9 evenings: Theatre & Engineering

Om 9 evenings: Theatre & Engineering

9 evenings: Theatre & Engineering var en serie föreställningar organiserade av den svenske ingenjören och forskaren Billy Klüver och konstnären Robert Rauschenberg. De ägde rum på 69th Regiment Armory i New York den 13-23 oktober 1966. Under tio månader hade konstnärer, koreografer och kompositörer samarbetat med Klüver och hans kollegor från Bell Telephone Laboratories i New Jersey, då ett av världens främsta forskningscenter med tillgång till den allra senaste teknologin.

Under fem dagar förvandlades den stora exercislokalen Armory till en tillfällig scen och för första gången utanför militära projekt användes infraröda kameror, videoprojektioner och ett revolutionerande system för trådlös kontroll av ljud, bild och rörelse.

Under 30 år betraktades dokumentationen från dessa legendariska kvällar som förlorad, men dokumentärfilmaren Barbro Schultz Lundestam har tillsammans med producenten Julie Martin senare följsamt återskapat varje performance. Moderna Museet har nyligen förvärvat dessa tio filmer som nu visas tillsammans för första gången.

Deltagande konstnärer: John Cage, Lucinda Childs, Öyvind Fahlström, Alex Hay, Deborah Hay, Steve Paxton, Yvonne Rainer, Robert Rauschenberg, David Tudor och Robert Whitman.

Medverkande konstnärer om 9 evenings

Robert Whitman
USA, 1935

Two Holes of Water – 3
Två hål av vatten – 3
18 och 19 oktober 1966

Robert Whitman om Two Holes of Water:
”Jag är ute efter ett verk kring filmbildens varaktighet och tv-nyhetens omedelbarhet. Bilderna är det angelägna – verket utgör sammantaget en bild. Tv är ett utmärkt sätt att samla material; förutom det som sänds fångar en kamera riktad mot vad som helst upp detta i direktsändning – ett ortsbestämt tv-inslag. Film är en orubblig, varaktig, oföränderlig dokumentation av någon som tittar på något i det förflutna.”

David Tudor
USA, 1926–1996

Bandoneon! (a combine)
Bandoneon! (en combine)
14 och 18 oktober 1966

David Tudor om Bandoneon! (a combine):
”Bandoneon! (bandoneon-fakultet) är en combine bestående av förprogrammerade ljudkretsar, rörliga högtalare, tv-bilder och belysning, allt vidarebefordrat genom instrumentet. Instrumentet, en bandoneon, alstrar signaler som används simultant som material för differentierade ljudspektra (som alstras via moduleringsverktyg och en speciell högtalarkonstruktion), för produktion av visuella bilder, skapade av Lowell Cross; för aktivering av programmeringsverktyg som kontrollerar den audiovisuella miljön, skapade av Bob Kieronski (’Vochrome’ och programmerat kopplingsbord) och Fred Waldhauer (Proportional Control).” Bandoneon! använder sig inte av några kompositionsverktyg utan när den aktiveras komponerar den sig själv genom instrumentets inneboende sammansatta beskaffenhet.”

John Cage
USA, 1912–1992

Variations VII
15 och 16 oktober 1966

John Cage om Variations VII:
”Mitt projekt är lätt att beskriva. Det är ett musikstycke, Variation VII, obestämt i formen och detaljerna, som använder sig av ljudanläggningen som byggts kollektivt för denna festival, och utöver det använder sig av moduleringsverktygen som David Tudor skapat, och som ljudkällor bara använder de ljud som finns i etern under den tid föreställningen pågår och som registreras från kortvågsradio, telefonledningar, mikrofoner, tillsammans med, i stället för musikinstrument, diverse hushållsapparater och frekvensgeneratorer.
De tekniska problemen som varje enskilt projekt medför brukar reducera ursprungsidéns effekt men löser man dem uppstår en helt annan situation än vad man i förväg hade kunnat ana.”

Steve Paxton
USA, 1933

Physical Things
Fysiska ting
13 och 19 oktober 1966

Steve Paxton om Physical Things:
”Det här bidraget är en dans med scendekor. Ensemblen består inte bara av de som blivit utvalda som permanent befolkning (så länge verket pågår) utan också av dem som valt att komma och titta på och man kan förmoda att de kommer att betrakta varandra. I fråga om lufttryck och topografi är verket inget flygplan, det är mer eller mindre motsatsen till ett flygplan, men mycket av det övriga är jämförbart.”

