Om konstverken i Om det absurda drama som också är livet

Monster Chetwynd

f. 1973
Storbritannien/UK

Katthuvud, 2022

Lyktfluga (Pastoral), 2021

Lyktfluga (Mars&Venus), 2021

Monster Chetwynds konstnärliga arbete lånar, utforskar och blandar från både ikoniska ögonblick ur kulturhistorien och mer samtida populärkultur. Hens arbete, som bland annat omfattar installation, performance och måleri, har en egen distinkt stil, präglad av improvisation och spontanitet i utförandet, men alltid baserad på gedigen research. I utställningsrummet på Moderna Museet Malmö möts besökaren av ett storskaligt katthuvud och ett par lyktflugor – Cat Head och Toxic Garden – uppbyggda av enkla material som kartong, tyg och trä. De intar sin plats på ett välkomnande vis och erbjuder även betraktaren att träda in genom kattens mun och ut i museets verkstad.

För utställningen bidrar Monster Chetwynd också med en nyproducerad kabaréliknande performance, med titeln The Evolution of Cat People som presenterades som en uppstart till själva utställningen. Chetwynds verk har en förmåga att fånga livet som ett ibland irrationellt tillstånd och skapa någonting hoppingivande i vardagens drama.

Jenny Kalliokulju

f. 1986
Sverige

Vardagarnanana, 2024

Oljefärg, akryl och tusch på textil

MAMAN, eller TUNGAN, 2024

Oljefärg, akryl och tusch på textil/kostymer, textilskulptur, trämöbler, opera, text, scenografi

Familjens roll och vardagens kretslopp ges plats i den experimentella feministiska kammaroperan MAMAN, eller TUNGAN, där konstnären och författaren Jenny Kalliokulju sammanväver bildkonst, sång, musik och teater. Ambitionen är att skapa ett gränsöverskridande, icke-hierarkiskt Gesamtkunstwerk, där en måleriinstallation även antar formen av scenografi och kostym under operans framförande. Kalliokuljus måleri framstår som flyktigt och spontant i sitt utförande, det växlar mellan det abstrakta och det föreställande. I målningarna återfinns samtidigt ett starkt narrativt element där vardagslivet fångas.

Till formen är Kalliokuljus verk ofta ett samarbete (verkligt och fiktivt) med andra konstnärer, författare och akademiker. I operans libretto formerar dessa röster tillsammans en kör och dialog som frammanar ett allmängiltigt tillstånd av existentiell begrundan och strävan efter samexistens. Librettot härstammar från konstnärens egen erfarenhet som tvåbarnsmor. Vardagens känsla av otillräcklighet gör sig påmind. Och trots sin personliga utgångspunkt fångar den en starkt igenkännbar situation av vardagens cykler av relationer och fysiska kroppar.

Samson Kambalu

f. 1975
Malawi

Strip Lander, 2019

Video

Katedral, 2016

Video

Bergsman, 2017

Video

Jag korsar ett fotografi 3, 2016

Video

Akilles och sköldpaddsrullen, 2021

Video

I Samson Kambalus filmserie med samlingsnamnet Nyau Cinema (2012–pågående) fångas friheten i det offentliga rummet på ett både direkt och anspråkslöst vis. I form av korta underfundiga filmsekvenser interagerar och uppträder konstnären i olika utomhusmiljöer. Varje kortfilm visar Kambalu utföra någon form av handling utan större uppenbar betydelse Konstnären nämner bland annat tidig filmhistoria, Buster Keaton och Charlie Chaplin som en del av sitt referensmaterial. Termen Nyau refererar till ett hemligt sällskap i centrala och södra Afrika med tradition av danser, ritualer, kostymer och masker. Just maskerna inom Nyau har beskrivits som ”andar från den avlidne och förfäderna”. Nyau-traditionens (på samma gång skrämmande som lekfulla) inställning till livet kombinerar Kambalu med situationisternas samhällskritik som tog form på 1950-talet. Inte minst märks det i hans nyttjande av det offentliga rummet som kan ses som en förlängning av situationisternas intresse för det urbana stadsrummet och dess möjligheter.

