Konstverken i ”Oläkt”

Héla Ammar, Tarz (Weaving time), 2014

I Tarz (Weaving time) sammanför Héla Ammar sina egna fotografier från den tunisiska revolutionen med äldre och officiella fotografier och dokument. Tillsammans berättar de om Tunisiens politiska historia, en historia som började långt före Jasminrevolutionen och som kommer att fortsätta att förveckla sig in i framtiden.

’Tarz’ betyder broderi på arabiska och Ammar använder röd silkestråd för att ytterligare betona hur olika historiska händelser är sammanlänkade och bildar ett kontinuum in i en okänd framtid. Den broderade röda tråden kan leda tankarna till den tunisiska flaggan och martyrernas blodspillan. Den kan även påminna om traditionellt kvinnliga egenskaper som ”tålamod, självuppoffring och noggrannhet”, vilka enligt konstnären varit avgörande i Tunisiens komplicerade politiska process.

Héla Ammar f. 1969 i Tunisien, bor i Tunis.

Mario Rizzi, Kauther,  2014

Den här filmen porträtterar den kvinnliga aktivisten Kauther Ayari. Vid Jasminrevolutionens början 2011 var hon var den första som talade offentligt till demonstranterna i den tunisiska huvudstaden Tunis. Med kraftfull stämma krävde hon arbete, frihet och värdighet, och inspirerade andra att göra detsamma.
I en fängslande monolog reflekterar Ayari över den politiska utvecklingen i Tunisien, men också över sin egen livshistoria och hur den har präglats av ett hårdnackat patriarkalt förtryck. Till och från blir skärmen svart. Ljuden från gatorna i Kauthers fattiga stadsdel, hennes barns gråt, en kärlekssång som hon sjunger medan hon plockar och städar, kompletterar hennes ord och understryker hennes fortsatt oroliga liv.

Filmen kan ses som en hyllning av denna anmärkningsvärda kvinna samtidigt som den också ställer frågor om historieskrivning: Vilka kommer att lyftas fram i historieböckerna och vilka kommer att glömmas bort?

Mario Rizzi f. 1962 i Italien. Bor i Berlin.

Muhammad Ali, 366 Days of 2012, 2012

366 Days of 2012 är en dagbok och en vittnesskildring. Verket består av 366 teckningar gjorda i Syrien under året 2012. Teckningarna är placerade i tolv rader som vardera motsvarar en månadsperiod.

Dagboken ingår i en större grupp verk som porträtterar hur folket i Damaskus förändrades under krigsåren 2012 – 2015. De konstfullt nedtecknade gestalterna tycks rotade i ett mytologiskt och fantastiskt förflutet men uppvisar samtidigt tydliga tecken på mutation och degenerering. Om dessa varelser en gång var människor, har en hård kamp för överlevnad effektivt berövat dem deras mänsklighet och förvandlat dem till något annat.

År 2015 flydde Muhammad Ali från Syrien och projektet som fångat hemlandets sociala nedbrytning fick därmed sitt slut.

Muhammad Ali f. 1982 i Syrien, bor i Stockholm.

Moataz Nasr, Khayameya, 2012

Verkets titel är lånad från det traditionella egyptiska hantverket att tillverka tält, som görs genom att färggranna tyger appliceras i intrikata mönster hämtade från islamiska ornament och traditionellt egyptiskt formspråk.

Användningen av tändstickor i skapandet av mönstret i Khayameya adresserar i sin tur efterdyningarna av den senaste tidens revolutionära historia i Egypten. Under regelbundna promenader i Kairos gamla stad noterade Moataz Nasr att historiska platser och konstföremål förstördes och plundrades.

I sin konst uttrycker konstnären sin kärlek till hemstaden, liksom sin oro för att viktiga delar av kulturarvet ska gå förlorat.

Moataz Nasr f. 1961 i Egypten. Bor i Kairo.

Mouna Jemal Siala, No to Division, Februari 2013 till november 2014

Mouna Jemal Sialas konstprojekt inleddes som en reaktion på det tragiska mordet på den tunisiske oppositionsledaren Chokri Belaïd, ett dåd som skapade politiskt tumult. Med oro över eskalerande våld och samhälleliga motsättningar drog hon ett streck i ansiktet, som ett symboliskt ställningstagande mot ökad polarisering.

