utrymmet i skyddsrummen och varit på sin vakt mot intrång i en kollektiv, samlad dröm om säkerhet.

Byarna och de små orterna i södra Sverige påminner mig även om det lantliga Polen under 90-talet. Det fanns något ganska modfällt över dessa samhällen, de framstod som oälskade och halvt övergivna. Kanske var det flockarna med ungdomar som, på grund av en ständig leda, inte verkade veta vad de skulle av sig själva när de rörde sig utmed huvudstråken i samhällen med bara en eller två frisörer, ett jättelitet livs, ett bageri, ett kebabhak. En filmisk, utstuderat tröstlös övergivenhet dröjde sig kvar i dessa platser: de igenbommade butiksfönstren och displayen med billigt godis och burkar med snabbkaffe i ett skyltfönster kunde ha varit en del av en filmkuliss. Snart skulle ljuset skifta och de griniga tonårspojkarna få sitt dagliga gage som statister och kliva på bussen för att åka hem till sina mysiga hem med katter som låg och kurade sig vid sprakande eldstäder och en middag som väntade. Vad om något är egentligen verkligt i de syner vi ser när vi passerar igenom en främmande plats? Vad vi än betraktar i de olika landskap som glider förbi, väcker det omedelbart minnen som legat slumrande i åratal, som väntar på att bli kallade vid deras rätta namn. Intrycken i sig, däremot, är redan på väg att omvandlas till ett minne i egen rätt, och smälter så samman med befintliga lager av minnesbilder, ljud och dofter.
Karl Göran var sedan länge borta när jag reste till Sverige. Folk hade troligtvis redan hunnit ta för sig av det material han samlat, rotat igenom hans skatter och burit med sig saker till sina egna trädgårdar, kanske till prydliga grå utrymmen som hos mina ungerska grannar, noggrant organiserade förvaringsplatser för potentiella lösningar på ännu okända nödsituationer. Kanske överlevde byggnaden, för robust för att rivas, vem vet. Numera ett skal av ett skyddsrum.

Karl Görans historia lever dock vidare, och den är viktig. Folk kanske tyckte att hans projekt var dåraktigt, men dårar och helgon ger upphov till bra historier som överlever alla sagor om förnuft. Like äldre tiders hjältar blev Karl-Göran en regional legend på grund av sin fysiska råstyrka. Men utöver sin styrka, ägde han också en vision. När han var en av de över fyra miljoner besökare till världsutställningen i Stockholm 1930, imponerades Karl-Göran av byggnaderna och formgivningen som visades upp. En funktionell estetik, ”enkel och stringent” framhävdes av den svenska arkitekten Gunnar Asplund, som uppmuntrade allmänheten att omfamna den moderna stilen utan dekorativa element. Funktionalitet blev ett ideal och Karl-Görans ledstjärna för sitt livsprojekt – konstruktionen av ett värn som kunde inrymma boende från en hel by i händelse av krig. Det andra världskriget låg fortfarande färskt i minnet, men risken för väpnad konflikt uppmärksammades även av den svenska regeringen. Pamfletter med titeln ”Om kriget kommer” publicerades och distribuerades med oregelbundna mellanrum. Pamfletterna innehöll råd om beredskap och vilka varor som skulle bunkras, var man kunde söka skydd och hur man skulle skydda sig och andra i händelse av krig. De förklarade sirenernas larmsignaler som skulle informera befolkningen om farans omfattning och typ. Pamfletterna själva var faktabaserade och informativa utan att underblåsa rädsla. Karl-Göran tog dem till sig och satte i gång med arbetet, inte med sig själv i åtanke utan det omgivande samhället i första hand.

Jag föreställer mig Karl-Göran på jakt efter material att hamstra och ta i bruk. Rostig taggtråd och trasiga takpannor, kasserade fönsterkarmar och rep. Vår konsumistiska värld är full av ting som ligger och samlar damm i glömda hörn och längtar efter ett nytt liv. Det krävs någon med en vision eller en dröm – vanligtvis ett barn – som förmår erkänna denna längtan och ägna sig åt att ge de övergivna föremålen ett nytt syfte och en ny mening.

