Sena Picasso

”Sena Picasso” är den första stora presentationen av Pablo Picasso (1881–1973) på Moderna Museet på över trettio år. Här möter besökaren det rastlösa utforskande av måleriet som upptog Picasso fram till sin död.

Utställningen omfattar ett femtiotal målningar och ett trettiotal verk på papper, inklusive några målningar och exempel på grafik ur Moderna Museet samling, samt keramik.

Ett av rummen fördjupar förståelsen för Picassos många arbeten kring Edouard Manets ”Le Déjeuner sur l’herbe”, som också finns som skulpturgrupp utanför museet.

Ovilja mot fulländning

Picassos sena produktion visar på den åldrade konstnärens ovilja mot fulländning och slutgiltighet, säger Jo Widoff som är curator för Moderna Museets upplaga av den turnerande utställningen.

”Picassos sista år kännetecknas av en trängande lust att fortsätta arbeta. Han arbetade med tilltagande brådska och blev alltmer expressiv och egensinnig. I många av målningarna får det polerade och definitiva stå tillbaka för det ohämmade och omedelbara.”

På tvärs mot samtiden

På 1960-talet hade Picasso överlevt de flesta av sina generationskamrater. Då lämnade han offentlighetens ljus för att tillbringa all sin tid i ateljén i Mougins.

Medan samtidskonsten vid denna tid drog mot minimalism, konceptualism och popkonst höll Picasso fast vid det föreställande måleriet. Samtidigt vände han sig till det teatrala och måleriet som fiktion.

Under det sista decenniet av sitt liv arbetade han i ett rasande tempo – målade på dagarna och tecknade på nätterna, ofta timmar i sträck. Tillkomstprocessen med omarbetningar och gradvisa förskjutningar, kom att bli lika betydelsefull som det färdiga verket.

Avfärdad av kritiker, hyllad av en ny generation

Samtida kritiker avfärdade Picassos sena verk som osammanhängande eller överdrivna. För många framstod också hans ihärdiga avbildande av den mänskliga formen som förlegad. Men på 1980-talet väckte målningarna intresse hos en ung generation konstnärer.

En viktig vändpunkt i det postuma mottagandet av Picassos sena produktion var utställningen ”A New Spirit in Painting” på Royal Academy i London 1981 där hans verk visades sida vid sida med samtida expressiva målare, så som Georg Baselitz, Jean-Michel Basquiat och Anselm Kiefer.

I mötet med den nya generationen presenterades Picasso inte som en avlägsen företrädare för modernismen utan som en föregångare till måleriets förnyade kraft och energi.

Picassos eftermäle

Alltsedan Picassos död 1973 har hans konstnärskap både hyllats med nästintill mytisk vördnad och skärskådats i kritiska texter.

Med åren har en mer nyanserad bild vuxit fram. När feministiska och postkoloniala perspektiv fick genomslag vid 1900-talets slut började forskare och konstnärer ifrågasätta både den kulturella approprieringen och kvinnosynen i hans konst.

Picasso framstår inte längre som en oantastlig mästare, utan som en konstnär genom vilken den moderna konstens komplexitet och motsättningar kan prövas.