Protestaktionen utspelade sig i Tunis, där konstnären tog kontakt med människor, bjöd in dem att delta i projektet och fångade deras tankar om motsättningarna. Mellan februari 2013 och november 2014 träffade konstnären, samtalade med och fotograferade 217 individer, vilket motsvarar antalet tunisiska parlamentsledamöter. Med sitt verk ville Mouna Jemal Siala visa att dessa människor, till skillnad från dem som orsakat oron och turbulensen, var de som representerade Tunisiens röst och innersta väsen, mer än någon politiker.

Mouna Jemal Siala f. 1973 i Frankrike.Bor i Tunis.

Khaled Hafez, Military Industrial Complex, 2022 – 2023

Khaled Hafez har skapat detta verk specifikt för utställningen ”Oläkt” och som en reaktion på en fråga ställd av en av curatorerna: När du reflekterar över att det har gått mer än tio år sedan upproren och revolutionerna i Arabvärlden, hur skulle du karakterisera den nuvarande situationen? I sitt svar går Hafez längre än att fånga situationen i Mellanöstern och gestaltar istället en global värld där ökad militarisering kommit att infiltrera vår existens från alla håll.

Hafez båda föräldrar arbetade i den egyptiska arméns medicinska kår och konstnären har länge integrerat militära element i sin tvärvetenskapliga konstnärliga praktik. Han skapar ett slags samtida hieroglyfer, baserade på militär ikonografi, som efterliknar underkastelsens och maktens språk i vad han beskriver som ”globaliserade mediespridda krigsbilder”.

Khaled Hafez f. 1963 i Egypten. Bor i Kairo.

Marwa Al-Sabouni, The Battle for Home, 2015

Dessa illustrationer och texter är hämtade ur The Battle for Home, en bok av den syriska arkitekten Marwa Al-Sabouni. Med utgångspunkt i sin personliga erfarenhet av att bo i det krigshärjade Homs, berättar Al-Sabouni om smärtan och tragedin som Syrien har tvingats utstå i åratal, med omfattande förstörelse, förluster av människoliv och massiva fördrivningar. Utifrån sitt perspektiv som arkitekt beskriver Al-Sabouni hur den byggda miljön påverkat samhället och hur planarbeten, som ansvariga myndigheter påtvingat städer som Homs, bidragit till konflikterna. Genom bokens olika kapitel delar hon med sig av sitt vittnesmål och flätar samman fruktansvärda berättelser om förstörelse och förlust med ett motståndskraftigt hopp om att återuppbygga och förhindra ytterligare förödelse.

Marwa Al-Sabouni f. 1981 i Syrien. Bor i Homs.

Hadia Gana, Zarda, 2011 – 2018

Urdruckna flaskor och andra livsmedelsförpackningar ligger utspridda på marken. Produktnamn och innehållsförteckningar har bytts ut mot namn på människor som offrat sina liv för revolutionen i Libyen.

Ordet ’Zarda’ kan syfta på en picknick, men också ett tillstånd av kaos. Konstverket hyllar revolutionens martyrer samtidigt som det adresserar den sociala verkligheten i dagens Libyen. Inte minst kommenterar verket en benägenhet hos befolkningen att glömma de uppoffringar som gjordes för att skapa en annan framtid.

Med aska på marken står skrivet: ”Martyrernas liv kommer inte att gå förgäves”, ett vanligt förekommande slagord under revolutionen. När som helst riskerar dock askan att spridas över golvet, läsbarheten kommer då att gå förlorad och glömskan riskerar att triumfera.

Hadia Gana f. 1973 i Libyen. Bor i Tripoli.

Selim Ben Cheikh, Ur serien Horizontal Vertical Horizontal, 2023

Måleriserien Horisontell, Vertikal, Horisontell har skapats med akrylsprej. Moln av färgpartiklar och damm har försiktigt kunnat landa på dukar som placerats horisontellt på golvet. Konstverket ingår i en större grupp verk som alla adresserar krisåret 2013 och den politiska gråzon som Tunisien befunnit sig i sedan dess.

Konstnären ville först gestalta frustrationen över att inte ens kunna föreställa sig den närmaste framtiden; känslan av att navigera genom ett till synes oändligt dunkel. Med tiden ersattes dock frustrationen av en växande fascination inför den dimmiga otydligheten, med dess oändliga skiftningar av ljus och nyanser.