Laura Kaminskaitė

f. 1984
Litauen

Some places to which we can come and for a while be free to think about something else, 2024

Serious, 2023

Ständig semester, 2021

Sockernöje, 2011 – pågående

Laura Kaminskaitės neonverk Serious sätter tonen för utställningen som helhet och ställer samtidigt frågan vad som faktiskt är seriöst. Frågan planterar sig och vidgar perspektiven, samtidigt, i likhet med Kaminskaitės arbete i övrigt, som det lämnar det öppet för betraktaren. Ordet ”Serious”, i hela sitt anspråk, tycks upplösas i något svårförklarligt som rymmer allt och inget i dagens samtal. Att presentera verket i formen av en lavendelfärgad neonljustext osäkrar ännu mer betraktarens upplevelse inför ordet. Kaminskaitės subtila konstnärliga arbete fångar en ständigt pågående process av meningsskapande, där ett flytande språk leder in betraktaren på villovägar i det mentala såväl som fysiska rummet.

Högt hängande från taket och stilla väntande! Två överdimensionerade hopfällda paraplyer skapade av Laura Kaminskaitė med titeln Permanent Vacation – en titel i sin tur lånad från filmregissören Jim Jarmushs första film. Väl till hands och samtidigt utom räckhåll hänger de här i utställningsrummet. Det tycks alltid finnas ett kvarglömt paraply någonstans som bär på både minne och historia. Men varför skulle någon behöva ett paraply i detta rum, som är så starkt förbundet med utställningen som medium, både isolerat från och sammankopplat med den omkringliggande världen. Och placerat, i detta utställningsrum, finner vi även en mindre vit kub som påminner om gallerirummet. Kaminskaitės till storleken anspråkslösa objekt Sugar Entertainment är en handgjord sockerbit med en antagen förmåga att registrera och suga upp det som den bevittnar i rummet. I slutändan bär den en hel utställning med sig samtidigt som den kanske även bidrar med lite sötma till densamme.

Pope.L

1955–2023
USA

Eracism (version 8b), 2000

Video

Egg Eating Contest (basement version), 1990

Video

Pope.L:s konstnärliga arbete och uttryck är svårkategoriserade. Det rör sig mellan teaterföreställningar, performance och visuell konst, till synes lika fritt och ledigt som han rör sig på scen. Pope.L har hänvisat till sig själv som “a fisherman of social absurdity,” och hans arbeten har sedan 1970-talet ifrågasatt en kultur och ett samhälle som konsumeras och splittras av orättvisa villkor. Nu som då synar Pope.L:s konst ett dysfunktionellt samhälle i upplösning. Han brukar också benämnas ”the friendliest Black artist in America”.

Eracism (version 8b) är en av Pope.L:s mest teaterlika performances. Verket glider mellan teaterns form och något som ibland liknar ståupp-komik. Monologen, som emellanåt rimmar, förmedlar anekdoter, observationer, fantasier och spekulationer om den svarta kroppen, och relationen till den vita, men också om homofobiska minnen. Språket i Pope.L:s arbete blir till ett närmast fysiskt material, där ett flöde av ord ges form och gestaltning. Och den trovärdighet med vilken monologen framförs, belyser den absurda gråzonen mellan teatern och livet som konstnären tycks vara väl medveten om.

Pope.L:s performance Egg Eating Contest (basement version) kretsar kring rasism, den svarta kroppen, vit makt, och slaveriets effekter. Performancen är på samma gång sorglig, hemsk, sårbar och humoristisk, beroende på vad vi väljer att beakta – texten, det historiska innehållet, eller det smått absurda framförandet med överdrivet och clownaktigt kroppsspråk. Pope.Ls verk för tankarna till slapstick-humorn, där komedi möter tragedi på ett direkt vis som ibland inkorporerar aggressiva inslag. Med humorns enkla och effektiva verktyg öppnas sår och sanningar som påvisar historiska och samtida problem och orättvisor.

Kris Lemsalu & Johanna Ulfsak

f. 1985 & f. 1987
Estland

Old Piano, 2024

Video

Vardagens scen för skenbara surrealistiska skådespel och dramer vrider sig i många riktningar. Det gäller inte minst för Kris Lemsalus skapande, där livet och konsten sömlöst förenas. Hennes färgsprakande, livliga och svårfångade verk skapar en plats där olika tider, kulturer och idéer möts. Det är en miljö bortom dem vi känner, som samtidigt framstår som självklar. Full av liv, energi och glädje, men även av sorg, melankoli och eftertanke. Och det är just livets olika faser som inkapslas och förmedlas i Lemsalus rika värld, där karaktärer sammanstrålar i ett eget universum.