Jag föreställer mig Karl-Göran vandrande och cyklande längs stigar och landsvägar, och när han gör uppehåll vid gårdar och övergivna järnvägsstationer för att ibland förhandla med ägarna till skrotupplag. Skrotupplag var kungariken i egen rätt vid denna tid, Jag är tämligen säker på att Sverige inte skilde sig från Tyskland i det avseendet. Människor i Karl-Görans by må ha varit förbryllade vid första anblick, sedan lätt förtjusta och vid något skede slutligen också fulla av beundran eller irritation när de ställdes inför hans ihärdighet och beslutsamhet. Skyddsrummet växte och blev en fästning vars uppgift var att skydda hela byn mot vedermödor. Alla kom dit och satt tillsammans och kände sig trygga och säkra, en så underbar dröm att det nästan var frestande att önska sig en mindre katastrof så att den kunde förverkligas.

Jag föreställer mig Karl-Göran gående fram och tillbaka på fältet bredvid sin byggnad funderandes på vad han ska kalla den. Barnen skulle komma att hitta på ursäkter för att söka upp honom, dröja sig kvar vid platsen och hitta på små sånger. ”Hej, Karl-Göran, vad heter ditt hus?”, ropade de.
”Det är inget hus”, sa Karl Göran, ”det är ett VÄRN.”
Vilket stolt, tornande ord för en byggnad!
”Vad är ett VÄRN?”, ropade barnen nyfiket tillbaka.
”Det här är ett VÄRN!”, förklarade Karl Göran, medan han balanserade på en ofärdig vägg och försökte placera en rulle med rostigt trådnät som var intrasslat i ett gubbskägg och törnbuskar. ”Det är en säker plats. Ingen fara. Inga krusiduller.”
”Men den måste ha ett namn, Karl-Göran”, insisterade barnen.
”Låt säga att den heter Funkis” sa Karl-Göran, med en implicit hommage till Gunnar Asplunds ideal. ”Funkis. Mycket enkelt. Allt du behöver göra är att springa till Funkis så kommer alla att vara i säkerhet.”

Jag undrar om jag skulle ha märkt av Funkis i mitten av ett fält, i det vidsträckta landskapet, under en mild hösthimmel? Skulle den ha fångat min uppmärksamhet, skulle jag ha stannat till för att titta närmare? En meningslös fråga, kanske. Så mycket av vårt sätt att se beror på våra förväntningar, när vi tyder ett landskap och spåren som finns kvar i det misstolkar vi så mycket av det. Men likväl – vår tolkning kan bli en berättelse.

Jag vet ett och annat om drömmar som formas av öppna landskap med stora himlavalv och vida horisonter. Jag har alltid känt att slätterna inbjuder till syner som är långt större än våra egna små liv. För andra ger de näring till en känsla av brist. De må öppna våra sinnen inför innebörden som varje liten detalj eller föremål kan ha, men också avslöja vår litenhet, vårt begär att inte bara se utan att bli sedda, och i slutändan ihågkomna. Ouppnåelig och allestädes närvarande är horisonten en melankolisk gräns som påminner oss om vår ändlighet i det som verkar vara en oändlighet. För vissa är tomheten svår att fylla med drömmar, och detta har inte nödvändigtvis att göra med svårigheter eller nöd. I Ungern brukade jag höra människor tala mycket mer om det som saknades än det som fanns tillhanda. De väldiga svepande utsikterna under en enorm himmel framkallade mest tankar om frånvaron av berg, sjöar och mörka skogar. Min granne hamstrade för att kompensera för en upplevd brist. Hans hemliga förråd, helt och hållet hans eget bakom ett högt staket och en låst grind, fungerade som en egen tillflyktsort. Han hade skapat en privat lya för att skydda honom från himlens vidsträckthet, horisontens gränslösa utbredning, alla möjligheter som ligger i dvala i ett öde landskap. Den var hans privata värn. Kanske var det detta privatliv som åt sig in i hans syster och växte till varigt sår. Hon tyckte trots allt om att tillsammans med sina grannar dela åtminstone kvällssolen, några sånger, skämt och historier.

Delande ingår kanske i det mest fundamentala mänskliga behovet av samvaro men är uppenbarligen så svårt att artikulera. Idén om delande utgjorde själva kärnan i Karl-Görans projekt. Värnet var tänkt att vara en plats för kollektiv gemenskap.

Ansträngningen och beslutsamheten i hans arbete syftade till att rädda och bevara en känsla av gemenskap som höll på att upplösas. Han kan också ha sökt lindring för sin egen ensamhet genom att skapa en plats för andra, men det är inte riktigt relevant. Han uppfattade ett behov hos allmänheten, grep tag i en vision och försökte med egna händer förvandla den till något konkret och synligt, en materiell verklighet som man inte kunde ignorera. Skönheten ligger i hans hängivenhet till ett ideal: skydd och solidaritet. Funktion och ande går hand i hand.

Översättning från engelska: Samuel Teeland