Pablo Picasso

Sommarens utställning med Pablo Picasso – en av modernismens allra starkast lysande stjärnor – tar fasta på att konstnären ibland talade om en del av sina verk som ’exorcismmålningar’. I ett nedtecknat samtal med författaren André Malraux från 1937 berättar konstnären hur han under ett besök till Paris etnografiska museum Trocadéro 1907, fick en avgörande insikt. Ensam och omgiven av för honom exotiska artefakter förstod Picasso plötsligt vilken betydelse de afrikanska maskerna hade som magiska objekt och han beskriver för Malraux hur denna insikt på ett fundamentalt sätt kom påverka hans syn på konstnärsrollen:

De [afrikanska] maskerna var inte som andra skulpturer. Inte alls. De var magiska objekt. …De var vapen. För att hjälpa människor att frigöra sig från demoner. …Jag förstod varför jag var konstnär. …’Flickorna från d’Avignon’ måste ha kommit till mig den dagen, men inte alls på grund av formerna: utan som min första exorcismmålning – ja, absolut!….

Från Arkadiens sorglöshet till målad exorcism går tillbaka till detta avgörande möte med afrikansk skulptur och refererar samtidigt till en rörelse inom konstnärens praktik; mellan en mytologisk verklighet och en självupplevd och ofta destruktiv intimitet. Som en möjlig utgångspunkt lyfter utställningen särskilt fram två målningar ur Moderna Museets samling, Källan från 1921 och Sländan från 1929. Målningarna är väl kända för Moderna Museets publik, men det är sannolikt färre som känner till att dessa konstverk – trots väsensskilda i form och uttryck – troligen avbildar en och samma kvinna, nämligen Picassos första fru Olga Khokhlova.

I Källan halvligger Khokhlova i ett arkadiskt landskap. En vit tunika draperar sig omkring hennes kropp på ett sätt som leder tankarna till antikens Grekland. Det gör också urnan som vilar i hennes armar och vars livgivande vatten flödar ut i det tidlösa landskapet omkring henne. Målningen genomsyras av en mytologisk gåtfullhet och Khokhlova framträder här mer som gudinna än som människa.

I Sländan, som är målad åtta år senare, har det öppna landskapet bytts ut mot fragmenterade detaljer ur en interiör, och Khokhlova själv har reducerats till en tvådimensionell och näst intill abstrakt, taggig form. Mot den beigerosa färgytan, som rimligen ska föreställa hennes ansiktshud, framträder två ögon staplade ovanpå varandra, samt håligheter som möjligen markerar näsborrar. En vertikalt utdragen vagina dentata (betandad vagina) dominerar bilden och utgör nu Khokhlovas mest framträdande anletsdrag.

Vad säger den diametrala skillnaden mellan dessa två målningar om Picassos konstnärskap? Vad står det arkadiska landskapet för i en målning som Källan och vad menade Picasso när han kopplade samman sitt konstnärliga skapande med exorcism?

Sett till sin storlek erbjuder utställningen en relativt bred bild av Picassos konstnärskap, där ovan nämnda frågeställningar föranleder en mer övergripande diskussion om betydelsen av Picassos många stilar och uttryckssätt. Förutom verk ur museets egen samling presenteras inlånade verk från Picassos familj och privatpersoner. Vi är också fantastiskt glada att kunna visa Baigneuses au ballon (1928) och Deux personnages (1939), vilka nyligen donerades till museet i enlighet med Elisabeth ”Peggy” Bonniers testamente.

Ursula Mayer: The Lunch in Fur /Le Déjeuner en Fourrure

Två idag verksamma konstnärer, nämligen Lene Berg och Ursula Mayer, gästspelar i sommarens utställning med Picasso. Ursula Mayer är samtidigt aktuell med utställningen Till allt som jag kan bli, men finns också närvarande i Picassoutställningen med filmen The Lunch in Fur /Le Déjeuner en Fourrure från 2008. Filmen ställer oss inför ett fiktivt möte mellan konstnären Meret Oppenheim, sångerskan och dansaren Joséphine Baker och fotografen Dora Maar. Maar var under lång tid Picassos kärlekspartner och verket samtalar på ett direkt sätt med Picassos porträtt av samma Maar som visas i utställningen. Närvaron av filmens tre kvinnliga karaktärer – till synes fångade i en evighetsloop av kannibaliserade minnen och avantgardistiska föremål – kan också på ett subtilt sätt komma att påverka hur vi närmar oss Picassos konstnärskap.

Lene Berg: Stalin by Picasso or Portrait of Woman with Moustache

Lene Bergs film, Stalin by Picasso or Portrait of Woman with Moustache, visas även den som del av sommarens Picassoutställning. Det var som världsberömd konstnär och medlem i det franska kommunistpartiet som Picasso ombads att göra ett porträtt av Stalin när denne hade avlidit 1953. Porträttet skulle publiceras på förstasidan till den kommunistiska tidningen Les Lettres Françaises, omgivet av artiklar som i högstämda ordalag hedrade den sovjetiske ledaren.

Stalin by Picasso or Portrait of Woman with Moustache (2008) berättar historien om detta porträtt, som när det publicerades orsakade en skandal utan dess like. Med ett slags klippboksestetik förmedlar filmen hur det kalla krigets högpolitiska spel plötsligt kom att innefatta upprivna diskussioner om vad som var konst och inte, vad som var moraliskt respektive omoraliskt bildskapande, och vad som egentligen menades med realism. Filmen utvecklar sig även till en berättelse om två av historiens ”stora” män, hur deras vägar korsas, och hur den mediala bilden av dem fortsätter att förändras med tidens gång och ideologiska skiften.

Curator: Joa Ljungberg