Museichef Elisabeth Millqvist, 2023 Foto: Helene Toresdotter
Curators text om utställningen
Myt sträcker över mänsklig erfarenhet med häpnadsväckande uppfinningsrikedom och variation och därigenom erbjuder den underlag att tänka, en grundläggande del av myt och berättelse i vår fragmenterade tid är att de öppnar för diskussion. De berättar sanningen men berättar den vinklad, vinklad genom möjliga scenarier som inte kan äga rum i den verkliga världen, den gör det möjligt att höja rösten, den utgör jämförelse och exempel. Metamorfos är delvis fantastisk, men är på ett annat sätt bara så vi är. * Marina Warner
Marija Prymatjenko (1909 – 1997) är en central gestalt i den ukrainska konsthistorien. I utställningen möter hennes målningar konstverk ur Moderna Museets samling från 1900-talet och två samtida konstnärer förflyttar oss till vår tid. Tillsammans utgör de en färgsprakande sorgesång.
Prymatjenko föddes i Bolotnya i Polesiaregionen och bodde hela sitt liv i Ukraina. Hon är en av Ukrainas mest välkända och uppskattade konstnärer. Hon levde under första världskriget, under Holdomor, Stalins avsiktliga hungersnöd då miljoner svalt till döds, skräckväldet mellan 1933 – 1945, då både Stalin och Hitler var vid makten, under kalla kriget som pågick till 1991, och hon bodde endast fem mil från Tjernobyl som 1986 drabbades av den ödesdigra kärnkraftsolyckan. Trots ett utsatt liv och personliga förluster hyllar Prymatjenko livet i sin konst, hon skildrar jordbrukets cykel, målar ståtlig växtlighet, men bland hennes motiv finns också bestar —hybridvarelser med vassa klor, stirrande ögon och öppna gap.
Hennes stiliserade och samtidigt lekfulla mönster bygger på traditioner från området där hon växte upp och kunskap i broderi och hantverk. Hennes mamma var erkänd för sitt broderi och hennes pappa snickare. Som ung drabbades hon av polio, det begränsade hennes rörlighet men gav mer tid för skapande, flera av vardagssysslorna kunde hon inte hjälpa till med. Från att främst ha broderat expanderade hon materialval och arbetade med keramik och måleri. Målningar på papper kom att bli hennes huvudsakliga uttryckssätt och i utställningen möter vi verk från över 50 år. Under andra världskriget upphörde Prymatjenko med sitt konstnärliga arbete och hon började måla igen först på 1950- och 1960-talet, men därefter målade hon under resten av sitt liv. Hon startade en informell skola för barn i sitt hem, hon ställde ut omfattande, också internationellt, och blev berömd. En småplanet är uppkallad efter henne och konstverkens motiv har reproducerats som frimärken. Den omgivande naturen, vardag och fest, sagor och visor är del av hennes värld uttryckt i bild och poetiska titlar, som utvidgar betydelsen och kan vara både dedikationer och besvärjelser.
KRIG OCH FRED — PROTEST OCH SYMBOL
Den första världsutställningen ägde rum i London 1851. Syftet med utställningarna var ursprungligen att främja industriell och ekonomisk utveckling, men successivt har tekniska innovationer, arkitektur, konst och hur det moderna livet ska gestaltas uttryckas kommit att stå i fokus. Nationella paviljonger introducerades på en av
världsutställningarna i Paris och flera byggnader som har uppförts på utställningsområdena i olika länder har blivit bestående landmärken, inte minst Eiffeltornet.
På fotografierna från den tionde världsutställningen i Paris 1937 syns Eiffeltornet flankerat av den tyska paviljongen, ritad av Albert Speer med en jättelik örn och på motsatt sida syns den sovjetiska med monumentalskulpturen ”Arbetare och kolchoskvinna”. I stället för uppfinningar blev världsutställningen det året en uppvisning i nationell styrka och politiska spänningar. Picasso ställde ut, likaså Marija Prymatjenko. Hon ingick i ett lokalt broderikooperativ och bjöds in till Museum of Ukrainian Art i Kiev och dess experimentella verkstad. Där mötte hon flera av sin tids konstnärer och det var i Kiev hon började måla. Prymatjenko blev en del av en satsning på att genomföra republikens första utställning med folkkonst 1936. Året efter ställde hon ut i Paris och flera av hennes målningar som visades då ingår i utställningen.
