Utställningens nio teman

Allegori

Allegorier, bilder som säger något annat än det som konkret avbildas, var sällsynta i tidig modernism, men redan under 10-talet börjar konstnärer som Max Beckman, Gorge Grosz och Otto Dix skapa satiriska allegorier över missförhållanden i samhället. Samtidigt gör de Chirico sina metafysiska målningar där han sammanför olika föremål för att uttrycka något bortom den fysiska världen. Surrealisterna tar upp denna personliga form av allegori och avbildar det undermedvetna, medan de mexikanska konstnärerna Diego Rivera och José Clemente Orozco använder allegorin för att visa på orättvisor och ojämlikhet i samhället.

Liksom dem var Alice Neel en konstnär på vänsterkanten men hennes allegorier var inte samhällskritiska, istället uttrycker de starka personliga upplevelser och känslor. I målningen Symboler (Docka och äpple) bearbetar hon smärtan efter att hennes man lämnat henne och tagit deras dotter med sig till Havanna. På en vit bordsskiva sitter en naken docka omgiven av kristna symboler. Tanken leds till berättelsen om Gud som befaller Abraham att offra sin ende son Isak. Äpplena på bordet kan läsas som religiösa symboler för syndafallet samtidigt som de refererar till Cézannes stilleben.

Neel förklarade sällan sina allegorier, men porträttet av Kenneth Fearing från 1935 är ett undantag. Fearing skrev om lidandet under depressionen och målningen befolkas av figurer ur hans dikter. Glödlampan i övre kanten är både en referens till hans vana att arbeta på natten och en symbol för upplysning och modernism. I bakgrunden syns Sixth Avenue El som låg nära Fearings hem. Babyn visar att han blivit pappa samtidigt som ett skelett kramar blodet ur hans hjärta som blödde för mänskligheten.

Det essentiella porträttet

Alice Neels porträttkonst kan delas in i tre stilistiska perioder som tidvis överlappar varandra. I de tidiga verken från 20-talet och början av 30-talet infogar hon särpräglade symboler som visar på influenser från surrealism och latinamerikansk konst, medan hon i verken från slutet av 50-talet fram till sin död fokuserar på de figurativa relationerna mellan bildelementen för att på det sättet uttrycka modellernas psykologi.

De essentiella porträtten, som med sitt starka fokus på modellen och den genomarbetade men neutrala bakgrunden tydligt skiljer sig både från de tidiga och från de sena verken, tillkommer mellan dessa perioder. Här frångår hon de ibland surrealistiska inslagen i de tidiga målningarna men tillåter sig ännu inte samma frihet som man kan se i de sena psykologiska porträtten. Av alla hennes målningar är de essentiella porträtten, med sina noggrant genomarbetade neutrala bakgrunder och starka fokus på den avbildade, de verk som mest an-knyter till en traditionell porträttradition.

Porträttet av författaren Max White är ett bra exempel på denna rättframma stil. Genom att framställa White rakt framifrån mot en neutral ljust och mörkt grå bakgrund koncentrerar Neel målningens fokus till Whites ansikte med sina noggrant utmejslade drag och genomborrande blick. Varken händer, axlar eller ögon är placerade i linje med varandra, vilket ökar spänningen i bilden.

Det psykologiska porträttet

Alice Neel såg sig själv som en ”samlare av själar”, hon var en psykoterapeut och hennes modellers känslor och erfarenheter syns tydligt i målningarna. Vid väldigt få tillfällen utgick Neel från fotografier när hon målade, hon föredrog levande modeller och den närhet det innebar. Den tyske konstnären Gerhard Richter är av den motsatta åsikten när det gäller porträttmåleri. Han anser varken att konstnären behöver se eller känna sin modell, själen behöver inte synas i porträttet, menar han. Det är likheten som är det viktiga för en konstnär som Richter.

För Neel är det tvärtom, hon kunde förvränga, förminska, förstora. Modellers hud färgas i rött och grönt, kroppsdelar förvrids. Det realistiska bildspråket är inte det viktiga. Det är modellens själ som ska komma fram i målningen. Vem är personen i verkligheten? Den sanna bilden, inte huvudsakligen den korrekta likheten, var det viktiga.

Neel höll Pablo Picasso högt och menade att han i sina kubistiska porträtt (1910–1912) visade ”mänskligheten sliten i stycken”. På liknande sätt målar Neel fram en personlighet genom det ibland onaturliga. Sittningen, samspelet mellan konstnären och modellen visar på Neels hängivenhet till det klassiska porträttmåleriets regler och traditioner. Närvaron och utbytet gav Neel den extra information hon behövde i sitt arbete. Tiden var viktig för Neel, hon återgav handlingssätt och beteenden specifika för en viss tid. De individuella subjekten var bärare av historien och målningarnas ibland ofärdiga intryck skänker det hela ett tillstånd av rörelse och tillblivelse. Subjektet skapas under tiden som det betraktas.

