Filmer som visas


Yael Bartana, Wild Seeds, 2005. Två-kanals video och ljudinstallation (soundtrack av Daniel Meir), 6:39 min. Courtesy Annet Gelink Gallery, Amsterdam; Sommer Contemporary Art, Tel Aviv

Vildfrön / Wild Seeds

Mot en klarblå himmel, i ett magiskt vackert och vidsträckt bergslandskap, framträder en grupp ungdomar som lättjefullt leker på gräsbeklädda kullar. En sakral stämma ljuder över berg och slätter och befäster en andlig relation till landskapet. Scenen utspelar sig på det av Israel ockuperade Västbanken och ungdomarna vi ser är israeliska vänsteraktivister som leker ”Evakueringen av Gilad”, inspirerad av sammandrabbningar mellan israeliska säkerhetsstyrkor och illegala judiska bosättare. Huvuddelen av ungdomarna har ankrat sig fast i varandra till en sammanhängande kropp medan ett mindre antal försöker separera sammanlåsta armar och ben, för att splittra den och dra bort den ifrån platsen. Den idylliska bilden får snart obehagliga undertoner och atmosfären börjar pendla oroligt mellan det lekfullt befriande, det hotfulla och det ödesmättade.

 

Yael Bartana, Summer Camp, 2007. Två-kanals video och ljudinstallation. 12:00 min. Courtesy Annet Gelink Gallery, Amsterdam; Sommer Contemporary Art, Tel Aviv.

 

 

Sommarläger / Summer Camp

Summer Camp dokumenterar ICAHDs (the Israeli Comittee Against House Demolition) sommarläger i östra Jerusalems utkanter. Aktivister från olika länder samlas för att tillsammans med israeler och palestinier bygga upp ett demolerat palestinskt bostadshus. Återuppbyggandet sker utan tillstånd och huset kommer troligtvis inte att stå kvar särskilt länge. Aktionen har snarare ett symboliskt värde som fysiskt motstånd mot ockupationen, utfört i form av en konstruktiv handling.

De solidariskt arbetande aktivisterna framträder i det soldränkta landskapet på ett sätt som påminner om bilder av judiska pionjärer i färd med att bygga bosättningar i det tidiga 1900-talets Palestina. Denna visuella koppling förstärks ytterligare genom att Bartana låter gruppens hamrande och spikande dela ljudspår med Helmar Lerskis sionistiska propagandafilm från 1935, Awodah, som också visas på andra sidan väggen. Awodah producerades i en tid av växande antisemitism och judeförföljelse med ambitionen att uppmuntra fler judar att emigrera för att delta i uppbyggandet av ett tryggt hemland för det judiska folket. Kroppsarbetet betraktades här som ett medel för andlig och existentiell frälsning samtidigt som den moraliska rätten till det heliga landet ansågs nära förbunden med brukandet av jorden och uppbyggandet av ett modernt samhälle. I Summer Camp återuppstår denna moraliska koppling till kroppsarbete och byggande, men här i form av ett fysiskt motstånd som både israeler och palestinier riktar mot den israeliska staten.

 

Yael Bartana, A Declaration, 2006. En-kanals video och ljudinstallation. 7:30 min. Courtesy Annet Gelink Gallery, Amsterdam; Sommer Contemporary Art, Tel Aviv.

 

 

En förklaring / A Declaration

Den israeliska flaggan vajar mot en klarblå himmel uppe på toppen av en klippa och när kameran zoomar ut ser vi en man ro en roddbåt i riktning mot klippan. Han har ett olivträd med sig i båten och väl framme vid klippan rullar han varsamt ihop den israeliska flaggan och planterar olivträdet i dess ställe.

Vi befinner oss utanför Jaffas hamn, en plats varifrån många palestinier flydde i samband med de stridigheter som utbröt när staten Israel inrättades och som idag har en blandad befolkning med både araber och judar. Klippan är uppkallad efter den mytologiska gestalten Andromeda, som skulle offras för att sona sin moders skrytsamhet och på så sätt rädda sitt land undan ett fruktansvärt havsodjur.

