Den tidiga modernismen: 1900–1920

Under den senare delen av 1800-talet upplöstes regelverk och normer inom bildkonsten, och avlöstes av en mängd konstnärliga möjligheter, där mindre grupper av konstnärer förde en kamp för nya, omstörtande idéer. Bl.a. som en konsekvens av fotografiets framväxt under artonhundratalets andra hälft, övergav tidens konstnärer idén om ett naturalistiskt avbildande och började istället undersöka måleriets egna förutsättningar. Det illusionistiska måleriet var inte längre en möjlighet.

Paris var fortfarande den västerländska konstens huvudstad dit unga konstnärer från hela Europa sökte sig för att utbilda sig, möta den nya konsten och träffa konstnärskollegor. I de separatutställningar med Cézanne, van Gogh och Gauguin som organiserades under 1900-talets första år, mötte många av dem den postimpressionistiska konsten vars färgstarka och uttrycksfulla målningar inspirerade. Samtidigt upptäckte flera unga konstnärer den utom europeiska konsten. Den hade förts hem från kolonier och upptäcktsresor och visades nu på nya etnografiska och antropologiska museer. Dessa masker och skulpturer från Afrika, Oceanien och Sydamerika, som aldrig tidigare uppfattats som konst, gjorde ett djupt intryck på tidens konstnärer och öppnade vägen till nya uttryck i konsten.

Trots den mängd olika uttryck och konstnärsgrupper som uppkom under den här perioden kan man i måleriet urskilja två inflytelserika riktningar; en expressionistisk, baserad på färgens egenskaper och möjligheter, och en formalistisk, kubismen, baserad på formella frågeställningar. Båda riktningarna kan sägas utgå från Paris och båda är rikt representerade i Moderna Museets samling.

Under årtiondet före första världskriget började både franska och tyska konstnärer oberoende av varandra måla med starka oblandade färger. I Frankrike kallades dessa konstnärer fauvister och i Tyskland kallade en grupp sig för Brücke, och en annan för Der Blaue Reiter. Under ett gemensamt samlingsnamn kallar man dem för expressionister.

Fauvismen brukar räknas som den första riktiga avantgardistiska 1900-talsrörelsen. Det var en löst sammanhållen konstnärsgrupp med Henri Matisse som centralgestalt, vilken endast existerade åren 1904-1907. När Matisse, Maurice de Vlaminck och Georges Rouault ställde ut på höstsalongen i Paris 1905, fick de starka, våldsamma färgerna en kritiker att kalla dem för ”les fauves”, vilddjuren. För fauvisterna låg fokus på färgen som expressivt uttrycksmedel i sin egen rätt, samtidigt som de frångick centralperspektivets traditionella rumsuppfattning.

Matisse gjorde flera resor till Nordafrika och inspirerades av de orientaliska kulturernas mönster, där stiliserade växtornament i starka färger komponeras ihop på ett dekorativt sätt. 1908 öppnade han en konstskola där han undervisade en snabbt växande skara unga konstnärer. Många av studenterna var skandinaver och Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén var två av hans mest berömda svenska elever. I Isaac Grünewalds porträtt av sonen Ivan vid fåtöljen är Matisses ornamentala linjeföring och fria färgbehandling tydlig. Inflytandet syns även i Sigrid Hjerténs Den röda rullgardinen. Men Hjertén går också sin egen väg och överger det behagligt dekorativa för att med det vildsint branta perspektivet och nakna och förvridna kvinnokroppen istället förmedla en känsla av instängdhet och hot.

1905 bildade en grupp tyska konstnärer i Dresden Brücke. Genom att understryka enheten människa natur sökte de det oförfalskade. Samtidigt försummade de medvetet rumslighet, proportion, perspektiv och realistisk färgåtergivning för att i starka färger uttrycka hur de upplevde det hårda och stressiga samhälle som industrialismen skapat. Ernst Ludwig Kirchner komponerade gruppens manifest, och 1908 ställde Kirchner, Erich Heckel och Karl Schmidt-Rotluff ut tillsammans med fauvisterna i Dresden. Efter att ha målat mest naketbilder i Dresden flyttade Kirchner nu till Berlin och började där måla stadsbilder, vilka idag tillhör de mest kända målningarna i tysk expressionism.

1911 publicerade Wassily Kandinsky i München skriften Om det andliga i konsten, i vilken han presenterade ett nytt program för måleri: ett ljudande kosmos av fritt svävande färger och former sprungna ur en inre nödvändighet. Kandinsky strävade efter att synliggöra en inre, andlig värld genom konsten, och grundlägger vid den här tiden det expressionistiska abstrakta måleriet. Han var starkt influerad av musik och kallade sina målningar för improvisationer och kompositioner.

Parallellt med dessa expressionistiska strävanden utvecklades en mer formell riktning inom det europeiska måleriet. Upphovet till kubismen kan spåras till Cézannes senare arbeten med hans dämpade kolorit och uppbrutna perspektiv, och hans intresse för en förenkling av naturliga former till cylindrar, sfärer och koner. Picasso och Braque ställde formella frågor kring bildens uppbyggnad, och i processen upplöstes renässansen idé om det enhetliga bildrummet som utgick från centralperspektivet. De båda konstnärerna stängde det traditionella bildrummet och framhävde ytan, det tvådimensionella bildplanet.

Kubismen kan betecknas som en radikal brytning med det europeiska måleriet och dess femhundraåriga tradition av realistisk avbildning. Den första fasen av kubismen, den analytiska, var både omvälvande och inflytelserik, trots att den bara varade en kort tid, c:a 1907-11, och utvecklades av två konstnärer i mycket nära samarbete. I nästa fas, den syntetiska kubismen, c:a 1912-19, deltog även andra konstnärer, bl.a. Juan Gris. I denna andra fas introduceras andra material och ytstrukturer, och collaget blir nu en viktig del av konsten. Skulptörer som tidigt tillämpade det kubistiska formspråket var Picasso, Alexander Archipenko och Henri Laurens.

Utställningen är producerad av Moderna Museet Malmö.

Curator: Magnus Jensner.