Picasso blev inbjuden till världsutställningen i januari 1937. Efter bombningen av den baskiska staden Guernika i slutet av april färdigställde han en ny målning till den spanska paviljongen på sex veckor: ”Guernica”. Under det spanska inbördeskriget samarbetade Hitler med general Franco och Guernika blev måltavla i flygräder utförda av tyskt och italienskt flyg. Utan att direkt skildra våldet återger Picasso sin avsky genom förtvivlade uttryck och förvridna kroppar. Konstnären Dora Maars fotografier av Picasso när han arbetade med den drygt 349×776 centimeter stora målningen i Paris har blivit ikoniska. Konstverket omnämns gärna parallellt med Francisco Goyas lika världsberömda krigsskildring ”Desastros de la Guerra” (1810–1820). ”Krigets Mona Lisa” har författaren Christophe Ono-Dit-Biot kallat verket — en symbol för alla krigs meningslösa våld. ”Guernica” är mytomspunnen, har reproducerats oändligt och otaliga konstnärer har förhållit sig till målningen. När den enda godkända reproduktionen hängde i FN-skrapan i New York täcktes den över innan USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell informerade massmedia om landets förestående invasion av Irak 2003. Motivet kunde inte utgöra bakgrund till meddelandet om kriget.
Picasso ansåg att hans målning tillhörde det spanska folket och tillät inte att den återbördades till Spanien förrän republiken hade återupprättats. Den långtidsutlånades i mer än 40 år till MoMA i New York, turnerade och nådde Sverige två gånger. Redan 1937 visades den på Liljevalchs konsthall i Stockholm och sedan igen 1956, två år innan Moderna Museet öppnade i Stockholm, när utställningarna tjuvstartade i Exercishallen i en provisoriskt iordningställd lokal. Om verket skrev Otte Sköld i utställningskatalog nummer 1 i Moderna Museets katalogserie: ”Vår tids största och mest betydande propagandaaffisch mot krigets meningslöshet och grymma barbari.” I arkiverade handlingar framgår att kabinettssekreteraren två gånger under tiden målningen visades fick besök av den spanske ambassadören, som beklagade det han uppfattade som negativ propaganda mot den spanska regimen. Målningen returnerades till Spanien först 1981 under stort hemlighetsmakeri, flera år efter Picassos död 1973 och hänger i dag på Museo Reina Sofía i Madrid.
Man kan anta att många av de över 30 miljoner besökarna på världsutställningen 1937 besökte både den spanska och den sovjetiska paviljongen och således såg Picassos såväl som Prymatjenkos verk. Även Marija Prymatjenko skulle komma att förknippas med både krig och fred. I titlar som “Krig är en fruktansvärd best” har hon varnat för och förbannat krig. Hennes sätt att hitta sin egen väg har gjort henne till en betydelsefull del i bygget av den ukrainska identiteten och till en aktuell fredsymbol. Under Rysslands pågående invasion av Ukraina har ett tjugotal av Prymatjenkos målningar i museet i Ivankiv förstörts efter ett ryskt anfall där museet sattes i brand. Förstörelse av kulturarv berättar om hur ett samhälle förändras, men kulturarv är också måltavla i krig utan att vara det egentliga målet. Attacker mot kulturarv ingår i en krigsstrategi med avsikt att förgöra ett folk genom att förstöra det som har betydelse och binder oss samman.
FOLKLORE OCH FÖRÄNDRING
Marija Prymatjenkos konst är en del av en folkkonsthistorieskrivning. Hon ägnade sig åt väggmåleri, broderi, sömnad och pysanka, ett traditionellt påskäggsmåleri som är karaktäristiskt för hennes hemtrakt Polesien. Hennes bakgrund skiljer sig från utställningens övriga konstnärers. I en västerländsk konsttradition saknas folkkonstnärer i samlingarna på moderna museer. De som verkade inom folkkonsten på 1900-talet i Sverige finns till exempel samlade på Kulturen i Lund, på Nordiska museet i Stockholm eller på många av länsmuseerna.
Under Prymatjenkos livstid drabbades flera av de ukrainska utbildade konstnärerna och publicerade författarna hårt. Antalet fängslade och mördade kulturutövare som var verksamma främst på 1920-talet i Ukraina är så stort att det har gett upphov till termen ”den avrättade renässansen”.
På samtliga fotografier av Marija Prymatjenko, förutom dem där hon är riktigt ung, är hon iklädd huvudbonad och egenbroderade kläder. Det vi ser är en traditionell bondkvinna. Det vill säga, det var ett val och ett utseende som också kan ha skyddat henne och förstärkt uppfattningen om henne som gammaldags och ofarlig; hon var verksam på landsbygden för folk på landsbygden, upptagen med att försköna och pryda. I delar av Ukraina, som då var en del av Sovjetunionen, formades och främjades folkkonsten under olika perioder och med olika mål. För de kommunistiska makthavarna skulle folkkonsten belysa de individuella nationella gruppernas särprägel och visa släktskapet mellan rysk och regional kultur, i det här fallet ukrainsk. Folkkonsten skulle utvecklas och blomstra tack vare socialismen, den var en del av nationsskapandet och en viktig del i kolonisering av delrepublikerna som utgjorde Sovjetunionen. Prymatjenko tilldelades guldmedalj på den första folkkonstutställningen i Kiev. Hon blev inbjuden till Moskva, men reste aldrig dit utan återvände till sin hemby.