Porträtt ur minnet

Alice Neel föredrog att måla efter sittande modell, bara i undantagsfall utgick hon från ett fotografi, men hon målade även flera bilder ur minnet. Det var både minnen av personer hon mött och minnesbilder av för henne viktiga händelser.
Neel var influerad av porträttmålaren Robert Henris tankar kring minnets betydelse för konstnären. I boken The Art Spirit, som hon ägde och rekommenderade till andra yngre målare, betonar Henri hur viktigt det är för en konstnär att öva upp sitt minne. Genom att fästa bilden i minnet kunde konstnären enligt Henri skapa en bild, inte bara av motivet, utan av det avbildades hela väsen.

I målningen Barnfödsel har Neel återskapat bilden av Goldie Goldwasser i födslovåndor. Som för att värja sig mot smärtan lyfter Goldwasser armarna så att de ramar in ansiktet, där den frånvarande blicken, de svarta ringarna kring ögonen och munnen som avbildats som ett svart hål, avspeglar den oerhörda ansträngningen. Enligt Neel är smärtan så koncentrerad till en specifik punkt att Goldwasser glömmer att hon har axlar och målningens fokus ligger istället på de svällande brösten och bålen. Goldwasser och Neel låg på samma förlossningsavdelning och samtidigt som målningen visar väninnas smärta ger den uttryck för Neels egna minnen av sin sons födelse.

Neel avbildade aldrig sin far medan han levde men några dagar efter hans bortgång 1946 målade hon av honom som hon minns honom när han låg i kistan, blek och livlös. Det kan verka makabert men för Neel anslöt målningen Död far både till äldre votivmålningar och till samtida latinamerikansk konst och porträttet är för henne en hyllning till en högt älskad förälder.

Stadsbilder

Trots att Alice Neel främst är känd som en porträttmålare målade hon även landskap, stilleben och stadsbilder. Hon bodde större delen av sitt liv i New York och stadsbilderna kan tydligt delas in i tre kategorier: Greenwich Village-åren, Spanish Harlem-perioden och Neels sista år på Upper West Side i New York. Medan målningarna från Greenwich Village ofta skildrar livet på gatan, inger de från Spanish Harlem en känsla av isolering och fångenskap. I målningen Nödutgång påminner nödutgången på utsidan av huset mer om en fängelsebur än den väg till frihet som den faktiskt är. Målningarna från Upper West Side blir därefter djupare och ljusare.

Många av stadsbilderna tillkom under 1930-talet när hon arbetade för projektet för offentliga utsmyckningar (PWAP) och senare i stafflidivisionen på Works Progress Administration (WPA). WPA försåg skolor, bibliotek och offentliga byggnader med målningar och de anslutna konstnärerna skulle var sjätte vecka leverera en målning som utifrån sin placering hyllade passande aspekter av det amerikanska livet. Naketstudier och porträtt som inte föreställde historiska personer var inte tillåtna.

Alice Neels stadsbilder skildrar den tidsanda de skapades i. Till skillnad från hur hennes porträtt tog fram det mänskliga i personerna, så visade Neels stadsbild Nionde avenyns högbana hur staden berövade de fattiga invånarna deras identiteter. Med nersänkta huv-uden och mörka kläder smyger de fram längs gatorna. Ansiktena har fått skelettliknande former. Tidens depression och misär är tydlig. I andra stadsbilder, exempelvis Snö på Cornelia Street, påvisas en mer intim och poetisk bild av staden. New Yorks storskalighet får stå tillbaka för vardagslivet som Neel skildrar genom utsikten från bostaden.

Naketstudier

Kvinnliga konststudenter utestängdes ofta från konstskolornas krokiklasser då det ansågs opassande att de tecknade nakenmodell. Alice Neel var inget undantag, i början av sina studier vid Philadelphia School of Design for Women fick hon bara måla av påklädda kroppar och gipsavgjutningar, först efter sex månader tilläts hon delta i krokiklassen.

I slutet av 1920-talet målar Neel naket men det är inte det akademiska måleriets idealiserade kvinnokropp hon avbildar, istället vill hon fånga en sann bild av det hon ser och konstnärer som Paul Cézanne och Otto Dix blir hennes förebilder.
Målningen av konstnärskollegan Ethel Ashton är både rå och utlämnande. Neel har en dominerande position och Ashton tittar upp på henne med ett plågat uttryck i ögonen, som om hon var generad över att visa sig naken. Kroppen tar upp hela bildrummet, den pressas ut åt alla håll så att dukens kanter skär genom hennes huvud och kapar hennes armar och ben.

Joe Gould var en misslyckad författare med otur i kärlek som saknade hand med pengar. Från ett tryggt liv i Bostons överklass flyttade han till Greenwich Village där han började sin sociala nedstigning tills han gick och tiggde på gatan. Neel avbildar Gould ur flera olika vinklar och gör flera studier av hans penis i olika tillstånd. På det sättet leker hon bildmässigt med fallosen som en maktsymbol.