Lemsalus biografiska dramadokumentär Old Piano är skapad i samarbete med konstnären och nära vännen Johanna Ulfsak och den är bland annat inspelad i Tallinn, New York, Vilnius, Mexico City och Bukarest. I verket följer vi Kris Lemsalus alter ego och superhjälte Donatella Privada, som bär ögon som glasögon och under sin livsresa ständigt är omgärdad av sina vänner och kollegor. Videon pendlar mellan intensiva dansscener, smisk i köket och lugna(re) naturscener. Just den kollektiva aspekten är central, och Kris Lemsalus sociala liv och konstnärliga produktion tycks samexistera – de förenas, utvecklas och förökas i en ständigt pågående, symbiotisk dans där alla håller varandras händer.

Kris Lemsalu

f. 1985
Estland

River Rock Bird Sky, 2022

Inköp/Purchase 2024

Kris Lemsalus skulpturala arbeten förenar ofta keramik, textil, silikon och funna objekt. Dessa skulpturer växer tillsammans med kostym, performance och samarbeten med vänner och familj ut i ett allkonstverk, som berör de stora existentiella ämnena liv, död, födelse, förlust och lust.

I Kris Lemsalus skulptur River Rock Bird Sky möter betraktaren en svärdslukande fiskliknande gestalt ostadigt sittande på en trojansk häst som också är en enhörning. Gestalten bär överdimensionerade kängor och klädesplagg som minner om den romantiska epokens spetsar och korsetter. Det är tveklöst en medlem i Lemsalus familj av skulpturer – på samma gång flyktiga, lekfulla och starka i sina karaktärer. River Rock Bird Sky understryker förmågan att anta olika skepnader beroende på vad stunden kräver. Verkets titel visar på en kamp mellan det flyktiga och det statiska och där möjligheterna är oändliga.

Kira Nova & Ignas Krunglevičius

f. 1982 & f. 1979
Litauen

Idioterna, 2024

Video

Kira Novas svårkategoriserade konstnärliga arbete rör sig mellan dans, fysisk teater, butohdans och ståupp-komik. Hennes expressiva performances och workshops utmanar deltagarna när de vibrerar mellan det sensuella och satiriska. Men trots denna balansakt är det viktigt att understryka att Nova i sitt arbete inte är ute efter att skapa obekväma situationer för någon. Snarare ska de ses som frihetsövningar där gemenskapen står i fokus.

Projektet The Idiots är ett samarbete mellan Kira Nova och ljud- och installationskonstnären Ignas Krunglevičius. Här har de arbetat med bland annat clowner och skådespelare som de låter interagera med främlingar framför allt i miljöer där de övre samhällsskikten rör sig, så som konstmässor och lyxhotell. I videon följer vi förarbetet; repetition och situationer där aktörerna möter de (för projektet) oinvigda i sina respektive miljöer. Alla tillåts och uppmanas att ikläda sig clownens roll, som enligt Nova möjliggör det omöjliga. Den invanda gränsen mellan teaterns publik och scenens skådespelare luckras upp i The Idiots, och istället blir alla medskapare.

Filip Vest

f. 1995
Danmark

Self Tape, 2024

Genom sitt arbete har Filip Vest under lång tid undersökt frågor om queera identiteter, kärleksrelationer, begär och samtida kommunikationsmedel. I hens verk byter karaktärer roller, drömmer sig bort, och resonerar mångordigt över livet, jaget, ensamheten och inte minst kärleken.
I utställningen presenteras en del av en större installation liksom en performance från Vests Self Tape. Vi följer en skådespelaraspirerande karaktär, benämnd ”The Creature”. I en lika humoristisk som sorglig monolog tar vi del av karaktärens förberedelser inför olika provspelningar – ibland i rollen som monster, ibland i rollen som prinsessa.

I Vests arbete iscensätts och kommenteras det prekära arbetet i det senkapitalistiska samhället. Karaktären tycks ha fastnat i en loop och som klargörs för oss betraktare när vi ser oss själva i spegeln inne i den loge där karaktären är fullt upptagen med att förbereda sig. Monologen i verket refererar till och citerar flera populärkulturella karaktärer och sagofigurer, både samtida och historiska, så som Frankensteins monster, Lorelei, Desdemona från Shakespeares Othello och husalfen Dobby, bekant från Harry Potters värld.

