Deborah Turbeville, Venedig, 6 Juli (Fun sitting with Natalie and Victoria), Venedig, Italien, 1978 Med tillstånd av MUUS Collection. © Deborah Turbeville/MUUS Collection
Sju olika teman i utställningen
Maquillage
Efter att i åratal ha arbetat för magasin som Harper’s Bazaar och Mademoiselle skapade Deborah Turbeville den fiktiva modetidningen Maquillage. Modellerna i tidningen ser avslappnade ut och bilderna är oskarpa, med Turbevilles karakteristiska handskrivna anteckningar klottrade över sidorna. Hon tryckte 1 000 exemplar och lanserade dem på Rizzoli Gallerys utställning Fashion as Fantasy i New York 1975. Där visades, förutom Maquillage, uppslag med hennes verk tillsammans med design av modeskaparna Karl Lagerfeld, Valentino och Yves Saint Laurent. Utställningens vernissagefest lockade 1970-talets kändisar bland andra Paloma Picasso, Andy Warhol och Diana Vreeland, den berömda chefredaktören för Harper’s Bazaar. Jacqueline Onassis var inte på själva vernissagen, men besökte galleriet och introducerades till Turbevilles verk, och de hade senare ett nära samarbete. Maquillage gavs senare ut i nytryck 1977 av The Paris Review.
École des Beaux-Arts
Efter 20 år i New York flyttade Deborah Turbeville till Paris i slutet av 1970-talet för att hitta ny inspiration. I Paris hade Turbeville några år tidigare fått sitt första uppdrag som frilansfotograf, som ledde till ett reportage för Mademoiselle där hon intervjuat och fotograferat parisiska kvinnor. Som nyinflyttad upptäckte hon den berömda École des Beaux-Arts. Detta komplex av 1800-talsbyggnader utgjorde den perfekta scenografin för Turbeville, som var hänförd av tidsperioden. Hennes modeller var utspridda i byggnadens interiör, pudrade i kritvitt och förvandlade till levande statyer. Sin vana trogen satte hon sedan samman sina bilder till collage, en del av dem förekom även som negativ kopia. Många av bilderna trycktes i hennes bok Wallflower (1978), och senare i Le Passé imparfait (2009).
Unseen Versailles
Jacqueline Onassis arbetade under flera år som redaktör på det amerikanska förlaget Doubleday, där hon gav Deborah Turbeville i uppdrag att fotografera Versailles och slottets många dolda utrymmen. Turbeville tillbringade en vinter där. Hon vandrade genom områden stängda för turister och fotograferade kala rum, barockmöbler täckta med lakan, trasiga statyer och gardiner tjocka av damm. Ansvarig intendent på Versailles nekade Turbeville att ta med egen rekvisita, men tack vare Onassis fick hon så småningom tillstånd att ta dit sina modeller. Dessa klädde hon i tidstypiska dräkter. Unseen Versailles (1981), som avslöjade slottets förfall, vann American Book Award 1982 och gjorde det möjligt för Turbeville att hitta en publik utanför modemagasinen.
Newport Remembered
Newport Remembered utkom 1994 och är en fortsättning på det tema som Deborah Turbeville etablerade i Unseen Versailles – monument över rikedom och extravagans som förfallit. Efter att ha fångat spåren av den franska monarkin erövrade hon nu även den amerikanska ”monarkin” i Newport, Rhode Island. I slutet av 1800-talet var denna exklusiva kustort populär bland den nya världens aristokrati. Överflödet och prakten i husen – uppförda av familjen Vanderbilt, bland andra – hade lidit samma öde som Versailles och slutligen blivit reliker från en svunnen tid. Betagen i det förflutna och med sinne för det teatrala tog Turbeville återigen in modeller för att fylla de annars tomma rummen och trapphallarna, skapade nya berättelser och blåste nytt liv i de kalla, öde herrgårdarna.
Ryssland
Under tidigt 1990-tal började Deborah Turbeville intressera sig för Ryssland. Första gången hon besökte Sankt Petersburg skrev hon om hur hon kändes sig överväldigad. Det verkade som om staden hade stannat i tiden, var en produkt av sin historia och kanske ännu viktigare för henne, av sin litteratur. Ryska författare som Toljstoj, Dostojevskij och Gogol bidrog till den unika stil hon skapade. Turbeville skrev till Jacqueline Onassis i hopp om att göra en bok om Ryssland liknande Unseen Versailles, men på grund av Onassis för tidiga död 1994 återförenades de aldrig i projektet. Under 1997 gav Turbeville dock ut boken Studio St. Petersburg, fylld med bilder av staden, fotografier av baletten och gamla palats. Hennes kärlek till Ryssland avtog aldrig, och hon bodde även i Sankt Petersburg under många år.
Mexiko
Deborah Turbeville köpte 1986 ”Casa No Name”, ett historiskt hus i San Miguel de Allende, Mexiko. Betagen i huset och staden publicerade hon 2009 boken Casa No Name tillägnad dem båda. Boken är till stor del inriktad på religiös ikonografi, till skillnad från tidigare publikationer. Av särskild betydelse är en figurin av Vår Fru av Guadalupe som Turbeville hade hittat i en liten antikvitetsaffär i Guatemala och senare placerade vid ingången till sitt hem. Fram till Casa No Name fokuserade Turbeville sällan på religion eller andlighet i sina verk. Hennes stilmässiga kännetecken är ändå ständigt närvarande genom fotografier av sönderfallande fresker, spruckna väggar och tomma rum upplysta endast av levande ljus.
Passport
I slutet av 1980-talet började Deborah Turbeville arbeta på en novell, ursprungligen med titeln A Strange Tale Concerning Ivana P., som senare blev Passport: Concerning the Disappearance of Alix P. Denna sextiosidiga berättelse är både autofiktion och satir, hämtad från hennes erfarenheter inom modebranschen. Passport berättar historien om Alix, en designer på toppen av sin karriär som just har presenterat sin senaste kollektion för den parisiska eliten (inklusive sin vän The Empress – en tydlig referens till Turbevilles mentor och vän Diana Vreeland). Men pressen från branschen tynger ned Alix. I desperat behov av att fly anförtror hon sig åt The Empress, som tar henne med till ett dolt sanatorium. Därifrån skriver Alix dagbok om sitt mentala mående. Även om novellen aldrig publicerades formellt inspirerade den Turbeville att skapa en serie med 130 collage.