Öyvind Fahlström
Brasilien/Sverige, 1928–1976

Kisses Sweeter Than Wine
Kyssar ljuvligare än vin
21 och 22 oktober 1966

Öyvind Fahlström om Kisses Sweeter Than Wine:
”I mitt bidrag närmar jag mig den nya teknologin på flera olika nivåer. Kemikalier som utvecklats av den nya teknologin gör det möjligt att använda element som tidigare inte var det – ett objekt förändrar gradvis färg, ’snöbubblor’ stiger från marken, människor insvepta i ’moln’. Genom att använda vår interna etersändare kan jag låta kuddar sjunga medan de studsas mot golvet eller kastas upp i luften. Via vårt fjärrkontrollsystem kan jag låta en skådespelare förföljas av ett flygande föremål eller rikta samma föremål mot måltavlor som kommer svävande genom luften. På en annan nivå handlar mitt verk om maskinartade egenskaper i människan: robotliknande människor som kan memorera enorma datamängder eller räkna stora tal i huvudet (såsom belagt i psykiatrisk [sic] litteratur); risken med att försätta ’robotar’ (trångsynta hjärnor) i situationer som de inte är ’programmerade’ för – det vill säga krissituationer – och maskiner som löper amok.
Invävt i detta finns glimtar av vardagliga händelser och gestalter ur dagens värld. Till exempel dyker Bob Hope och Mao Tse-tung upp i gatudemonstrationer i New York. Till det använder vi filmer av verkliga demonstrationer tillsammans med bandinspelningar av reaktionerna från människor som ser dem. Band och film blir delar av verket. New York, Kina, Indonesien, havsbottnen, rymden, framtidens värld (som den ser ut i en sf-film) vävs samman till en triptyk av diabilder, film och tv-skärmar. Det finns inget facit. Tittaren drar sina slutsatser, eller inte, det väljer han själv.
Jag betraktar det som initiationsriter för ett nytt medium. Totalteater.”

Alex Hay
USA, 1930

Grass Field
Gräsfält
13 och 22 oktober 1966

Alex Hay om Grass Field:
”Ett verk byggt kring tre element som delats upp i tidmässigt lika långa delar.
Tre element:
– Kroppens inre ljudpotential
– Yttre kroppsfärg
– En egenartad arbetsuppgift
Kroppsljuden, exempel: hjärnvågor, muskelrörelser, ögonrörelser, uppfångas av differentialförstärkare och överförs till de centrala kontrollstationerna för att skickas ut av ljudteknikern.
All rekvisita och kläder har samma färgidentitet som aktörernas hud. Arbetsuppgiften är att slumpmässigt placera ut 100 numrerade 6×6 fot stora kvadrater av segelduk i ett modulärt 10×10-mönster och sedan återställa dem i korrekt numerär följd, centralt placerade. Utplaceringen och återställandet av kvadraterna är en bestämning av de två delarna.”

Deborah Hay
USA, 1941

Solo
13 och 23 oktober 1966

Deborah Hay om Solo:
”Solo är en vit, jämn, ren rumslig händelse. Personerna ingår i rummet och ljuset. De är en fortsättning på platsens egenskaper – en vit omgivning. Syftet med rörelserna är att bevara balansen mellan ordning och jämnhet.
Solo är kumulativ och ackumulerar gradvis mer ljus, fler plattformar, fler aktiviteter, fler personer – men förblir hela tiden lika stilla och lugnt som i början.
Det är sammanlagt 24 personer. Åtta av dem är orörliga. De är högtidsklädda och sitter placerade som en musikensemble. Från sina platser fjärrstyr de åtta plattformar i och omkring rummet. 16 personer rör sig också in och ut ur rummet och ibland befinner de sig ovanpå plattformarna. Stark belysning omkring scenområdet reflekteras skarpt mot de 16 rörliga personernas vita kläder. Det extremt intensiva ljuset studsar mot kläderna och förändrar den mänskliga kroppens linjer. Emellanåt är belysningen släckt. Jag är intresserad av att skapa ett mellanting mellan att se och att inte se.
Visuellt sett består verket huvudsakligen av de rörliga personerna, ljuset, mörkret, de fjärrstyrda plattformarna och rörelserna. Min främsta avsikt är att ge dessa element lika mycket energi och synlighet.”