Eva Aeppli

1925 – 2015
Schweiz

Toby Turner, 1974

Eva Aeppli arbetade i början av sin karriär med teckning och måleri. Under 1960-talet började hon göra tygfigurer, ett slags förlängningar av de skelettliknande varelser som ofta förekom i hennes målningar. Figurerna i mänsklig storlek utmärks av sina långa, knotiga händer och uttrycksfulla ansikten, deras kroppar nästan försvinner under flödande draperier. De förekommer antingen ensamma eller i grupp och leder tankarna till teaterns värld. Figurerna förmedlar sorg, ensamhet och död: återkommande teman i Aepplis konstnärskap. Hennes sorgtyngda tygskulptur Toby Turner tycks präglas av traumatiska minnen från nazismens framryckningar i Europa under konstnärens unga år.

Hugo Ball

1886 – 1927
Tyskland

Hugo Ball på Cabaret Voltaire, Zürich, 1916

År februari 1916 formerades dadaismen i Zürich då en grupp konstnärer, författare och musiker samlades i en form av flykt- och proteströrelse på baren Cabaret Voltaire. Dadaismen uppstod ur en tid som märkts av första världskriget, och dess anhängare tycktes vara emot det mesta – borgerligheten, kommersialismen, kriget, nationalismen och ett, enligt dem, alltmer tillrättalagt kulturklimat. Uttrycksformen framstod som irrationell, cynisk, anarkistisk, nonsensaktig, tragikomisk. I dadaismens protest möttes det sakligt politiska och det eskapistiska, det konkreta och det abstrakta. Och inte sällan har det dadaistiska uttrycket associerats med just det absurda.

Sommaren 1916 bärs Hugo Ball upp på scenen inne på Cabaret Voltaire i Zürich. Ball är iförd en kostym som gör det svårt för honom att röra sig när han framför en av sina nonsenstexter:

gadji beri bimba glandridi lauli lonni cadori
gadjama gramma berida bimbala glandri galassassa laulitalomini
gadji beri bin blassa glassala laula lonni cadorsu sassala bim
Gadjama tuffm i zimzalla binban gligia wowolimai bin beri ban
o katalominal rhinocerossola hopsamen laulitalomini hoooo gadjama
rhinocerossola hopsamen
bluku terullala blaulala looooo …

Enrico Baj

1924 – 2003
Italien

Punching General, 1969

Enrico Baj var inspirerad av både dadaismen och surrealismen. Han förenade i sin konst en lekfullhet med ett förlöjligande och öppet politiskt ställningstagande. Ett tydligt kommenterande av makten syns i hans stora skulptur Punching General där en medaljprydd stiliserad docka kan tänkas fungera som avlastning för ens frustration. Den upphöjda placeringen är dubbeltydig. Dels kan det ses som en uppvisning av ett häcklande av makten för allmän beskådan. En annan läsning för tankarna till den oåtkomliga makten.

Marcel Broodthaers

1924 – 1976
Belgien

Société, 1969 – 1972

Dadaismens intresse för poesi och ifrågasättande av konsten syns i Marcel Broodthaers arbete. Här finns en institutionskritik och ett undersökande av konstvärldens mekanismer, men också en bredare diskussion kring maktförhållanden mellan individ och samhälle. I Samhälle låter han ord och tecken gestalta verket på ett vis som tycks vara lika slumpmässigt som ordnat. Broodthaers intresse för samhällsstrukturer, men också för naturen och konsten, framträder genom de ord som kopplas samman i verket. Ord bryts loss från sin vedertagna innebörd för att sammanfogas i en smått absurd sammansmältning av humor och allvar.

René Clair

1898 – 1981
Frankrike

Entr’acte, 1924

Filmen Entr’acte producerades av Rolf de Maré och premiärvisades i Paris som en mellanakt i Svenska Balettens uppsättning Relâche. I marknadsföringen uppmanades publiken att ta med solglasögon, visselpipa och något att stoppa i öronen. Filmen är ett dadaistiskt samarbete som inkorporerar flertalet filmtekniska effekter och tempot rör sig från slowmotion till en hastig tur i en berg-och-dalbana, och däremellan åtföljer vi ett begravningståg. Filmens musik är komponerad av Erik Satie och framför kameran skymtas bland andra konstnärerna Francis Picabia, Marcel Duchamp och Man Ray. I slutet trollas alla aktörer bort. När Relâche premiärvisades var det en föreställning där dansarna sömlöst sammanblandades med åskådarna, men som också skildrade och kommenterade efterkrigstidens offer.