I filmen tycks denna mytologiska historia knytas samman med ett destruktivt manifesterande av nationalism, men innebörden blir tvetydig. Att byta ut den israeliska flaggan mot ett olivträd kan innebära att en nationell symbol offras för att ge plats åt en symbol för fred. Men olivträdet är samtidigt en laddad symbol inom palestinsk nationalism, vilket gör att gesten lika gärna kan läsas som att en nationell symbol byts ut mot en annan. Som integrerad del i det israeliska nationella emblemet skulle olivträdet även kunna representera två nationer, eller två folk i en nation.

 

Yael Bartana, Mary Koszmary, 2007. En-kanals super 16 mm film överförd till video. 10:50 min. Courtesy Annet Gelink Gallery, Amsterdam; Foksal Gallery Foundation, Warsawa.

 

 

Mary Koszmary (Mardrömar)

Vi ser en ung man beträda Olympiastadion i Warszawa. Iklädd vit skjorta och röd slips stiger han upp på ett litet podium och riktar allvarsamt blicken mot läktarna. I ett poetiskt men samtidigt kraftfullt retoriskt tal uppmanar han tre miljoner judar att återvända till Polen. Kameran sveper över de folktomma läktarna. Gräset och buskarna som nu växer där gestaltar på ett kusligt sätt en mänsklig frånvaro, men kan också läsas som ett spirande hopp om en framtida närvaro.

Mannen på podiet heter i verkligheten Sławomir Sierakowski och är vänsteraktivist och chefsredaktör för den polska tidningen Krytyka Polityczna. I sitt tal berör han en skuldbelagd historia men vänder sig också mot främlingsfientligheten och antisemitismen i dagens polska samhälle. Han talar specifikt om Polen och om relationen mellan polacker och judar, men hans uppmaning att omfamna den Andre tycks i lika stor utsträckning rikta sig till israeler och palestinier.

Talet är ett upprop till försoning och det genomsyras av stor optimism. Inte desto mindre väcker det obehagliga känslor, som om det gamla ordspråket om historiens tendens att upprepa sig, förebådande viskades fram mellan raderna. Olympiastadion – Stadion Dziesięciolecia – var kulissen för de flesta parti- och statscermonierna i det kommunistiska Polen och kan idag leda våra associationer både till Sovjets stalinistiska propaganda och till Leni Riefenstahls glorifierande filmatisering av Tredje riket.

 

Yael Bartana, Mur i Wieża, 2009. HD video projection, 13:00 min. Courtesy Annet Gelink Gallery, Amsterdam; Sommer Contemporary Art, Tel Aviv.

 

 

Mur i Wieża (Mur och torn)

En grupp män och kvinnor tycks ha hörsammat Sierakowskis inbjudan och är nu
i färd med att bygga Polens första kibbutz. Klädda som judiska pionjärer bygger de kibbutzen som en Homa Umigdal – en typ av prefabricerad bosättning som utvecklades under den arabiska revolten 1936–1939 för att möjliggöra för judar att ta kontroll över palestinska landområden. Homa Umigdal kan på svenska översättas till mur och torn (eller stängsel och vakttorn). Systemet bestod av ett dubbelt träplank, uppfört som en gjutform, vilken fylldes med grus för att skapa en skyddande mur. Muren inhägnade vanligtvis en rektangulär yta om ca 35×35 meter, innanför vilket ett prefabricerat vakttorn restes och fyra baracker byggdes för att kunna husera en grupp om ca fyrtio bosättare.

I ett modernt Warszawa framträder konstruktionen som en besynnerlig anakronism. Rest på torgytan intill monumentet för Warszawagettots hjältar ter den sig som ett främmande byggnadselement samtidigt som den väcker obehagliga associationer till platsens historia som del av Warsawagettot och de fruktansvärda scener som utspelades här mellan åren 1940 till 1943. När kibbutzen är färdigbyggd hissas en röd flagga med en hybrid av de polska och judiska emblemen. Som för att signalera ett omkastande av ett historiskt skeende ackompanjeras scenen av den israeliska nationalsången spelad baklänges. De unga männen och kvinnorna tycks alla harmoniska och lyckliga. Ändå viras taggtråden som ett extra skydd runt det resta planket. Kommer välkomnandet av en sedan länge försvunnen granne bli lika varmt som Sławomir Sierakowski lovat?

Mer om utställningen