Genom att låta de tre penisarna påminna om juver feminiserar hon dem och undergräver hans manlighet vilket får honom att framstå som en absurd figur. De tre bilderna av Gould kan även ses som en farsartad travesti på de tre gracerna där tre medelålders män med kalaskulor får ersätta konstens sägenomspunna skönheter.

I slutet av 1960-talet hade synen på den nakna kroppen förändrats men en kvinnlig konstnär som målade nakna kvinnokroppar uppfattades lätt som reaktionär av den växande kvinnorörelsen. Få kvinnliga konstnärer arbetade med bilder av graviditet men Neel målar nu flera porträtt av gravida kvinnor där hon visar upp den havande kroppen som ytterligare en normal kroppstyp helt i kvinnorörelsens anda.

Föräldrar och barn

En rad målningar av mor och barn visar på Alice Neels speciella intresse för ämnet. Och genom att välja bort de berömda personerna och istället porträttera vanliga människors svåra levnadsförhåll-anden så höjde hon upp barnuppfostran till en aktivitet med högt anseende. Intresset för den feministiska rörelsen och kvinnofrigörelsen syns tydligt.

Ett direkt intresse av att porträttera familjelivet och vardagen finns inte i huvuddelen av Neels målningar på mor och barn. Det är istället samspelet, eller frånvaron därav, mellan förälder och barn som är i fokus. De avskalade målningarna påminner om Vincent van Goghs sena porträtt med skarpa konturer och stora färgfält.

Neel fokuserade på moderskapet som socialt och fysiskt fenomen. Men istället för att skapa generaliserade hyllningar till kvinnlig fruktbarhet och familjeliv så är flera av hennes målningar skrämmande och dystra. Även målningarna av egna familjemedlemmar ter sig en aning otäcka. Mor och dotter klamrar sig fast vid varandra och miljöerna är enkla och sparsmakade.

Ett av få porträtt som visar far och barn är Don Perlis och Jonathan. Den CP-skadade sonen Jonathan försöker i målningen utan framgång påkalla sin fars uppmärksamhet. Istället stirrar Perlis ut i tomma intet. Barnets vita, nästan genomskinliga hud ger ett spöklikt intryck.

Den objektiva blicken

Neel målade flera porträtt av sina barn och barnbarn. I dessa målningar höll hon tillbaka sin förkärlek för det groteska men redovisar med stor inlevelse barnens känslor av osäkerhet, trots och oro, som om hon själv upplevde dem.

Porträttet av Isabetta målades vid ett av de få tillfällen som Neel återsåg sin dotter. Genom att avbilda Isabetta med händerna på höften och en trotsig blick, som tydligt visar att de inte står varandra nära, visar Neel oförställt upp den obekväma situation som de båda befinner sig i. I målningen Olivia i röd hatt som tillkom fyrtio år senare avbildar Neel sitt första barnbarn. Här upprepas posen men nu är modellen klädd i en bikini. Olivia blir Isabettas dubbelgångare, hennes röda hatt flyter ut som Isabettas hår och hon har också händerna på höfterna. Bristen på nakenhet är viktig då Isabettas nakenhet antyder trots, medan Neel i bilden av Olivias kantiga och beniga former skapar en bild av ungdomlig tafatthet.

Porträttet av barnbarnet Andrew gör Neel ur minnet. Det är hennes enda porträtt av en ensam baby. Andrew är vid god vigör och ser ut som ett litet kraftpaket. Han bryr sig inte om farmoderns blick utan intresserar sig istället för något utanför bilden, troligtvis modern, Ginny. Perspektivet är från en vuxen person som byter blöjor, ett tema som anknyter till kvinnors arbete och vardag.

Ålderdom

En av få konstnärer som målade äldre människor med inlevelse och exakthet var Rembrandt. Under hela sin karriär målade han äldre människor ur alla samhällsskikt. Alice Neel började med att porträttera äldre personer först efter sin fars död 1946.

Under andra halvan av sin karriär gjorde Neel många porträtt av äldre människor. Och precis som de psykologiska porträtten visar modellens själ fångade hon här ålderns tand. Sista sjukdomen är ett ärligt exempel på hur Neel både visar empati och objektivitet i en och samma målning. Målningen föreställer Neels mor döende i cancer med insjunkna kinder, rufsigt vitt hår och gulaktig hy. Att ansiktet förlagts halvt i skugga tyder på att döden är nära förestående.

Neel undvek inte döden, hon såg ålderdomen i vitögat utan sentimentalitet eller hopp om fridfullhet och lär ha beskrivit döden som ”ett otäck svart hål, ett tomrum, ett ingenting”. Inte förrän Neel var 80 år gammal målade hon ett självporträtt. Det är ett uppriktigt porträtt. Naken och med hängbröst sitter Neel med glasögonen på för att kunna se sig själv än bättre och sannare. Alice Neels respekt gentemot ålderdomen låg i hennes uppriktighet, samma uppriktighet som genomsyrade hela hennes karriär.