Karl Dunér i samarbete med Peder Freiij

f.1963 & f. 1954
Sverige

Sällskap I, 1997

Verksserien Sällskap är skapad av Karl Dunér och Peder Freiij i samarbete med ett team av ingenjörsstudenter vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. I skulpturens öppna rum utspelas ett slags spel där en liten figur långsamt och till synes slumpmässigt rör sig över scenen. Rörelsens enda begränsning är förutom scenrummet att figuren varken kan gå bakåt eller upprepa ett skeende. Verkets titel är hämtad från en kortroman av Samuel Beckett, och tidvis hörs också bitar från den texten läsas av skådespelaren Sven Lindberg. Andra gånger hörs musikstycken eller andra ljud. Sällskap I förmedlar en lågmäld betraktelse över tillvarons villkor, och konstnärerna avsäger sig också sin makt över verket och skeendet genom den programmerade slumpen. Det är en vardagens repetitiva paradoxala scen där allt och inget utspelas, och allt och inget upprepas.

Robert Gober

f.1954
USA

Cat Litter, 1989

Robert Gobers realistiska skulpturer refererar ofta till vardagliga föremål, men även kroppsdelar. Dessa minutiöst utformade skulpturer laddas med mångtydig innebörd där existentiella och psykologiska teman ges plats. Lättsamt placerad på golvet, lutad mot väggen, noterar den uppmärksamme besökaren en påse kattsand, i själva verket ett skulpterat objekt i gips. Från början en del av en större rumsinstallation är Robert Gobers verk Cat Litter (1989) en kommentar till vad en åtar sig i en intim relation, att ta hand om varandra under alla omständigheter.

Sigurdur Gudmundsson

f.1942
Island

rendez-vous, 1976

Sigurdur Gudmundssons verk rendez-vous ingår i hans serie Situationerna. Det är en grupp fotografier, eller visuella dikter om vi så vill, där konstnären själv är försatt i en ofta komisk situation, men som alltid är utförda med ett kännbart allvar. Med konstnärens egna ord uttrycker de ”mycket skarpt artikulerade känslor”. Det är en vardagens poesi som ofta resulterar i ett nollsummespel, där allting slutar i ett här och nu.

Joan Jonas

f.1936
USA

Waltz, 2003

I Joan Jonas korta video Waltz tycks ett diffust relationsdrama med naturen som fond utspelas. En enkel scenografi bestående av ett bord och ett par stolar ger plats åt ett svävande drama där karaktärerna, Jonas vänner och hennes hund, ses röra sig bland träden och på stranden. De agerar med rekvisita i form av bland annat en röd flagga, vitt papper och speglar. Joan Jonas har i samband med videon själv refererat till både amatörteater och fransk utomhusteater från 1700-talet.

Greta Knutson-Tzara

1899 – 1983
Sverige

Dadaistgänget, ca 1925

Greta Knutson-Tzara var verksam som både konstnär och författare. Redan 1920 flyttade hon till Paris. Hennes måleri präglades av en modernistisk stil med klassiska teman som porträtt, interiörer och stilleben. Under senare delen av sitt liv blev hennes bildvärld mer surrealistisk. Hennes skissartade teckning Dadaistgänget är daterad ca. 1925. Då hade den redan löst sammanhållna gruppen upplösts och flera av medlemmarna sökt sig vidare. 1923, hade Knutson-Tzaras man, en av dadarörelsens grundare, Tristan Tzara, organiserat ett kvällsprogram i Paris. Programmet innefattade film, dans, teater och poesiuppläsning av och med många av de konstnärer som rörde sig i dadacirklarna. Kvällen fick ett abrupt slut när scenen stormades av bland andra surrealismens grundare André Breton.

Tetsumi Kudo

1935 – 1990
Japan

Titel saknas, 1964

Tetsumi Kudo var en del av efterkrigstidens avantgarde i Japan. 1962 flyttade han till Paris och hans konst utvecklades från ett abstrakt måleri mot objekt och mer teaterlika performances. I sin performance Philosophy of Impotence påvisade Kudo maskulinitetens och samhällets tvetydigheter och svagheter. Inlindad i avgjutna fallosar syns konstnären falla hjälplöst och impotent från en scen. I sina verk kritiserade Kudo också hur etiska värderingar mer och mer kommit att bli utbytbara, som varor i ett kapitalistiskt samhälle.