Arabian Spider (ett annat verk av Ben Cheikh) täcker alla glasade dörrar och fönster i utställningsrummet. Verket framträder som ett dekorativt mönster och kan leda associationerna till ett förenande kulturarv. Vid närmare anblick visar sig dock de virvlande arabeskerna vara gjorda av taggtråd, som om de hotar att splittra, utesluta och isolera, snarare än förena.

Selim Ben Cheikh f. 1979 i Tunisien. Bor i Akouda.

Adrian Paci, Broken Words, 2019

I videoinstallationen Broken Words framträder fem individer som alla flytt hemlandet Syrien. Adrian Paci, som själv upplevt genomgripande samhällsomvandlingar och påtvingad migration, bad dessa människor att berätta om sina upplevelser av inbördeskriget.

När Paci redigerade filmmaterialet fokuserade han på sekvenserna där huvudpersonerna pausar i sina berättelser – i väntan på tolkens översättning – och skapade en grupp tysta porträtt. Därefter formade han med deras röster en mixad ljudbild som undviker att förmedla en exakt berättelse, men som bevarar känslan och djupet i deras upplevelser.

Som för att betona det omöjliga i att fullt ut förstå en annan människas traumatiska upplevelser presenterar verket se- och hörbara fragment av något större som förblir ogripbart. Samtidigt manifesteras ett mänskligt band i det intima mötet mellan ansikten, såsom mellan speglade själar som sett, upplevt och känt saker som ord inte alltid lyckas fånga.

Adrian Paci f. 1969 i Albanien. Bor i Shkodër och i Milano.

Shady Elnoshokaty, Magnificent Mind, 2004 – 2013

Teckningarna är ett urval från projektet Magnificent Mind, som ursprungligen planerades att bli en konstnärsbok. Varje teckning liknar en teatralisk scen och fångar hur intensiv psykologisk och kroppslig energi bildar hopsnärjda celler i ett restriktivt och kvävande samhälle. Det centrala rummet i varje scen utgörs av sinnet, vilket framträder med tystnad, stillhet och klarhet, medan den kroppsliga energin genljuder högt. Som en del av verket har konstnären utvecklat ett nytt och oläsligt språk, inspirerat av arabisk kalligrafi, för att uttrycka komplicerade samhälleliga fenomen.

Magnificent Mind är en oberättad historia som aldrig tryckts eller tidigare visats, något konstnären menar ”kanske beror på förlusten av energi och kraft efter den egyptiska revolutionens kollaps och de dramatiska, radikala förändringarna i Egypten och arabvärlden sedan 2013 fram till i dag”.

Shady Elnoshokaty f. 1971 i Egypten. Bor i Kairo.

Safaa Erruas, Flags, 2011 (återskapat 2023)

2011 skapade Safaa Erruas verket Flags som en kontemplativ reaktion på upproren och revolutionerna i arabvärlden. Med skira broderier reproducerade hon flaggorna för de 22 länder som tillsammans utgör Arabförbundet – en sammanslutning som kritiserats hårt för interna konflikter och kollektiv passivitet i kritiska internationella frågor.

Erruas har under många år arbetat med monokromer och har huvudsakligen fokuserat på olika nyanser av vitt. I linje med detta förhållningssätt har hon broderat varje enskild flagga med vita pärlor på vitt bomullspapper. Den avsiktliga frånvaron av andra färger signalerar en bräcklighet och sårbarhet. I vitt-på-vitt gestaltar konstverket en diskret form av sorg,  förkroppsligande ett subtilt men djupgående uttryck av besvikelse.

Safaa Erruas f. 1976 i Marocko. Bor i Tetouan.

Diana Jabi, Home Sweet Home, 2016 – pågående

Kriget i Syrien hindrade konstnären från att återvända hem och tvingade henne att bosätta sig utomlands. I sitt arbete reflekterar Diana Jabi över innebörden av att förlora och sakna sitt hem. Denna djupa, sorgsna känsla som aldrig fullt ut kan greppas, än mindre försvinna.

För Jabi är det i den gamla staden i Damaskus hon känner sig allra mest hemma. Genom att brodera kartan över denna stadsdel uttrycker hon sin fruktan för att den ska förstöras, i likhet med många andra platser i Syrien.

