Curators text om utställningen

Att träda in i en utställning med Vivian Suters verk kan vara både omtumlande och förvillande. Mängden målningar, i utställningen på Moderna Museet Malmö över 350 stycken, flödar över en, utan självklar början eller slut. En icke-hierarkisk flerbottnad installation växer sakta fram, där allt blir ett. Men tillåt stegen och blicken att vandra fritt, notera färger, detaljer, förändringar, överlappningar. Efter ett tag skärps blicken. På de fritt hängande dukarna märks på sina ställen fysiska lämningar av jord, löv och grenar. Och i de till synes abstrakta målningarna skymtas emellanåt motiv som liknar vatten som slingrar sig fram, växtlighet, eller en horisont. I målningarna syns dygnets och årets skiftningar i ljuset och färgerna.

En tydlig spontanitet och fysiskhet ger sig till känna i Vivian Suters måleri. Det vilda och lugna går i dialog och samspel med varandra och jag upplever en rörelse. Vid betraktandet av målningarna, både enskilt och samlade i kluster i en utställning, är det enkelt att föreställa sig den aktiva kroppsliga gesten i själva skapandet. Suter beskriver det som att befinna sig i ett transtillstånd när hon målar. Medveten om sin kropp, javisst, men samtidigt som att vara på en annan plats. Målningar hänger på väggarna, från taket, ligger på golvet, de överlappar varandra och baksidor och framsidor, även mellanrummen, framträder med samma dignitet. Dukens begränsningar existerar ej. Inte heller är det alltid givet om en duk ska visas vertikalt eller horisontellt, rummet och sammanhanget får bestämma. Suters målningar är med få undantag utan titel och odaterade, vilket än mer ger en flyktig och sammanhängande känsla. Allt detta tillsammans skapar en evigt pågående process och transformation. Bäst uttrycker Suter det själv när hon beskriver sina målningar som delar av en ”livstids målande”.

Vivian Suter är sedan över 40 år bosatt i Panajachel i Guatemala. Byn ligger vid sjön Atitlán, omkring fyra timmars bilfärd från huvudstaden Guatemala City. Jag besökte Suter i månadsskiftet maj/juni. Då var Panajachel ganska öde, i alla fall i början av veckan. Men ju närmare helgen kom, desto livligare ter sig gatorna, marknaderna och barerna. Klimatet är behagligt och en tidig morgon promenerar jag ner till sjön, i diset skymtas på andra sidan vulkaner som höjer sig 4 000 meter över havet. I andra änden av Panajachel bor Suter. Efter att ha passerat ett par hus (i det första bodde Suters mor, konstnären Elisabeth Wild, fram till att hon gick bort 2020), öppnar sig en vindlande, tätbevuxen, stor trädgård som utan synbar gräns övergår i vild natur. Lövtäckta stigar slingrar sig genom växtligheten och emellanåt öppnas gläntor upp. Ett uppmärksamt öga kan notera ett färgstänk på ett blad där, eller en övergiven färgburk här. Detta är Suters ateljé och arbetsplats. Det första hon visar mig är ett fikonträd som hon blev förälskad i när hon först kom hit.

Vivian Suter är dotter till två exileuropéer. I början av 1960-talet, när Suter var omkring 12 år gammal, flyttade familjen till Schweiz på grund av instabil politisk situation i Argentina. Hon studerade på konsthögskolan i Basel, och deltog i sin första större grupputställning på Kunsthalle Basel 1982. Året därpå bestämde hon sig, efter en del kringresande, att bosätta sig i Guatemala. Flytten från Schweiz till Guatemala bör inte ses som en tydlig protest i likhet med hur andra konstnärer lämnat konstvärlden. Istället var det måhända mer utav både tillfällighet och nödvändighet, att landa på en plats som verkligen talade till en och där Suter tilläts arbeta ostört.

I enskilda samtal talar Vivian Suter gärna och mycket om sin familj – sin son, sitt barnbarn, sina hundar som ständigt följer henne. Första gången jag hör utställningstiteln Jag är Godzilla ler jag. Jag har svårt att se sambandet mellan Godzilla – känd från japansk populärkultur som det förhistoriska sjömonstret som väcktes till liv genom atombombstester 1954 – och Suters utställning. Men för Suter handlar det om en lek mellan henne och hennes barnbarn där de med uppsträckta armar lekfullt skrämmer varandra: ”Jag är Godzilla!”. Intressant i sammanhanget är att Godzilla, samtidigt både ond och god, försvarade sitt territorium. Platsens betydelse gör sig än en gång påmind, inte bara i japansk populärkultur, utan även här i utställningsrummet. Suter gläntar generöst på dörren till sin trygga plats och släpper på sitt sätt in oss att ta del av den.

Två händelser på senare år brukar lyftas fram som extra betydelsefulla för utvecklingen av Suters konstnärskap – orkanerna Agatha och Stan (2010 och 2005). Dessa orsakade stora översvämningar och förstörelse, många människor miste livet eller försvann. Också Suters hus och ateljé skadades och hennes målningar täcktes av lera och vatten. Efter viss betänketid bestämde hon sig för att behålla dem, och lät effekten av naturen bibehållas. Dessa spår inkorporerades och blev en del av arbetet. ”Jag började tycka om hur naturen målade på dem”, som hon bland annat har uttryckt det.

Det blir tydligt hur hennes hus, ateljé och omkringliggande natur flyter samman till ett. Naturen sugs upp i hennes målningar både i motiv och material vilket skapar en form av landskapsmåleri i dubbel bemärkelse. Hon använder både olja och akryl när hon målar, men i materialförteckningen nämns även jord, botanisk materia och djungelbaserade mikroorganismer. Spår av löv, kvistar och regnvatten blandas med de ofta abstrakta formerna och gesterna i dova såväl som klara färger. Suter låter de uppspända dukarna torka ute i sin trädgård, de ligger på hennes altan eller hängs upp mellan två träd och möter både regn, sol och vind. Verken skapas i nära samarbete och dialog med naturen där dess krafter accepteras. Metoden att arbeta fritt utomhus leder också tankarna till äldre tiders friluftsmåleri (plein air), men Suters måleri skiljer sig från exempelvis impressionisternas måleri. Hennes arbete är flyktigare och mestadels abstrakt, ter sig än mer personligt och inåtvänt trots hennes förmåga att just ta in omgivningen. Ibland bryts det abstrakta av föreställande motiv, för betraktaren antyds en siluett av en hund eller ett träd eller växtlighet. Och trots att verken är odaterade är det möjligt att tänka att vissa målningar kommer från samma tidpunkt, eller arbetspass, med tanke på färgskala och motiv.

En utställning med Vivian Suter är en sensorisk, platsspecifik upplevelse där tid och rum flyter samman. Att cirkeln är en ofta återkommande form i Suters målningar tycks självklart. En form utan tydlig början eller slut, men som också återfinns överallt i naturen. Och trots den ofta stora mängden målningar så uppstår en känsla av lätthet, tillfällighet och öppenhet. Det är något både meditativt och repetitivt att ta del av där livet, konsten och naturen sammansmälter. Samtidigt så framträder också en distinkt envishet, kanske till och med en besatthet, som också tydliggör att saker och ting får ta tid.

Andreas Nilsson
Intendent, Moderna Museet Malmö