Rosemarie Trockel

Trockel arbetar från en kvinnlig utgångspunkt och har förnyat den kritiska granskningen av konsten. Analytisk skärpa, humor och en alltid lika överraskande sinnlighet förenas i hennes mångsidiga produktion. I sin konst undersöker Trockel förhållandet mellan kultur och natur, bland annat mot bakgrunden av naturvetenskapens och filosofins tankevärldar. Våra föreställningar om djur och människa sammanförs med vårt idéarv om manligt och kvinnligt. Hennes verk använder oväntade, vardagliga föremål och tekniker – som spisar och stickning – vars innebörder drastiskt vidgas i konstnärens dynamiska förvandlingsnummer.

I våras mottog Trockel det prestigefyllda Kunstpreis München. I samband med detta gjordes en stor Trockel-utställning med fokus på temat kök. Moderna Museets utställning bygger på denna. Urvalet av verk och teman har dock utvidgats i nära samarbete med konstnären. De arbeten som tillkommit behandlar materialet ull och temat stickning. Utställningen innehåller också över 20 videoverk, för att ge en bred överblick över denna ännu alltför litet beaktade sida av Trockels konstnärliga produktion.

Utställningskatalogen är en omarbetad och utvidgad version av den som producerades för München-utställningen. Ursprungstexten är på tyska och engelska, medan de tillkommande delarna presenteras på svenska och engelska.

Stickmålningar, spisbilder och haverier

I vårens utställning på Moderna får den svenska publiken för första gången tillfälle att i form av en bred separatutställning bekanta sig med Rosemarie Trockel – ett av den internationella samtidskonstens mest betydelsefulla namn. Konstnären är född i Tyskland 1952 och hon bor och arbetar idag i Köln där hon också under 1970-talet fick sin utbildning vid Fachhochschule für Gestaltung.

1999 representerade konstnären Tyskland på Biennalen i Venedig och på konstmässan Documenta X i Kassel 1997 deltog Rosemarie Trockel med installationen Haus für Schweine und Menschen (hus för grisar och människor). Verket, som skapats tillsammans med kollegan Carsten Höller, blev mycket uppmärksammat. Installationen, som satte ljuset på människans förhållande till djuren, lät konstpubliken vistas under samma tak som ett antal grisar, dock åtskilda av en glasvägg som var visuellt enkelriktad – publiken såg grisarna men de såg inte oss.

Rosemarie Trockel har presenterats i separatutställningar världen över. 1998 visades en stor retrospektiv i Hamburg, London, Stuttgart samt Marseille. När Moderna Museet nu gör en omfattande presentation av Rosemarie Trockel är utgångspunkten den separata utställning på temat kök som Lenbachhaus i München gjorde i samband med att hon våren 2000 erhöll det prestigefyllda Kunstpreis München. I Moderna Museets utställning har dock kökstemat kompletterats med en rad andra ämnesområden. Här görs också en bred presentation av konstnärens videokonst – som fortfarande är alltför lite känd. Urvalet av verk och utställningens gestaltning har växt fram i nära samarbete med Rosemarie Trockel. Vi rör oss här genom ett spännande landskap av videoverk, objekt och installationer, präglat av konstnärens egensinniga form- och symbolvärld. Vissa verk är också interaktiva; de samspelar med betraktarens närvaro.

Rosemarie Trockel är en ovanligt driven tecknerska. Tecknandet, som ofta är utgångspunkten i hennes arbete, blir till ett instrument för att fixera idéer och variera former på ett lekfullt sätt. Hennes teckningar, som nästan alltid är figurativa, utstrålar en lust att experimentera och ett slags omedelbarhet som för oss nära konstnärens kreativa processer. I den aktuella utställningen har konstnären valt att visa teckningarna som projektioner.

Stickmålningar

Men när Rosemarie Trockel på 1980-talet, som en del av en tysk våg, slog igenom i New York var det främst hennes ”stickmålningar” som stod i fokus. I en kultur där originalitet och individuella uttryck hyllas och knyts till den manliga konstnärens genistatus, tillhör stickning den kategori av aktiviteter som sammankopplats med vad som ansetts vara kvinnliga dygder. Stickade produkter tillkommer i den privata sfären; de är anonyma, kräver tålamod och nit men ställer i övrigt inga avancerade krav på kreativ förmåga eller intellektuell ansträngning. Rosemarie Trockel vänder och vrider på föreställningarna kring detta triviala, förment kvinnliga, material med låg kulturell status. Hennes stickbilder skapades med hjälp av en stickmaskin och hon tog datorn till hjälp för att göra mönster – ”kvinnligt hantverk” ställdes på så vis mot ”manligt maskintillverkat”.