Synen på det som kategoriseras som folkkonst har förändrats och utvecklats. När Moderna Museet som en samlande institution gjorde en viktig kompletteringssatsning, Det andra önskemuseet (2006–2009), för att köpa in nyckelverk till samlingen prioriterades 1900-talets kvinnliga konstnärer och uttryck utanför de västerländska metropolerna. Konstnärer som Ceija Stojka, Małgorzata Mirga-Tas eller Marija Prymatjenko var inte i fokus, inte heller konstnärer som huvudsakligen arbetar textilt eller från olika urfolk. De ansågs inte ingå i dialogen med den samtida konsten men konsthistorien skrivs ständigt om.
BLAND BLOMMORNA FINNS BERÄTTELSER
I sin konst skildrar Marija Prymatjenko livet — såväl vardag som fest, vi ser traditionella plagg, sådd och linberedning. I målningen Hösten rider en fläckig häst och sår säd är hösten en kvinna på en extravagant röd häst med man och svans som liknar borst eller taggar omgiven av vad som skulle kunna vara gurkor, jättejordgubbar, pumpor och blommande blåklint.
Konsthistorikern Oksana Semenik lyfter fram att Prymatjenkos längtan efter att skapa nya former och nya världar inte var mindre än modernisternas och frågar, varför skapa något som redan existerar i naturen? Samtidigt är det inte slumpartat vilka grödor som förekommer och vad som utförs—motiven återger också tillvaron. Bland blommorna finns berättelser. Fantasin och verkligheten går hand i hand. Storslagna solrosor och majskolvar som tornar upp sig likt buketter återger viktiga grödor som bönderna skulle odla — i likhet med sockerbetorna i Skåne — och som än i dag tillhör de vanligaste grödorna i Ukraina. Många blommotiv är dedikationer, Prymatjenko hade en stor trädgård, men föredrog att ge bort målade blommor. De mest berättande motiven påminner om Dalarnas kurbitsmåleri eller bonadsmålningar i sydvästra Sverige.
Även om många motiv skildrar traditioner var Prymatjenko också intresserad av det som skedde i omgivningen och världen, nyhetsrapporteringar och innovationer. 1984 målade hon ”Space Pepper”. Det finns andra verk med titlar som handlar om rymden och sannolikt var hon inspirerad av rymdkapplöpningen och rymdforskningen. 1986 ledde teknisk utveckling och mänskliga misstag till katastrof. Prymatjenko bodde endast fem mil från Tjernobyl. Efter kärnkraftskatastrofen gjorde hon en svit målningar kopplade till Tjernobyl, som kommenterade kontaminerat vatten och som gav uttryck för sorg. Till en av målningarna, tillägnad Valery Khodemchuk, ingenjör och det första offret för kärnkraftsolyckan, skrev hon: ”En kråka flyger och letar efter sin ägare, men han är ingenstans, hans kropp har flugit över hela Ukraina. Blommor kommer att växa, barn kommer att plocka dem, de kommer att binda kransar, bära dem till gravar, och min grav har flugit till himlen.”
BORTOM DET VI KÄNNER TILL
Det finns likheter mellan Prymatjenkos verk och verk av konstnärer i hennes samtid, som Hanna Sobachko-Shostak, men hon kännetecknas också av att hon avviker från det förväntade. Allt fylls av mönster och motivvärlden är hennes egen. I målningarna kan en mus med käpp vandra och en fågel slå på tamburin, likt i fabler tycks djur ersätta människor men det finns också bestar. Hybridvarelserna har djurkroppar och ansikten med människodrag, de har vassa klor eller skor. Kroppen är i profil och för det mesta är huvudet vänt mot oss med stirrande ögon. Det magiska tänkandet levde kvar i trakten där Prymatjenko bodde och hon tog det vidare i sin egen historieskrivning och i sin konst. Genom att skapa en annan verklighet förklarar hon sakernas tillstånd men hon gestaltar också en möjlig framtid.
I utställningen samsas hennes målningar med andra konstverk främst från 1900-talet. Många av konstnärerna porträtterar monster. Konstverken är tillkomna under krig, efter krig, som reaktion på politiska skeenden eller reaktioner på inre demoner. Ibland är konstverken förföriska, lekfulla och ibland tar sorg och svärta över och tårar faller. Mytologiska gestalter som Leda och Minotauren finns med som motiv. I berättelser om gudarna får det förskräckliga vara en del av tillvaron – övergrepp, våld och mord skildras. Prymatjenko uppmanade till att frukta bestarna som vi möter i hennes mönstertäta bilder. Metamorfos – förvandling och gränsöverskridande vidgar våra föreställningsvärldar, bekantar oss med eller ger uttryck för det farliga. Det som är bortom det vi redan känner till bär på en mängd möjligheter.