Ralph Eugene Meatyard

1925 – 1972
USA

Riddarroman (N.) efter Ambrose Bierce #3, 1962/ca. 1975

I USA i slutet av 1950-talet fann optikern och (den självutnämnde) amatörfotografen Ralph Eugene Meatyard en samling ansiktsmasker på varuhuset Woolworths. Han köpte på sig ett par dussin av dessa, och under de kommande 13 åren övertalade han sin familj och vänner att bära maskerna och posera för de uppenbart iscensatta och regisserade bilderna. Med maskernas hjälp förvandlades de enskilda personerna i bilden till mer gåtfulla mänskliga varelser, som framvisar både det groteska, komiska och mystiska. De kan vara vem som helst. Genom sina fotografier sökte Meatyard exponera inre känslor, inspirerad av litteratur, poesi, musik och zenbuddhismen.

Francis Picabia

1879 – 1953
Frankrike

Première rencontre, 1925

Masken och kostymen som återkommande verktyg i utställningen representerar något större, och ska inte förväxlas med det övertäckande. De fungerar ofta som iscensättande och förstärkande attribut. I Francis Picabias målning Première rencontre (Första mötet), gestaltas en man och kvinna iförda teatermasker med naivistiskt markerade ögon och munnar. Målningen kommunicerar högst motstridiga känslor i form av både åtrå och avvisande.

Man Ray

1890 – 1976
USA

Transmutation (Theatr), 1916

Collagetekniken och den experimentella typografin som kom att bli karaktäristiska för dadaismen är framträdande i Man Rays collage Transmutation (Theatr). Man Ray, precis som andra av hans konstnärskollegor vid denna tid, uttryckte sig i varierande tekniker. I Transmutation (Theatr) används en liggande helsida från dagstidningen The Sun. Ett antal ord, bokstäver, siffror och former är placerade över tidningssidan. Bakgrunden ges funktionen av en scen där bokstäver och former tillåts dansa. Samtidigt har Ray medvetet täckt över ögonen på de personer som figurerar i bilderna. Collaget kan tolkas som en kommentar om den levande teaterns relation till den modernare (film)biografen.

Marion Scemama

f. 1950
Frankrike

Silence=Death, 1989 2019

Marion Scemamas fotografi Silence=Death porträtterar hennes nära vän konstnären David Wojnarowicz. På fotografiets högra sida syns en hand som syr ihop Wojnarowiczs mun med röd tråd i en protest och kommentar till dåtidens tystnad kring aids och HIV. Wojnarowicz gick bort i aidsrelaterade komplikationer 1992, endast 37 år gammal. Som betraktare påminns vi om livets skörhet, men också om ett samhälle som senfärdigt tog sitt ansvar gällande forskning, information och medkänsla.

Dorothéa Tanning

1910 – 2012
USA

La Grotte, u.å.

I Dorothéa Tannings bilder befinner vi oss i en drömsk och övernaturlig värld med mörka, kusliga undertoner. Redan i unga år hämtade hon inspiration från gotisk och romantisk litteratur. Dessa fantasirika berättelser, påverkade hennes konstnärliga stil och tematik. Tanning arbetade med både måleri, teckning och grafik och senare i livet även tygskulpturer. Återkommande motiv är dörrar på glänt, stora solrosor och unga flickor som ofta återges i porträtt med en underliggande erotisk stämning. Tannings verk behandlar universella mänskliga känslor och upplevelser av extas, upprymdhet, ångest och besatthet. Att glänta på dörren till det okända återfinns i Dorothéa Tannings etsning La Grotte. Med surrealistiskt bildspråk öppnar den upp för vindlande tankebanor ner i det oändliga.

Sophie Taeuber-Arp

1889 – 1943
Schweiz

Sophie Taeuber dansar, Zürich, 1917

Fotografiet föreställer konstnären dansande iförd en collageinspirerad dräkt och mask. Rent visuellt är kopplingen till hennes marionettdockor, som hon lite senare skulle komma att arbeta med, inte långsökt. Genom den dadaistiska motståndshandlingen ifrågasatte konstnärerna första världskriget, nationella gränser, språkliga barriärer – men också konstens gällande uttryck. Mot denna bakgrund har den neutralt täckta kvinnliga kroppen i fotografiet av Sophie Taeuber beskrivits som en form av motstånd som ”förkroppsligar det absurda”. Precis som de dadaistiska poeterna arbetade med ett språk i upplösning, kan Taeubers anonyma kropp och abstrakta rörelse förstås som ett universellt och gränslöst språk. Taeuber utmanade förutbestämda roller och utforskade den mänskliga kroppen i relation till ett samhälle i snabb förändring – utifrån sociala, politiska och kulturella faktorer.