Sedan de tidiga stickverken har konstnären utvecklat temat i flera olika riktningar. När konstvärlden började betrakta henne som ”konstnären med stickningarna” gjorde hon upp med denna begränsande klassificering genom att klippa upp och skapa revor i sina stickningar. En del av dessa arbeten överfördes sedan till screentryck och utgör exempel på hur konstnären i processer bearbetar ett tema över tid och låter det vandra genom olika medier. Förstörelse och uppbyggnad – konstruktion och destruktion – blir också i videon Á la Motte en del av det konstnärliga reflekterandet. Videon visar en mal (la Motte) som äter hål i ett stycke ull, men mot slutet vänder processen och hålet tycks på något magiskt vis förslutas igen.

Spisbilder

Vid sidan av sticktemat har Rosemarie Trockel arbetat med konstnärliga gestaltningar som knyter an till temat ”kök”. Köket är för henne en arbetsplats, en ateljé – platsen där idéer föds. Här finns också ”spisen” som konstnären under 1980- och 1990-talet använt som utgångspunkt i en rad intressanta verk. Under tidigt 1980-tal presenterades spisarna som tredimensionella golvskulpturer. Senare uppträder de hängande spisbilderna, där det som vid första anblicken ser ut som abstrakta minimalistiska målningar, visar sig vara ugnslackerade plåtar i vilka riktiga spisplattor fogats in. Liksom ifråga om stickverken gör Rosemarie Trockel oss uppmärksamma på alla de värden och associationer ett material kan vara bärare av. I spisbilderna spränger hon in ett kulturellt mindervärdigt föremål ur hushållssfären – rätt in i den abstrakta ”finkonsten”, som ju fortfarande präglas av manlig dominans.

Genom att laborera med varma plattor, där publiken kan känna den värme som plattorna avger – alltså få en taktil upplevelse – går Rosemarie Trockel i en av de senaste spisbilderna bortom det rent visuella och låter konsten aktivera andra sinnen. Under 1990-talet tillkom ytterligare spisskulpturer, där nu spisplattorna tycktes ha vandrat från spisens ovansida till dess sidor, vilket gav dem ett tärnings- eller högtalarliknande uttryck. Spisplattor dyker också upp i videon Interview (1994) där Rosemarie Trockel, som en parodi på den traditionella konstnärsintervjun, låter spisplattorna uppträda både som intervjuare och intervjuoffer. Ett intressant förvandlingsnummer får vi ta del av i verket Playtime, där en spis gjord av mjuka skumgummielement visar sig kunna transformeras till bland annat ett liggunderlag och en hundkoja.

Haverier

I tyskt, romantiskt 1800-talsmåleri möter man ibland motiv vars syfte tycks vara att lyfta fram människans utsatthet inför naturens oförutsägbara krafter. En konstnär som Caspar David Friedrich kan utifrån en skildring av en verklig händelse i samtiden, som i den kända målningen där en arktisk expedition lider skeppsbrott, låta det havererade skeppet symbolisera hur människans hopp krossas och hur kort passagen mellan liv och död kan vara. På samma sätt tycks i vissa av Rosemarie Trockels bilder det till synes dokumentära bli till av bärare av symboliska innebörder. Under en resa i Belgien 1996 får hon se ett enfamiljshus som sprängts i luften vid en explosion. Utifrån en fotografisk dokumentation framställer hon sedan det gigantiska textiltryck, som vi möter i utställningen. Vad vi ser är en köksinredning runt vilken fragment av det forna huset ligger kringspridda. Men vad är det egentligen, utöver den fysiska och arkitektoniska modellen, som sprängts i luften? Köket, symbolen för den trygga privata, intima, sfären, står plötsligt blottat; huset är i spillror. Möjligen gäller detta också den ideala struktur som ligger till grund för ”modellfamiljen” – det vill säga det trygga husets invånare.

Det metaforiska och symboliska är också en del av ett verk som S.h.e (2000), men här tycks metaforen förvandlas till konkret erfarenhet. En stor orange cirkelform projiceras på väggen och ur ett litet hål i mitten sprutar, med viss intervall, en stråle av mjölkaktig vätska som sedan bildar en pöl på golvet. Associationerna löper naturligtvis till det kvinnliga ammande bröstet – och vidare till skildringar av detta tema i klassisk mytologi och religiöst måleri. Men också till ett överflöd i vidare mening.

Välkommen på en resa genom ett trockelskt universum – varför inte i den öppna tvåsitsiga bil, driven av en elmotor och utrustad med broms och växelspak, som hon byggt av fyra spisar!

Utställningskommissarie: Iris Müller-Westermann