Lucinda Childs
USA, 1940

Vehicle
Medel
16 och 23 oktober 1966

Lucinda Childs om Vehicle:
“Vehicle består av material – levande, icke levande och (i ett fall) uppburet av en luftkudde – vilka kan existera i ett icke statiskt tillstånd och iakttas i en utökad dimension när de kommer i kontakt med ljus- och ljudkällor som under hela dansen ständigt eller periodiskt finns tillgängliga genom radiosignaler.
Dopplersonaren har ultraljudssändare och -mottagare. Den sänder ut frekvenser som är högre än vad som är hörbart. En person eller ett objekt som passerar framför den bryter signalen och den studsar tillbaka till sonaren med en frekvens som bestäms av personens eller objektets hastighet. Det vi hör motsvarar skillnaden mellan de frekvenser som sänds ut och de som återkastas när signalen har brutits, och den påföljande reduktionen i frekvens är vad som gör sonaren hörbar. Tonen C4 (som vi känner från musiken) ska uppträda vid en rörelse av cirka 1 m/s. Anordningen ska uppfatta rörelser hur långa eller korta och snabba de än är, exakt i det ögonblick de börjar eller slutar.
Svävaranordningen är tillverkad av en del av ett General Motors-kylskåp och har utformats som en plattform som ska lyfta kylskåpets 200 kg en bråkdels centimeter över golvet genom att ta in luft från en dammsugare och därmed göra det möjligt att med lätthet flytta kylskåpets 200 kg. Ingenjör Per Biorn har monterat två dammsugarmotorer på plattformen så att jag faktiskt befinner mig på en luftkudde när jag använder den.
Mitt syfte är att använda anordningarna som instrument under ett antal betingelser, instrument som kanske är eller inte år ändamålsenliga för att fullborda någonting. Jag tycker inte att dans bara ska begränsas till en uppvisning av kroppsövningar; för mig är allt som kan existera i ett icke-statiskt tillstånd under en viss tid intressant. Mina idéer brukar komma från de lagar som styr själva materialen och jag försöker låta materialens egenskaper och begränsningar blottläggas i olika situationer.”

Robert Rauschenberg
USA, 1925–2008

Open Score
Öppet partitur
14 och 23 oktober 1966

Robert Rauschenberg om Open Score:
”Mitt verk inleds med en riktig tennismatch spelad med racketar utrustade med mikrofoner som tar upp ljudet. Matchljuden styr belysningen. Matchen avslutas när hallen ligger helt i mörker. Mörkret är illusoriskt. Hallen flödar av infrarött ljus (än så länge osynligt för det mänskliga ögat). En försiktigt koreograferad ensemble på mellan 300 och 500 personer kommer in, observerade av och projicerade för publiken med hjälp av infraröd tv på stora skärmar. Detta är gränsen för verket än så länge.
Tennis är rörelse. Men satt i ett teatersammanhang är den formell improviserad dans. Att sporten så osannolikt används för att kontrollera ljuset och fungera som orkester intresserar mig. Det motsägelsefulla i att inte kunna se något som händer framför ögonen på en utom med hjälp av en reproduktion är ett slags handlingens dubbelexponering. En skärm av ljus och en skärm av mörker.”

Yvonne Rainer
USA, 1934

Carriage Discreteness
Fraktad avskildhet
15 och 21 oktober 1966

Yvonne Rainer om Carriage Discreteness:
”En dans bestående av två åtskilda men parallella (simultana) trådar och två åtskilda (men likvärdiga) kontrollsystem. 1. Aktörstråden styrs av mig från ett ’stridsledningsbord’ där jag spontant väljer handlingar och placeringar av människor och föremål (från en förutbestämd lista av möjligheter) och meddelar mina beslut till de dryga tio aktörerna via walkie-talkie. 2. Händelsetråden styrs av TEEM (’Theatre Electronic Environmnet Modular System’) i dess minneskapacitet. Denna del består av en följd av händelser och omfattar filmfragment, diabildsprojektioner, ljusförändringar, närbilder på tv-skärmar av själva dansen, bandinspelningar av monologer och dialoger och olika fotokemiska fenomen, varav flera involverar ultraviolett ljus.

Jag har kommit att intressera mig för tanken på prestation och av att hitta precisa sätt att göra det tydligt eller inte tydligt vad det innebär att prestera.
Golvytan är indelad i tjugo rektangulära fält och numrerade med krita från ett till tjugo. Aktörerna är instruerade att ta föremål från ett fält till ett annat. Föremålen… som hanteras, är medvetet fördelade mellan de tjugo fälten i en förutbestämd ordning… Instruktionerna till aktörerna improviseras under själva performancen.”