I utställningen visas tre verk ur en samling om tio. Vart och ett bär på berättelser relaterade till konstnärens liv och händelser i omvärlden. Jabi mediterar med sina verk medan hon föreställer sig sin heliga plats, i tron att vi kan skydda de områden vi älskar genom att hålla dem levande i tanken.

Diana Jabi f. 1982 i Syrien. Bor i Bukarest.

Rachid Koraichi, Jardin d’Afrique (Garden of Africa), 2021

Jardin d’Afrique (Garden of Africa) är en paradisisk trädgård skapad av konstnären Rachid Koraichi som en sista viloplats för anonyma migranter som omkommit i Medelhavet i sökandet efter ett bättre liv. Det är en plats erkänd av UNESCO som ligger i kuststaden Zarzis, södra Tunisien, initierad och finansierad av Koraichi för att begrava och minnas dessa offer med värdighet oavsett var de kommer ifrån eller deras religion.

Det vävda textilverket föreställer en del av Jardin d’Afrique och förmedlar viktiga idéer bakom kyrkogården i form av symboler, ornament och chiffer. Konstnären refererar till sitt visuella ordförråd som ett minnesalfabet sammansatt av en mängd olika språk och kulturer för att förmedla historia, troskultur och liv.

Rachid Koraichi f. 1947 i Algeriet. Bor i Paris och Tunis.

Aya Albarghathy, Ur serien Life Could End, 2021 – pågående

I Benghazi kan kvinnor inte röra sig fritt. Vi parkerar bilen direkt framför vår destination, och i de fall vi verkligen måste promenera, bär vi med oss en stark känsla av obehag.

Hur kom det sig att vi blev instängda på det här sättet? När började försök att dela det offentliga rummet att bemötas med direkt våld?

Våra öron nås av hyenornas klagan när de trampar runt bland sina byten. Vi vänder bort blicken i våra försök att undkomma. Ändå går vi längs med vattnet och föreställer oss en flykt över havet, står stilla ett ögonblick framför den fängslande blå horisonten.

(Ur konstnärens texter om serien Life Could End)

Aya Albarghathy f. 1999 i Tyskland som libysk medborgare. Bor i Benghazi.

Asim Abdulaziz, 1941 (2021)

Hur påverkas en människa av att leva i ett utdraget krigstillstånd? Asim Abdulaziz’ kortfilm 1941 utspelar sig i ett hinduiskt tempel som lämnats att förfalla i konstnärens födelsestad Aden. I tempelbyggnaden rör sig ett antal män, unga som gamla. De är endast iklädda byxor och alla är upptagna med att sticka, med samma blodröda garn.

Filmen är inspirerad av en artikel från 1941 som beskriver hur amerikanska kvinnor under andra världskriget såväl sökte tröst som försökte bidra till krigsinsatsen, genom att sticka. Det meditativa hantverket – starkt kopplat till kvinnlig historia och omsorg – är här överfört till en jemenitisk (och manlig) verklighet.

Medan templets förfall kan symbolisera hela landets tillstånd, får stickandet gestalta oförmågan både att hantera det förflutna och föreställa sig en framtid. Ett tillstånd av att, i ångest och rädsla, vara fast i ett konstant nu.

Asim Abdulaziz f. 1996 i Jemen. Bor i Aden.

Fethi Sahraoui, Youthupia: An Algerian Tale, 2019

2019 samlades algerier i det största folkliga upproret mot Algeriets dåvarande president Abdelaziz Bouteflika, som kandiderade för en femte presidentperiod. Tillsammans ville man manifestera sitt motstånd mot den märkbart korrupta eliten som styrt landet. Med utgångspunkt i detta historiska skeednde berättar Youthupia: An Algerian Tale om intressanta kopplingar mellan politik, ungdomskultur och fotboll.

70 procent av den algeriska befolkningen utgörs av unga och många av dessa har funnit en plats för att uttrycka sina tankar och känslor på fotbollsstadion. Under upproret tog de unga fotbollsfansen sin entusiasm och sitt engagemang till gatorna där de både deltog i och organiserade demonstrationer. De politiska protesterna kom således att genljuda av sånger och ramsor från fotbollsvärlden, som nu hade förvandlas till kraftfulla slagdängor mot korruption.

Fethi Sahraoui f. 1993 i Algeriet. Bor i Alger.